En blåsig aprildag samlades ett hundratal människor framför Christiansborg i Köpenhamn, där Danmarks riksdag Folketinget sammanträder. De var mörka och annorlunda och såg nog med danska ögon typiskt ”utländska” ut. Flertalet var kvinnor och små barn. Vad ville de? Och vem bryr sig?

Demonstranterna utanför Folketinget var romer, från Kosovo. De har nekats uppehållstillstånd i Danmark och har nu bott i upp till fem år i flyktingläger.

I Kosovo har de blivit trakasserade och ivägkörda av den albanska majoriteten. Dit vågar de inte återvända av fruktan för sitt liv. FN:s administration i Kosovo, UNMIK, vägrar att ta emot romer som skickas tillbaka mot sin vilja. FN:s flyktingkommissariat avråder romer från att återvända till Kosovo, Europarådet och EU-parlamentet har också uttalat varningar.

Men den danska regeringen är obeveklig. Man har placerat romerna i flyktingläger som drivs i danska Röda korsets regi. Där är de utsatta för den danska uppfinningen ”madkasseordning”. Det innebär att de inte får några pengar, inte kan laga sin egen mat. De får inte arbeta eller utbilda sig. En majoritet av dem, både barn och vuxna, har psykiska problem som hela tiden förvärras. Självmordsförsök är vanliga. Barnfamiljer får bo i ett enda rum. Barnen går i skolor som ingen vill sätta danska barn i. Efter flera års skolgång kan många av dem inte läsa, inte räkna eller förstå vad klockan är.

Livet i limbo

Den danska madkasseordningen är konstruerad som en ren utpressningsmetod. Tillvaron ska göras så outhärdlig i Danmark att de asylsökande ska pressas att hellre åka ”hem”. Det är i sammanhanget irrelevant att de inte har något hem att återvända till.

Romerna lever i limbo, utan vettig sysselsättning, utan framtidshopp.

Nu stod de här utanför Christiansborg med en dansk flagga och en romsk flagga. De bad om hjälp. På deras plakat stod det: ”Låt oss få stanna i Danmark”, ”Kosovo vill inte ha oss”, ”Mor är sjuk, far är sjuk”, ”Vi får ingen riktig skolgång”.

Vem bryr sig om romska asylsökande från Kosovo, som pressats till ett människoovärdigt liv i Danmark?

De enda som verkade bry sig i den danska huvudstaden den här aprildagen var tre eller fyra äldre kvinnor – alltid bara dessa äldre kvinnor!

”Vi måste låta dem få stanna, vi har råd med det”, sa en av dem.

Hon trodde sig märka att attityderna i Danmark nu faktiskt håller på att ändras. Nyss sa alla om romerna från Kosovo ”Smid dem ud!”, släng ut dem. Men på sista tiden har allt fler börjat inse att de romska flyktingarna behandlas omänskligt. Romerna är inte fler än omkring 330. Av dem är 53 minderåriga barn och det var särskilt om dem som demonstrationen i Köpenhamn handlade.

Kanske har den danska damen rätt. Kanske är en attitydförändring i det främlingsfientliga Danmark på gång.

Strax före påskveckan besökte en grupp danska folketingspolitiker några flyktingläger och chockades av vad de såg. Eyvind Vesselbo från Venstre (motsvarar finska Centern) och Henriette Kjær från Konservative, båda regeringspartier, har nu krävt förändringar. De begär att ingen barnfamilj ska bo mer än ett år i läger utan erbjudas att flytta till lägenheter. Skolbarn ska få fritidssysselsättning utanför förläggningen efter skoldagen. Och det måste bli en lösning på att familjerna inte får några kontanta pengar.

Sådana marginella förändringar räcker naturligtvis inte långt för romerna, som lever i en omänsklig tillvaro utan framtidshopp. De vill få tillfälligt uppehållstillstånd. De vill att deras barn ska få gå i skola med danska barn, att ungdomarna ska få gymnasie- och högskoleundervisning och att de vuxna ska få möjligheter till vidareutbildning och praktik och träning i yrken de tidigare jobbat i för att inte för all framtid stängas ute från arbetsmarknaden.

Statsminister Anders Fogh Rasmussen, Venstre, har hittills kategoriskt avvisat såväl partikollegernas som romernas krav. Om flyktingar som inte vill lämna Danmark råkar i kläm kan de själva ta sig ur den klämman, har han sagt. Det är bara att åka hem.

För lite tortyr

För att försöka ta reda på vad som verkligen pågår i ett Danmark som ibland beskrivs som ”slutet och intolerant” besökte författarna Susanne Brøgger och Stig Dalager nyss ett av rödakorslägren, Avnstrup, fem mil väster om Köpenhamn. De ville inte höra till dem som efteråt skulle kunna säga ”vi visste ju ingenting”.

Avnstrup, ett tidigare mentalsjukhus, ligger avsides, i en skog, ”helt utanför normaldanskens åsyn”, skriver Brøgger och Dalager i Politiken (26/3 2006).

De människor de möter i lägret beskriver de som ”fas 3-människor”, människor som tillåts att för varje dag bli allt sjukare och mer och mer stängs ut från livet. De har inte varit ”tillräckligt torterade” för att få asyl. I fas 3 befinner sig de som under årens lopp ”har fått avslag på allt”, som inte får status som flyktingar och heller inte får stanna ens av humanitära skäl.

”I fas 3 är allt hopp ute. Inga pengar, ingen framtid. I Avnstrup sitter folk, i princip för evigt, och brinner upp inifrån. Många av dem har i åratal förgäves ansökt hos myndigheterna ”om att åtminstone få lov att vara människor”. Författarna beskriver Avnstrup som ett förintelseläger – ”inte för kroppar, men för själar”.

Totalt finns i Danmark i dag knappt 1 000 asylsökande som fått avslag, samt ytterligare ett okänt antal som lever gömda. Varför inte låta dem alla få stanna, skriver Brøgger och Dalager. Vi kan visa världen att Danmark inte är så främlingsfientligt och omänskligt som ryktet har sagt nu i flera år.