I en marskolumn i Ny Tid kåserade jag om fenomenet ”Finland – number one”. Nu har vi utmärkt oss igen! Världens första förening för glada skattebetalare har grundats i Finland. De glada skattebetalarna har visserligen funnits sedan 2004, men först nu kunde föreningen bli officiell. Skattebetalarnas förbund har ilsket försökt hindra en registrering med motiveringen att endast den har rätt att använda ordet skattebetalare.

Nyheten har fått en stor spridning i medierna runt om i världen:

“Finns should be happy about paying some of the highest income taxes in Europe. At least that’s what Finland’s new Happy Taxpayers’ Association says”, heter det i Reuters telegram. Reuters påminner emellertid om att medlemmarna ännu bara är 250, vilket inte är så mycket i jämförelse med Skattebetalarnas förbunds 190 000 medlemmar.

Skattebetalarnas förbund har ju varit den främsta påtryckningsorganisationen för sänkta skatter. Årligen gör man ett stort nummer av den dag när vi äntligen har arbetat tillräckligt för att kunna betala årets skattebörda. I år inföll ”dagsverkesdagen” den 13 juni. På engelska kallas denna dag faktiskt ”Happy Taxpayers Day”, eftersom man efter denna dag kan föreställa sig att man får behålla de pengar man förtjänar.

I sina kampanjer för sänkta skatter har Skattebetalarnas förbund inte dragit sig för att på olika sätt vilseleda allmänheten. Man har till exempel inte velat korrigera ett räknefel med vars hjälp man visade hur mycket tillväxten hade ökat tack vare de olika skattesänkningarna. När felet korrigerades visade nämligen kalkylen att skattesänkningarna inte alls har ökat arbetskraftsutbudet som påstått.

Skattebetalarnas förbund är emellertid i jämförelse med sina systerorganisationer i andra länder ett sansat förbund. Skattebetalarnas förening i Sverige för till exempel en kampanj för en så kallad plattskatt – ett slopande av progressiviteten i inkomstbeskattningen enligt estnisk modell. Samma förslag har också rests i Finland, men förbundets verksamhetsledare Teemu Lehtinen har helt riktigt påpekat att en plattskatt skulle missgynna medelinkomsttagarna.

 

Så vad är det som kan förvandla oss skattebetalare från att vara ogina och trumpna till att bli glada och generösa?

Så klart är vi glada för alla de tjänster som vi finansierar genom skatterna: daghem, utbildning, hälsovård, socialvård, åldringsvård, vägar, broar, farleder, poliser, rättsväsendet, försvarsmakten, gränsbevakare, flyktingmottagare, kultur, idrott, fyrverkerier och moderskapsförpackningar. Inte säger vi heller nej till barnbidrag, studiestöd, bostadsstöd, arbetslöshetsbidrag, sjukpengar, föräldrapengar eller pensioner. Stöden till jordbruket, industrins innovationer och utbiståndshjälpen har vi också gått med på i normal demokratisk ordning. Gallup efter gallup visar att de flesta av oss hellre betalar högre skatter än avstår från de offentliga tjänsterna.

Det är heller inte svårt att visa att de skattefinansierade tjänsterna och stöden fungerar mer effektivt och rättvist genom demokratiska offentliga organ än genom välgörenhet eller privata marknader. En del tjänster är genuint kollektiva och kan bara finansieras samfällt. Andra är sådana som visserligen gynnar enskilda, bestämda personer, men därigenom också hela samhället. Genom att alla vaccineras upphör smittoriskerna; genom att garantera även de arbetslösas inkomst kan omvandlingen i hela ekonomin ske smidigare.

Med hjälp av skattesatserna kan vi också utjämna inkomstskillnaderna. Detta bidrar faktiskt till att höja lyckan i genomsnitt. Det är inte bara så att de rika kan köpa sig en större trygghet genom att dela med sig åt de fattiga. Det avgörande är att jakten på status hör till de mest olycksbringande aktiviteter vi mänskor utsätter oss för. Ju mer vi anstränger oss för att få det relativt sett bättre än våra medmänskor, desto olyckligare blir vi i genomsnitt.

 

Om min inkomst stiger i förhållande till din, sjunker din inkomst i förhållande till min exakt lika mycket. Hela processen skapar just ingen vinst ur samhällets synvinkel, men den kan innebära massiva uppoffringar i form av för lite tid med familj och vänner. Statusjakten borde alltså bromsas upp. Det kan vi göra med hjälp av välgenomtänkta skatter och inkomstöverföringar. På samma sätt som vi beskattar utsläpp, tobak och alkohol kan vi beskatta en överdriven jakt på status och lyx.

En mycket känd och respekterad nationalekonom, Richard Layard, har från att ha varit expert på arbetsmarknadsfrågor börjat koncentrera sig på forskning om vad som gör oss lyckliga. I boken Happiness – Lessons From a New Science kommer han fram till att skatter inte bara är viktiga för att skaffa fram pengar för olika offentliga utgifter: de lägger band på oss så att inte våra liv blir ännu mer hektiska. En kanske oväntad tanke av en respekterad nationalekonom.

 

I vilka fyra länder är tilliten till medmänniskorna högst? Jo, i Norge, Sverige, Danmark och Finland.

 

I vilka fyra länder är viljan att kämpa för sitt land högst? Jo, i Norge, Sverige, Danmark och Finland.

 

I vilka fyra länder är andelen olyckliga människor lägst? Jo, i Island, Sverige, Nederländerna och Danmark.

 

Vad är gemensamt för dessa länder? Jo, skattebördan är jämförelsevis hög. Den totala skattebördan i förhållande till nationalinkomsten är högst i Sverige, Danmark och Finland – den norska staten får ju pengar utan att behöva beskatta medborgarna så hårt.

Det här är så kallade objektiva fakta, men det är sannolikt att en vanlig skattebetalare inte är medveten om dem. Det finns emellertid sådant som i hög grad påverkar vår subjektiva hållning till skatterna.

Helt avgörande är att vi upplever att skatterna är rättvisa, att det är få som fuskar och att fuskarna oftast blir fast. Om vi inte litar på att andra deltar i bördan börjar vi själva försöka undvika att behöva betala.

Viktigt är också att vi upplever att vi får något värdefullt för våra skatter. Därför är det illa om man försöker rikta de offentliga stöden enbart till de verkligt fattiga. Då blir de som hör till medelklassen lätt missnöjda skattebetalare. En behovsprövad socialpolitik av angloamerikansk modell skapar ett stort skattemissnöje i jämförelse med en mer universell socialpolitik av nordisk typ, där också de rika får barnbidrag, gratis utbildning och andra tjänster. Ju hårdare behovsprövningen är desto svårare blir det att komma ur fattigdomen, då stöden dras bort så fort du får huvudet ovanför vattenytan. Om alla fick en ovillkorlig medborgarinkomst, skulle de bli ännu gladare skattebetalare.

Skribenten är nationalekonom i Åbo.

Jan Otto Andersson

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.