Tjälen har släppt, det är bara att gå ut och lyfta på stenar nu. Ställ dig på knäna invid en lagom stor sten, fatta tag om den och vält försiktigt men kvickt undan den. Känn dig för all del en aning stygg när du stör dem som höll till där och som nu försöker hitta ner i marken undan faror i det plötsliga bländande ljuset, men spana framför allt in deras uppenbarelser. Med stor sannolikhet finns där kortvingar, hoppstjärtar, mångfotingar och andra leddjur.

Kortvingarna (Staphylinidae) är en skalbaggsfamilj, inte sällan förväxlade med tvestjärtar. Liksom de flesta andra skalbaggar kan de flyga och har hårda täckvingar över flygvingarna. Namnet kortvinge syftar just på täckvingarna som bara är en bråkdel av bakkroppens längd, till skillnad från till exempel nyckelpigorna vars hela kropp är helt skyddad under hårda kupor. För den som kryper i marken mellan rottrådar och gruskorn är det praktiskt att vara smidig. Hos kortvingarna har vigheten prioriterats framom snabba lyft: man ser dem sällan flyga, eftersom vingarna är sinnrikt och omsorgsfullt hopvikta för att få plats under täckvingarna. Jag fick en gång tag på vikmönster för en Staphylinidvinge, men trots medföljande instruktioner fick jag ge upp och konstatera att de små skalbaggarna är förbaskat mycket bättre på origami. De viker ihop vingarna med hjälp av sin långa smidiga bakkropp, men hur de lyckas veckla upp dem fattar jag fortfarande inte.

Det finns för övrigt inte bara en art av kortvinge i landet. Det finns 900.

Under de senaste åren har jag gång på gång stått häpen inför det faktum att vad jag exempelvis trodde var helt enkelt “vargspindel” egentligen är en familj med ungefär femtio olika inhemska arter. Eller “hoppstjärt” – en ordning med 200 rapporterade arter. När jag började bläddra i Mossbergs stora nordiska flora visade det sig att inte ens kråkriset är ett enda!

Nyaste boken i hyllan heter Mångfotingar, tredje volymen av Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna, en del i det ambitiösa Svenska artprojektets kartläggning av alla nordiska organismarter (!), utom protister och bakterier. Projektet beräknas ta 20 år att genomföra, men jag undrar om det räcker, med tanke på hur många arter som fortfarande är oupptäckta (också i Norden, inte bara Amazonas) och hur många av de upptäckta som är illa kända vad gäller biologi och utbredning. Hur som helst står jag nu här med Mångfotingar i ena handen och häpnadens finger än en gång i mun. Djur jag sett under österbottniska stenar och, med ledning av Åke Sandhalls Småkryp, sedan barndomen kallat “brun stenkrypare” kan lika gärna vara tajgastenkrypare, nordlig stenkrypare eller monokelstenkrypare. Vänder jag på en sten i Åboland finns ytterligare fyra möjliga artkandidater. Och det här är ändå ett kryp jag (trodde mig ha) känt till länge.

Det dyker upp andra också, sådana jag inte haft en aning om. Ur en insamlad gallbildning på en kvist kröp här om dagen – vad? Inte den som fått växten att åstadkomma gallerna, nej, utan en liten (2 mm) parasitstekel, som i sitt larvstadium antagligen käkat upp den förstnämnda. Jag gissar att det gick till så här: modern har registrerat en typisk doft från gallbildningen, flugit dit och lagt sina ägg intill den för mig okända gallbildarens ägg eller larver. Inuti den hårda, skyddande gallen har den mätta larven på sensommaren förpuppat sig, för att i vårvärmen kläckas och leta sig ut. Den har sex slanka gulbruna ben, tre punktögon i pannan och glänsande metallgrön kropp. Mitt behov av att ytterligare förgylla verklighetsuppfattningen med en gudomlig plan är exakt lika med noll.

PS Lägg tillbaka stenen när du glott färdigt.

Skribenten är tecknare

Ika Österblad

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.