USA förnekar all inblandning i Venezuelas inre angelägenheter, men boken The Chavez Code bevisar motsatsen.

Hugo Chavez, Venezuelas president, är en nagel i ögat på administrationen i USA. Bush missar inget tillfälle att försöka undergräva omgivningens förtroende för president Chavez.

Chavez har knutit an till Simon Bolivar, den av alla hyllade latinamerikanska frihetshjälten, och kallar sitt styre för en bolivariansk revolution och kallar landet för ”den bolivarianska republiken Venezuela”.

Landet är Latinamerikas viktigaste oljeproducent. Den venezuelanska staten äger det oljebolag som exploaterar den venezuelanska oljan. Att Venezuela i det läget har en president, som inte automatiskt dansar efter USA:s pipa, måste upplevas frustrerande. Därför har USA satsat stora pengar på att störta Chavez.

Med USA:s välsignelse

Naturligtvis har USA hela tiden officiellt förnekat all inblandning i Venezuelas inre angelägenheter. Boken The Chavez Code bevisar motsatsen. Den är skriven av Eva Golinger, en venezuelansk-amerikansk advokat som specialiserat sig på de mänskliga rättigheterna.Hon har systematiskt använt sig av den lag som ger amerikanska medborgare rätt att begära ut hemliga handlingar, som därvid avklassificeras och offentliggörs, låt vara ibland delvis censurerade.

I boken sammanställer Golinger dokument som otvetydigt visar USA:s inblandning i händelserna i Venezuela. Där redogörs bland annat för de ofantliga summor som via täckorganisationer slussats till den venezuelanska oppositionen före, under och efter försöken att störta Chavez. Boken visar också att USA mycket väl kände till att en statskupp planerades, utan att för den skull fullfölja sin demokratiska plikt att försöka förhindra den. Och boken redogör för alla de officiella och inofficiella kontakter som hela tiden funnits mellan USA-administrationen och oppositionen i Venezuela.

Den 12 april 2002 genomfördes en regelrätt statskupp i Venezuela med avsikt att störta president Chavez. Presidenten fängslades och fördes till en militärbas utanför Venezuelas kust. Pedro Carmona, ordförande i de förenade handels- och industrikamrarna (Fedecámara), utropades till tillfällig president och de privatägda media förklarade att Chavez hade avgått frivilligt. Chavez anklagades för att ha beordrat soldater att ge eld mot ”fredliga demonstranter” som protesterade mot regimen.

En av ”president” Carmonas första åtgärder var att med dekret upplösa alla Venezuelas demokratiska institutioner: Nationalförsamlingen, Högsta domstolen, allmänna åklagaren, allmänna försvarsämbetet. Konstitutionen och de 49 lagar som tillkommit under Chavez’ tid förklarades ogiltiga. Republiken återfick namnet Republiken Venezuela. Samtidigt fängslades parlamentsledamöter tillhörande Chavez parti MVR (Movimiento V República).

USA erkände snabbt den nya presidenten och den självutnämnda regeringen och uppmanade vänskapligt sinnade länder att göra likadant. Mot bakgrunden av USA:s
ständigt betonade, självpåtagna roll som demokratins försvarare kan detta te sig något märkligt. Det var ju dock en demokratiskt vald president som störtades i en statskupp. Men de som tog makten var den högeropposition som i flera år mottagit miljonbelopp av USA ”för att främja demokratin”, som motiveringen lydde.

Fängslad i tre dagar

Kuppmakarna och deras stödtrupper i USA och annorstädes, var dock litet för snabba att sälja skinnet av den björn som ännu inte var skjuten. Planer fanns att flyga ut Chavez ur landet med hjälp av ett militärplan från USA, men de planerna hann man inte verkställa. En del av den venezuelanska krigsmakten stod fortfarande på den lagliga presidentens sida. Man ifrågasatte deklarationen att Chavez avgått frivilligt och på eget initiativ, utestängde den nya presidenten från presidentpalatset och gav i stället medlemmar av den tidigare regeringen en möjlighet att arbeta.

En operation för att lokalisera och befria Chavez igångsattes. Den lyckades och på tredje dagen var presidenten återuppstånden och återinsatt i sitt ämbete.

Hela händelseförloppet har skildrats i en tv-dokumentär : The revolution will not be televised, gjord av Kim Bartley och Donncha O’Brian. Där framgår det också med all önskvärd tydlighet att det inte var Chavez-anhängarna som startat skottlossningen mot anti-chavezdemonstranter. Majoriteten av dem som skottskadades eller sköts ihjäl under kuppdagen var Chavez-anhängare.

USA fick krypa till korset och erkänna legitimiteten i Chavez återinträde i sitt ämbete, även om det skedde mycket motvilligt. För en gångs skull hade en USA-stödd statskupp mot en lagligt och demokratiskt vald och folkligt förankrad sydamerikansk president totalt misslyckats.

Penningflödet från USA till den venezuelanska oppositionen och till de kretsar som stått bakom det misslyckade kuppförsöket ökade ytterligare efter kuppen. Nuförtiden kanaliseras sådana pengar inte längre direkt via CIA, som när CIA stödde splittringen av den finländska fackföreningsrörelsen på 50- och 60-talen. I stället slussas amerikanska pengar via organisationer som National Endowment of Democracy (NED) och United States Agency for International Development (USAID) till USA-vänliga, politiska oppositionskretsar och organisationer.

I USA, liksom i de flesta demokratiska länder, är utländskt ekonomiskt stöd till politiska partier och organisationer strängt förbjudet i lag. Så är det också i Venezuela. Detta utgör dock inte något egentligt hinder när USA vill påverka den politiska processen och de politiska styrkeförhållandena i landet.

Nytt försök

Nästa försök att störta Chavez kom ett drygt halvår senare. I december 2002 inleddes en långvarig strejk i bland annat det statsägda oljebolaget PDVSA. Strejken hade föregåtts av en långvarig mediekampaj mot Chavez i de privatägda venezuelanska medierna. Egentligen skall man kanske inte tala om en strejk, i praktiken liknade det mer en lock-out. Ledning och tjänstemän på PDVSA strejkade, det delvis amerikanskägda bolag som ansvarade för datasystemen ändrade i behörigheterna och utestängde därmed i praktiken dem, som fortfarande ville arbeta, från att kunna uträtta något.

”Strejken” varade till februari 2003. Den uttalade avsikten var att skapa ett ekonomiskt kaos som skulle tvinga presidenten att avgå. Även det försöket misslyckades.

Statskuppen hade misslyckats. Strejken hade misslyckats. Chavez satt fortfarande kvar, säkrare än någonsin. Återstod den lagliga, demokratiska vägen. Oppositionen, med stöd från USA, samlade in namn bakom kravet på en folkomröstning som skulle ge presidenten ett missnöjesvotum och återkalla hans mandat. Enligt konstitutionen finns en sådan möjlighet.

USA satsade återigen stora pengar i kampanjen. Efter många om och men lyckades man samla ihop tillräckligt många namnunderskrifter. Folkomröstningen hölls. Röstningen övervakades av bland andra Carter-stiftelsen från USA och De amerikanska staternas samarbetsorganisation (OAS).

Vallokalsundersökningarna pekade på en kraftig majoritet för kravet att Chavez skulle avgå. Folkomröstningsresultatet blev det motsatta. En stark majoritet gav Chavez sitt fortsatta förtroende. Oppositionen försökte påvisa valfusk med hänvisning till vallokalsundersökningarna. De oberoende valövervakarna gav röstningsproceduren grönt ljus, allt hade gått demokratiskt korrekt till. Valfusket fanns snarare hos dem som utförde vallokalsundersökningen. Chavez satt kvar med ännu ett bevis på sin folkliga förankring.

Efter att sju gånger ha fått sitt folkliga stöd demokratiskt bekräftat borde president Chavez känna sig säker och kunna genomföra sitt välfärds- och reformprogram under full öppenhet. Men han känner sig uppenbarligen sitta i en rävsax.

Enligt Magnus Linton, som skrivit boken Americanos, är situationen i Venezuela fortfarande inte tillfredsställande. Visst uppskattas satsningarna på fattigdomsbekämpning och utbildning. Men samtidigt klagar man på censur och åsiktsförtryck. Bara de regimvänliga kommer i åtnjutande av de nya förmånerna. Den som öppet kritiserar regimen ställs utanför, påstår man.

Den kritiken pekar på ett oerhört tragiskt dilemma för alla progressiva regimer i Latinamerika och i hela den tredje världen. Å ena sidan är åsikts- och yttrandefrihet centrala värden när ett demokratiskt samhälle skall byggas. Å andra sidan finns i världen i dag en stormakt som ”i demokratins namn” öser in ofantliga summor på regimkritisk propaganda, och subversiv verksamhet, när den demokratiska processen hotar deras ekonomiska och politiska intressen. Venezuela under president Chavez brottas med problemet i sin vardagliga praktik. Vi kan bara hoppas att de lyckas. Det ligger i allas vårt intresse.

Eva Golinger: The Chavez Code, Instituto cubano del libro.

En del av materialet finns också tillgängligt på Eva Golingers

webbsidawww.venezuelafoia.info