Det naturliga är ändå alltid det vackraste – / vindmöllornas blad roterar i vinden ovanför trädtopparna / och fabrikens orosmoln skymmer sikten / horisonten och havet befriar / sanden sliter bort oljan / och någon leker i mitt hår –

Ingen civiliserad kvinna hade gjort något sådant. Workshopföreställningen Medea inleder mina teaterupplevelser på Hangö 15:e Teaterträff och ställer genast natur och kultur mot varandra, kvinna mot man. Medea lämnar sitt fadersland och sin natur för en man och när kärleken och äktenskapet inte räcker för att fylla hennes liv fylls hon av hat. Förlåt mig, jag har inte varit en frisk och produktiv del av samhället. Och hon gör det ingen kvinna får göra – hon dödar sina egna barn. En kvinnas säkerhet är att undvika konflikter med sin man.

Kvinnan och naturen exploateras i sin naturlighet. De är jungfrun som ska beskyddas och bestigas, de är modern som kärleksfullt utstår barnens misshandel. De är platsen för det manliga slagfältet. Men man är inte kvinna av naturen – man blir det. Och många av de drygt trettio föreställningarna som visades i Hangö mellan den 8 och den 11 juni visade och ifrågasatte de villkor som en mänsklig varelse i en kvinnas situation har.

I Anna och Peter Jankerts föreställning Sälkvinnan som de gav ute på klipporna med havet som fond berättades en gammal sägen om en kvinna som tillhör havet och som lockas att dela sitt liv med en man och förlorar sig själv. Äktenskapet berövar henne hennes frihet och allt hon känner är till slut en saknad och en förlorad kontakt. Jag måste få tillbaka det som är mitt.

Också i Subfraus The Subfrau
Acts och i Alma Pöystis Kom Tilda undersöks äktenskapet som frihetsberövande och det historiska arv som äktenskapet är.

I Fräls oss ifrån kärleken konstaterar att äktenskapet som bild av att mannen och kvinnan blir ett fungerade bra så länge kvinnan var lika med noll. Den ekonomiska överenskommelse som äktenskapet är har uppblandats med kärlek men detta har inte frigjort kvinnans potential utan snarast gjort hennes position ännu sårbarare.

I The Subfrau Acts klipps det äktenskapliga kontraktet sönder och kvinnan klär av sig den tvångströja som hennes brudklänning blivit. I Kom Tilda frigör sig det centrala kvinnliga subjektet från flickans barndomslandskap och kvinnans tvångsäktenskap och ger sig av i stället för att fortsätta konsumera de kvinnobilder som erbjuds. Båda föreställningarna undersöker möjligheten för en transcendens moral där liv och fiktion, medvetande och kropp tillåts stå sida vid sida.

Och i Klockriketeaterns och Teater Mestolas Sonen i regi av Anna Allgulin som visades samtidigt som The Subfrau Acts i Hangö på lördagen ifrågasattes den manliga normen i det västerländska tänkande som går enligt principen från far till son.

 

Jag dröjer vid havet / vet att du väntar på mig / men inte vem jag är / i förhållande till dig / Det naturliga är ändå alltid det vackraste / men i natt tar jag inte stigen genom skogen / jag går längs asfaltsvägen / och teaterlamporna lyser i sommarnatten

 

Sofia Aminoff

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.