I DEN INDISKA KOMMUNISMENS FOTSPÅR

I vissa delar av Super-Indien lever farbror Lenin ännu – och mår bra.

“Mordförsök på Stalin”, “Buddhas segersmil”, “Kommunisterna tar makten i Guds eget land”. Vad har dessa tre färska rubriker från indiska dagstidningar gemensamt? Ja, de handlar alla om vänsterns valframgång i de senaste delstatsvalen i Indien. Frågan är om det i det så kallade  fenomenet Indien även gömmer sig en slags moderniserad kommunism.
För ett antal år sedan när Indien visade sin hungersnöd för våra världsuppfattningar, var folk förvånade över att inte kommunismen lyckats rota sig bättre i den indiska jordmånen.  Man tyckte allmänt att Indien hade samma förutsättningar som Kina att övergå till ett kommunistiskt system. En förklaring till kommunismens problem i Indien lydde: kommunisterna trivs inte i en demokrati med koalitionsregering.

De indiska kommunisterna har bevisat att förklaringen är felaktig. Den Västbengaliska, kommunistiskt styrda vänsteralliansen har behållit makten oavbrutet sedan 1977. Kommunisterna i Kerala har turvisats om makten med Kongresspartiets koalition med anmärkningsvärda demokratiska förtjänster.

Idag presenterar man för oss ett Super-Indien som inte har någonting att göra med hur landet mår i verkligheten. Det är befogat att fråga sig om majoriteten av indierna skulle känna igen sitt hemland från de polerade bilderna som sipprar ut i medierna. Man vet från förut att 50 miljoner kvinnor har försvunnit ur Indien p.g.a. könsförädling. Om det skulle gå att lita på representationsbilderna från Super-Indien, skulle hundratals miljoner människor ha försvunnit i.o.m. en kapitalförädling där de fattiga putsats bort.

Men kommunisterna då? Har de funnit sin plats i det kraftigt tudelade, moderna Indien? Det verkar faktiskt som om de gjort det. Den statistiskt sett överväldigande segern i delstatsvalen har väckt förundran även i superanalytikernas kretsar. Aldrig tidigare i det självständiga Indien har det suttit  lika många kommunister i delstatsparlamenten och centralregeringen i New Delhi.

Buddha och Stalin

Senast en leende Buddha sågs i Indien var troligen för 32 år sedan. Då var det fråga om en radioaktiv atom-Buddha. År 1974 gjordes en s.k. fredlig provsprängning av en atombomb i Tharöknen. Provsprängningen, som fungerade som startskott för det indiska bombhotet, kallades nidfullt för Buddhas leende. Nog om Indien som pasifismens högborg…

Förra maj fick en livslevande Buddha orsak att le i Calcutta. Orsaken var delstatsvalen i Västbengalien, där det indiska kommunistpartiet CPI-M och dess ledare Buddhadeb Bhattacharjee fick med sin vänsterkoalition rentav 233 platser av parlamentets sammanlagt 294. Buddhadeb Bhattacharjee brukar kallas Buddha i folkmun. Men, även statsministern själv ansåg att kommunisterna fick mera platser än de kunnat drömma om. Bengalierna verkade vara nöjda med hur kommunisterna hade brutit maktsigillet i landsbygden.

I kommunisternas andra högborg, djungelstaten Kerala, fick CPI-M med sin vänsterkoalition 98 av parlamentets sammanlagt 140 platser. Kommunisterna fick även ta över maktstickan i Mizoram i nordöstra delen av landet.

I Indien har man vant sig vid att stämpla partier som socialistiska med ganska lätt hand. Jag skulle spetsa till  situationen, på basis av mitt eget, 30-åriga Indienliv, såhär; i det gamla nehruanska Indien som var starkt ända till brytningen 1990, var det politiskt korrekt att vara relativt fattig – eller ge sken av att vara det – och slängas i vänsterfacket. I dagens Super-Indien behöver man inte längre skämmas för sin ekonomiska situation eller högervridenhet. De officiella mantrorna har ombytts från socialistiska till kapitalcentrerade och högervridna mantror.

Det går att följa den indiska socialismens och kommunismens diffusa fotspår genom att fundera över den långvarige borgmästaren herr Stalin(!) och mordförsöket i Tamil Nadu.

Förra veckan funderade de sydindiska makttidningarna över om mordförsöket berodde på statsminister M. K. Karunanidhis överdrivna Stalindyrkan. De flesta trodde att väljarna hade förpassat Karunanidhi och hans DMK-parti till oppositionen år 2001 på grund av hans stalinistiska politik.

Tamilnationalisterna fick sig ett riktigt språkrör när DMK, som börjat beteckna sig själv som vänstermoderat, återtog makten i delstatsvalet i maj. Karunanidhi utnämnde sin son, partiets viceordförande och Chennais borgmästare, M. K. Stalin till minister. Statsministern ville klargöra för en gångs skull vem han ville att skall vara hans tronarvinge.

Det är inte konstigt eftersom Indien är de politiska dynastiernas förlovade land. Det som även går att förstå är att medan det är mode med stalinistiska mantror, investerar någon i sin sons framtid genom att ge honom namnet Stalin. I röda Kerala träffar man dagligen på små Leningrabbar, än idag. Snart får vi se om det stalinistiska systemet lyckas med att styra det nya hyperffektiva IT-statsskicket Super-Indien. Karunanidhi är 82 år gammal och hans kondition försämras i en sådan fart att Nokia-ledningen i Tamil Nadu snart får lov att komma bugande till Stalins palats.

Den indiska socialismen

I början av självständigheten var Indiens ledning mån om att betona det demokratiska flerpartisystemet som framför allt var en stor käpphäst mot det kommunistiska Kina. Under det kalla krigets hetaste period, i mitten av 1950-talet, föddes det nya begreppet indisk socialism.

Jawaharlal Nehru, som poängterade den offentliga sektorns och självförsörjningspolitikens betydelse för Indien, kopierade många element från Sovjetunionens planekonomi och anpassade dem till Indien. Landet lyckades skickligt balansera mellan USA och Sovjet och uppfattades som besvärlig bråkstake av en del länder i väst. Definitionerna om den indiska socialismens innehåll växlade enligt dagens kurser.

Kommunismen eller ens det vänstersocialistiska systemet hade lika lite gemensamt med den indiska socialismen som med arabsocialismen. Lite tillspetsat kan man säga att de indiska kommunisterna varit Kongresspartiets, den indiska socialismens officiella representant, huvudfiende ända in i högerhinduismens stegring i slutet av 1980-talet.

Kommunisterna i Kerala blev världskändisar när de övertog makten och blev det största partiet 1957. Valsegern efterföljdes av bildningen av det som brukar kallas för den första kommunistiska regering som tagit makten genom fria val. Kerala kallades ännu i början av det förra århundradet för dårhus speciellt på grund av den, även i indiska mått, inhumana appliceringen av kastsystemet. Tillsammans med sina företrädare, regenterna som satsat på grundutbildning och de kristna missionärerna, borde kommunisterna få en stor del av tacket för att stänga dårhuset.

Välfärd i tropiken

Kerala-modellen är idag en trademark för resten av den tredje världen. Bland landets 28 delstater är det Kerala, med alla sina brister, som påminner mest om ett välfärdssamhälle. Nästan alla mätare av mänsklig utveckling visar att Kerala är klassens primus, även kallad Guds land. Modellens kärna ligger i hur delstatens invånare med sin blygsamma ekonomiska prestationsförmåga lyckats uppnå en tolerabel livskvalité.

När kommunisterna genast tog itu med att förverkliga sitt centrala vallöfte, m.a.o. att avsluta den ytterst snedvridna ägandestrukturen av landrätter, blev Kongressledda centralregeringen i New Delhi orolig. Denna solomanöver kunde leda till krav på omfattande landreformer i hela landet. Det må påpekas, att 90 procent av Keralaborna idag bor på sina egna landplättar. Antalet är unikt i Indien.

År 1959 blev Indira Gandhi skickad till delstaten av Nehru för att göra sitt politiska diplomarbete; den indiska balansen måste räddas och Keralaregeringen störtas. Så också skedde.

Indira Gandhi drog sina egna slutsatser av kommunisternas popularitet i Kerala. När hon blev statsminister ett par år efter sin fars död år 1966, började hon krydda sina tal med mycket radikala slagdängor. Gandhi förklarade själv sitt beteende med att konstatera att det är smart att snacka socialism i ett land som Indien där de sociala skillnaderna och kastsystemet hör till vardagen.

Det är långt från ord till handling. När regenten Gandhi utlyste ett undantagstillstånd år 1975, fick hon stöd av Indiens Moskvapositiva kommunistiska parti CPI-M. Ledaren för landets ledande parti CPI-M skickades då istället till fängelset tillsammans med 200 000 andra oppositionella.

Ännu under 1980-talet var socialismen en manér i de indiska toppolitikernas festtal. De sista vinkarna åt det hållet ebbade ut snabbt när landet började liberalisera sin planekonomi efter år 1991.

För vem blommar Indien?

Under åren 1998–2004 styrdes Indien av mycket nationalistiska och lätt fascistiska röster från BJP-partiledda regeringskoalitionen NDA (National Democratic Alliance), som revolutionerade den indiska ekonomin med sin tunga privatiseringskampanj och styrde landet till USA-alliering i utrikespolitiska frågor. Sedan dess har makten tillhört Kongresspartiets UPA (United Progressive Alliance) med vänsterpartiernas stöd.

Vänsterns valseger har lett till att UPA-regeringen måste lyssna ordentligt på kommunisternas spörsmål. En stor del av de engelskspråkiga makttidningarna har medgett att vänsterns mångåriga kritik av den nyliberala politiken burit frukt. Skillnaden mellan rika och fattiga växer nu i okontrollerbar fart. Utvecklingen strömmar inte in i landsbygden längs med en fyrfilad motorväg. Om inte UPA klarar av att ordna upp de socialpolitiska problemen, får den en lika besvärlig kalldusch av sina väljare som NDA år 2004.

Chandrabadu Naidu och hans Andra Pradesh IT-delstat blev hyllad i internationella medier ännu ett par år sedan, som en modell för resten av Super-Indien. T.o.m. Världsbanken erbjöd Naidu och hans underland som förebild även för resten av tredje världen. När väljarna hade gett sin dom åt Naidu år 2004, blev sanningens stund chockartad; bakom kulisserna var allting inte som det borde vara. De överbelastade och skuldlagda böndernas ofattbart utbredda självmordsvågor berättar en hemsk skräckhistoria om hur hundratals miljoner indier lever sina liv speciellt ute på landsbygden.

Tillväxten är inte på lång sikt möjlig utan jämlikhet, påminner kommunisterna. Super-Indien investerar utan någon tanke på framtiden; landet använder 16 gånger mera pengar på armén än på att utbilda under femåriga barn. Barndödligheten sjunker långsammare än i Bangladesh. Annat är det i Kerala.

Jag har ofta stött på affärsmän i Indien som berättat hur de skäms över den dåliga skepnad som kommunisterna format Kerala och Väst-bengalien. Kerala har länge setts som ett hopplöst fall. Kongresspartiet har förklarat att kommunisternas trettioåriga segertåg endast varit regeringslett ”vetenskaplig” valfusk. Den här gången har den indiska centralledningen skickat tiotusentals paramilitära enheter för att övervaka delstatsvalet.

Detta gjorde bengalerna rasande. Deras nationella känsla hade överträtts. De politiska observatörerna sade att flera medelklassväljare röstade på kommunisterna för att inte smutsa Bengaliens ära. Kommunisternas jordskredsseger tystnade till slut allt prat om valfusk.

Speciellt i Kerala har kommunisterna kritiserat statsminister Manmohan Singh över hans nyliberala ekonomiska politik. Även hans lobbning för USA och inträdet som ”hjälpreda” i den strategiska alliansen har väckt kritik bland kommunisterna. De är rädda för att en hjälpredas röst inte hörs på det internationella planet.

Keralaborna vill inte sälja sina landplättar billigt. Ägaren för en stor keralesisk tidning skakades när han märkte en konstig annons i en amerikansk dagstidning; hemorten Malapuzhas flod var till salu tillsammans med dammen. ”Jag visste inte att man kan sälja floder åt privatpersoner”, berättade han.

Maoisterna kommer

Inte har Västbengal och Keralas Lenin-fabon minglat med vem som helst inte. Indien befolkas av omkring 85 miljoner adivaser, m.a.o. tribalfolk. De har skickats under gångna århundraden till alltmer ödsliga och fruktlösa bakgårdar. De har tagit till vapen för att skydda sina landplättar, och beskylls nu efter sin desperation för att vara maoister. Indiens elittidningar skriver allt oftare och allt mera oroat om maoistproblemet, som de ser spridas till alltfler delstater. Det är lätt att generalisera: fattig = maoist.

Speciellt i Västbengalien har CMP, med sin politiska salongsfylla, pallrat sig ordentligt långt bort från maoisternas ståndpunkter. Man behöver inte vara en stor Nostradamus för att påstå, att vi kommer även i Finland att få höra mer om Indiens maoister än Kashmirs terrorister i framtiden.

Alla foton är tagna av författaren i Kerala.
övers. Teo Ijäs

Mikko Zenger

 

En reaktion på “I DEN INDISKA KOMMUNISMENS FOTSPÅR”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *