Den 19 juni påbörjar Förenta nationernas människorättsråd sin första session i Geneve. Förväntningarna är stora på det nya organet, som uppstod genom täta och delvis svåra förhandlingar, och slutligen inrättades genom en resolution i FN:s generalförsamling i mars. Fast rådet ännu har att visa sin roll och sitt inflytande, är den allmänna bedömningen att det här är ett viktigt steg.

De mänskliga rättigheterna har alltid haft en central betydelse i FN-systemet. De har ändå institutionellt, och också sakligt, länge varit i en underordnad roll till två andra områden: utveckling och säkerhet. FN:s människorättskommission, som varit underställd det ekonomiska och sociala rådet ECOSOC, har också fått hård kritik för inkonsekvens, politiserande och bristande förmåga att ta tag i grova människorättskränkningar.

Generalsekreterare Kofi Annan har under sin mandatperiod konsekvent lyft fram de mänskliga rättigheternas betydelse i FN:s arbete. Han har också kritiserat människorättskommissionen.

I september 2005 gav generalsekreteraren sin rapport till generalförsamlingen, ”In Larger Freedom: Security, Development, and Human Rights for All”. Rapporten är en uppföljning till milleniedeklarationen, och innehåller en rad förslag för att stärka FN:s arbete för att deklarationens målsättningar ska kunna uppnås. Annan för fram en rad åtgärder för att stärka FN:s trovärdighet och funktionsförmåga. Ur de mänskliga rättigheternas synvinkel är det betydelsefullt att rapporten lyfter upp tre grundpelare i världsorganisationens arbete: säkerhet, utveckling, och mänskliga rättigheter. Generalsekreteraren gav reformförslag för alla tre pelare, men principiellt viktigast var nog att han föreslog att människorättskommissionen skulle avskaffas, och ett människorättsråd bildas. Rådet skulle direkt underställas generalförsamlingen. Rapporten betonar också att de länder som ska ingå i rådet ska påvisa sin aktiva vilja att också själva följa de mänskliga rättigheterna.

Rapporten var grunden för det toppmöte som hölls i New York förra hösten. Förhoppningen var att generalförsamlingen redan då skulle godkänna bland annat förslagen om människorättskommissionen, men den tidtabellen visade sig vara för optimistisk. Världens ledare gav ändå principiellt grönt ljus för att bereda reformen, och lovade bland annat att fördubbla bidragen till FN:s människorättsarbete. I praktiken handlar det om att förstärka FN:s människorättskommissionärs byrå i Geneve. Byrån fungerar också som sekretariat för människorättsrådet.

Under vintern fortsatte förhandlingarna under ledning av generalförsamlingens ordförande, Jan Eliasson. Svårigheterna i förhandlingarna speglar de problem och klickar som också funnits i människorättskommissionens arbete. Vissa länder, framför allt USA, ville införa mycket stränga kriterier t.ex. för vilka länder som kan väljas till medlemmar i rådet. I den andra motpolen finns länder som fortfarande anser att människorättsfrågor är staternas interna angelägenheter och som kanske helst hade sett att rådet inte alls skulle ha möjlighet att behandla enskilda regeringars människorättsbrott. EU försökte bidra till en kompromiss, eftersom EU:s bedömning ändå var att det här är den bästa möjligheten under en överskådlig framtid att lyfta de mänskliga rättigheternas betydelse i Förenta nationerna.

Slutresultatet godkändes i en resolution i generalförsamlingen den 15 mars, och bedömdes både av många regeringar och de centrala människorättsorganisationerna som ganska gott. Rådet blev ett organ direkt underställt generalförsamlingen, det har 47 medlemmar som alla ska godkännas med enkel majoritet, och medlemskandidaternas människorättssituation och -åtaganden ska granskas inför valen. Rådet ska sammanträda under flera sessioner under året, till skillnad från människorättskommissionen, som samlats till en späckad 6-veckorssession per år. Särskilt viktigt var också att styrkorna i människorättskommissionens arbete bevarades: möjligheten till ett aktivt deltagande från medborgarorganisationerna, och en fortsättning för förfarandet med specialrapportörer om tematiska frågor och problematiska länders situation.

 

USA röstade emot resolutionen om det nya rådet, framför allt för att hårdare kriterier inte ställdes på medlemskap i rådet. Men i sin röstningsförklaring lovade landet ändå samarbeta med rådet och erkände också de möjligheter rådet nu erbjuder.

Valet till det nya rådet förrättades i New York i maj. Finland finns med bland de 47 medlemmarna i det första rådet, och har möjlighet att delta i att forma det nya organets arbetsmetoder och resultat.

Förbättras eller försämras de mänskliga rättigheterna i världen? Åtminstone har synligheten för kränkningar mot de mänskliga rättigheterna ökat enormt. Globaliseringen har bättre och sämre sidor, men en av de stora fördelarna är att det är mycket svårare för regeringar att i tysthet idka förtryck, tortyr och diskriminering mot sina medborgare. Det är mycket svårare för var och en av oss i dag att säga ”Jag visste inte”.

Den avgörande frågan är i dag vad vi och regeringarna gör av den vetskapen. Det är uppmuntrande att många av kandidaterna till människorättsrådet valde att i detalj redogöra för sina människorättsåtaganden och att göra vissa löften om förbättringar. Särskilt Amnesty International lyfte också synligt upp problemen i kandidatländerna, för Finlands del bland annat våldet mot kvinnor och vår överlånga civiltjänstgöringstid.

Nu är det upp till bevis för människorättsrådet. Det är bra att minnas att trots förändringarna är det fortfarande de enskilda medlemmarnas, d.v.s. regeringarnas, ärliga vilja att främja mänskliga rättigheter som är avgörande för rådets framgångar. Det kan var och en av oss bevaka. Vill man alltså vid sidan om fotbolls-VM följa med en annan viktig världshändelse under sommaren, finns nyheter om människorättsrådet på www.ohchr.org (FN:s människorättskommissionärs hemsida).

Skribenten är jurist och forskare