En gång om året fylls den gamla gruvstaden Oruros gator av djävlar, nitiska förmän med piskor och svarta slavar i kedjor. De deltar alla i det spektakel och i den kulturella blandning som stadens praktfulla karneval bjuder på.

Det skärande ljudet från skinande trumpeter av mässing blandas med dova trumslag, folkjubel och rassel från matracas i högplatåns tunna luft. Ett halsbrytande spektakel med ursprung i romarrikets karneval, indianbefolkningarnas tragiska historia och gruvkulturens föreställningsvärld rör sig långsamt framåt längs Oruros gator. Årets fest har börjat i ett av Amerikas fattigaste, mest överraskande och makalösa länder: Bolivia.

Bakom sittplatsläktarna på huvudtorget kör polisen bort en ung man som säljer öl. Sedan karnevalen i Oruro utnämndes av UNESCO till världskulturarv anstränger sig organisatörerna för att minska alkoholkonsumtionen under festligheterna. Fem minuter senare är den unge mannen dock tillbaka och börjar tjäna dagens första slantar. Han får sällskap av små barn som säljer vattenballonger och sprayflaskor med skum. Under festivalen är det tradition att blöta ned och spruta skum på andra åskådare. Även tv-team och poliser är tillåtna mål, de enda som är fredade är dansarna och musikerna. För säkerhets skull säljer vissa gatuförsäljare stora plastkappor som skydd mot vatten och skum.

Med ett rytmiskt lunkande i sick-sack gör los morenos, de svarta, entré. I händerna håller de matracas-instrument som de använder för att framkalla ett rasslande ljud med jämna mellanrum. De svartas dräkter väger mellan 50 och 60 kilo, vilket gör att dansen nästan enbart utförs av medelålders, något kraftiga män. Deras ansikten döljs bakom svarta masker med tungan hängande utanför. Dansen, som heter morenada, föreställer de afrikanska slavarnas golgatavandring till kolonialmaktens gruvor på 1600-talet. Ljudet från matracas-instrumenten symboliserar rasslet från slavarnas kedjor. I den syrefattiga luften 4 000 meter över havet blev afrikanerna snabbt utmattade. Väl nere i gruvschakten dog de som flugor, offer för kyla, höjdsjuka och omänskliga arbetsvillkor.

Djävlar och isbjörnar

Den fantasifulla framställningen av svunna tiders lidanden möts av publikens ohejdbara jubel. Morenada, med dess monotona men kraftfulla marschtakt, är en av Bolivias mest populära danser och sitter djupt i mestiskulturens folksjäl. Stämningen på läktarna ökar i takt med antalet dansgrupper, brödraskap, som passerar och med antalet ölburkar som töms.

Till en mindre majestätisk och mer gladlynt rytm börjar färgrika djävlar med långa horn skutta fram längs gatorna. Dansen diablada härstammar från karnevalens hemstad, Oruro, som är ett av Bolivias klassiska gruvdistrikt. Eftersom de afrikanska slavarna inte tålde den höga höjden och kylan skickades de till låglanden Los Yungas för att sköta jordbruksbestyr.

I stället kommenderades aymara- och quechuaindianer ner i gruvorna. Snart hade gruvarbetarna skapat en egen föreställningsvärld med grund i indiankulturernas trosuppfattningar. En viktig del av gruvkulturen är farbrorn, en representation av kristendomens djävul. Farbrorn har sitt ursprung i de djävulsstatyer som kolonialherrarna placerade ut i gruvschakten. Gruvarbetarna fick höra att djävulen gynnade de flitiga och straffade de lata. Det var ett sätt att övervaka indianerna utan att spanjorerna själva behövde gå ner i de farliga gruvorna.

I diabladan har djävlarna flytt underjorden och dansar på stadens gator till gruvschaktens Jungfrus ära. Ärkeängeln Gabriel ledsagar rymlingarna tillbaka till gruvorna där de hör hemma. Under årens lopp har symboliken förändrats och förvanskats, detta är anledningen till att även isbjörnar dansar med i diabladan.

Prästen dansar med

Den katolska kyrkan bekämpade länge det hedniska karnevalsfirandet. Den lyckades inte förbjuda det, men däremot sätta punkt för det på Askonsdagen. Sedan karnevalen infördes i Bolivia har den sammansmält med andinska traditioner och blandats med gruvkulturen. Den katolska jungfrun Candelaria blev med tiden A, gruvschaktens Jungfru. Från sin kyrka, på en höjd ovanför huvudtorget, har hon vakat över stadens gruvarbetare under århundraden.

När de fattigas karneval började ta form i slutet av 1800-talet var den religiösa tron en stark ingrediens. Deltagarna lovade gruvschaktens Jungfru att dansa till hennes ära under tre år, mot lycka och välstånd i gengäld. Traditionen finns kvar än idag och är en stark anledning till att många deltagare lägger tid, pengar och krafter på tre kilometers karnevaldansande. När de till slut kommer fram till gruvschaktens Jungfrus kyrka går många in på knäna. I en slutgiltig historiens ironi dansar i dag en och annan katolsk präst i det firande som forntida guds tjänare bekämpade med näbbar, klor och kors.

Festernas fest i Bolivia är också en mötesplats för landets etniska urtyper: criollo (vit), mestis (blandning mellan vit och indian), indian och afro. Ättlingarna till afrikanska slavar är relativt få och koncentrerade till låglanden Los Yungas nära Bolivias största stad, La Paz. De har gett upphov till flera viktiga danser, till exempel morenada, saya och caporales. I den sistnämnda gör dansarna narr av de slavar som kom upp sig och blev nitiska förmän i spanjorernas tjänst. Men förmännen gestaltas i dag inte av svarta utan nästan enbart av vita, storväxta män.

Och morenadan, som skildrar afrikanernas väg till gruvorna, är i dag den mestisa borgerlighetens dans. Dräkterna är dyra och kan kosta flera månadslöner. Dansen har därför blivit ett sätt att visa upp sin ekonomiska framgång, vilket ofta är viktigt för de aymaraindianer som lämnat sin by för att pröva lyckan i staden. Indiankulturerna har bidragit med bakgrunden till flera av de viktigaste danserna samt krigsdanser som Tobas och Thinkus. Criollos har bidragit med blåsinstrumenten samt själva karnevalsidén.

Medelklassen tar över

Ingen kan dock undgå att karnevalen i Oruro är vitare än andra bolivianska folkfester. I slutet av 1800-talet konkurrerade de fattigas karneval med en finare variant. Den förstnämnda vann slaget och började under 50-talet att få fler deltagare från medelklassen. Under 80-talet tog medelklassen över den karneval som då hade blivit en erkänd och respekterad kulturupplevelse. I dag är dansarna, som betalar dräkt, medlemskap och orkester, synbart vitare än de till största delen mestiser eller urbana indianer som håller i mässingsinstrumenten.

Alba, gryningen, är kulmen på en lång dags karnevalsfirande. Innan solen går upp gör en av de mest färgstarka och bejublade caporalesgrupperna entré till publikens glädje. Efter den följer en liten klick indianer i traditionella dräkter. I stället för mässingsblås och stora trummor spelar de traditionella rytmer på sina panflöjter. Publiken tar knappt notis om deras uppvisning längs Oruros gator. Det är lätt att tro att ”Årets fest” i Bolivia har vänt sitt indianpåbrå ryggen. Det intrycket förstärks av att det nästan enbart är indianer – kvinnor, ungdomar och barn – som säljer öl, mat och skum och plockar tomburkar under de betalda sittplatsläktarna.

Men danserna som visas upp under karnevalen kan också beskådas – fast i mycket mindre skala – vid de årliga festerna i byar på högplatån som ännu är starkt präglade av indiankulturerna. Blandningen mellan Ursprungsamerika och Europa har ”blekts” och blivit vitare i karnevalen för att sedan kastas tillbaka till de byar som bäst representerar det som återstår av det förkoloniala Bolivia. Är detta kanske den slutgiltiga symbolen för mestiseringen, sammansmältningen mellan indiansk och europeisk kultur?