Nyligen läste jag en obscen tidning. Hos frissan förstås. Det var det allra första numret av Family Living. Namnet till trots är det en rikssvensk, Bonnier-ägd tidning som ges ut av samma gäng som gör mama. Här överskrids gränsen till hempornografin, den blatanta inrednings- och familjevarianten med plutande vita soffor, renskrubbade linluggar i pappas muskulösa knä, glänsande mammor.

Tidningen sticker pilar i mitt borgerliga lilla hjärta, som uppenbarligen pickar sina sista slag, onödigt och utkarvat som en rensad mörts. Det vill associera hemmet med det privata, det bestående och det (släkt)historiska: arvegods, studietidens lundia-hyllor och konstiga souvenirer. Kom igen, nu lever vi i det ständiga sugets tidevarv och vill bara HA MER.

Detta är tidningen för ”den moderna livsnjutarfamiljen”, ”dagens familjer som är besatta av sitt boende”, och som ”hela tiden drömmer om att flytta” (hur perverst låter inte redan det?). För dem som vill skapa det perfekta hemmet, men så fort det är färdigt visa upp det och börja från början: en annan stil, en ny kulör, storkök i stället för matsal. Tidningen för dem som en gång i veckan kollar bostadsannonserna även när de inte ska flytta, som hela tiden ”längtar både bort och hem”. I varje hem presenteras invånarna, prydligt stajlade, med bostadshistoria och drömbostäder – och förstås vart de vill resa när de vill bort från sina paradis/permanenta arbetsläger.

Tidningen uttrycker tanken att vi är hur vi ser ut utifrån. Det gäller att lägga all sin energi på att se ut som något: spela den lyckliga familjen, iscensätta det hemlika hemmet. 2000-talets hetaste önskedröm är att själv kunna kontrollera hur andra ser en. Ändamålet tycks vara att väcka avund och beundran hos omvärlden. Att leva för andra har fått en helt ny innebörd: att göra intryck på främlingar. Att man sedan aldrig hinner njuta med den där familjen eller vila i de pösande sofforna är en bisak – det är ett heltidsjobb att leva upp till den glossiga bilden man skapat av sitt lyckade liv.

Och dessutom är det aldrig nog. Liksom Askungens styvsystrar skär vi snart alla bort hälar och tår för att passa in. Men det paradoxala är att bilden är så snävt definierad, att Askungens perfektion som norm blir så dödligt tråkig. Detta är livsstilsmagasinens förbannelse. De säljer inte nytta, inte kunskap, inget konkret (hur bygga hyllan, hur måla rummet). De säljer smak. Smak styr varje fri – i motsats till mekanisk – mänsklig reaktion, som Susan Sontag har påpekat (”There is taste in people, visual taste, taste in emotions – and there is taste in acts, taste in morality. Intelligence, as well, is really a kind of taste: taste in ideas”). Smak sitter djupt, det berättar det om varifrån en mänska har kommit och vem hon har blivit. Det går lika segt och långsamt att ändra sin smak som att ändra sin samhällsklass och uppfattningen om sin barndom. Mänskor som lagar om sina hem till oigenkännelighet en gång per år – och däremellan byter ut sina plastpartners – blir historielösa och skrämmande. Visa mig en mänska som kastar bort sitt gamla liv, fotografier och ärvda möbler och jag ska visa dig en mänska som bränner böcker, förnekar sina barn och trampar på svartmyror. Framför allt ska jag visa dig en uttråkad mänska – som därmed är tråkig själv. Trots att det är just vad hon fruktar mest.

Porr uppstår ur avtrubbning och livnär sig på sådana känslor vi i vår övergödda välfärd har svårt att uppbåda: åtrå, hunger. Sexuell porr hänger ihop med impotens – bara genom superretningar som enorma bröst och plutmunnar orkar folk hålla sig upphetsade. På motsvarande vis får läsaren känslan av att bara genom hysterisk inredningsaktivitet orkar folk alls hålla sig hemma med sin familj. Det mest förljugna är att en tidning som säger sig hylla familjen och hemmet ser på dem med en sådan enorm glädjelöshet och leda. Sorgligt är det om vi idag måste provoceras för att över huvud taget kunna känna tillhörighet.

Skribenten är förlagsredaktör