Det 21:a seklet började år 1978

på samma sätt som det 20:e seklet slutade år 1989. Det hävdade Martin Jacques, gästprofessor vid Renmin-universitetet i Beijing, i en kolumn i The Guardian förra veckan.

Vad som hände 1989 minns vi. Det var murens fall som förändrade Europa och gav oss en unipolar värld i stället för den bipolara – USA blev nu den enda supermakten.

Men vad hände 1978? Jo, då införde Deng Xiaoping den öppna dörrens ekonomiska politik i Kina, som ledde till en stark ekonomisk tillväxt. Den har nu pågått i mer än ett kvartssekel och det börjar bli allt tydligare att processen som fick sin början 1978 håller på att göra Kina till en ny supermakt.

”Ända sedan den industriella revolutionen fick sin början i Storbritannien i slutet av 1700-talet har världen dominerats av väst, alltså Europa och USA. Ännu efter medlet av 1900-talet trodde man allmänt att de länder som hamnat på den mottagande sidan av den europeiska kolonialismen var dömda att i evighet förbli beroende och underutvecklade. Östasiens frammarsch visar att så inte är fallet. Ännu mer dramatiskt är att omvandlingen av Kina på ett avgörande sätt förflyttat den globala tyngdpunkten österut. Det 21:a seklet kommer att vara helt olikt de två föregående århundradena, då makten var förankrad i Europa och USA och resten av världen fick nöja sig med småslantar eller med att tigga”, skriver Jacques.

Men fram till 1700-talet hade Kina varit en ekonomisk stormakt, så på sätt och vis tar landet nu tillbaka sin gamla position.

 

”Historien är på vår sida”

tänker kineserna och enligt Jacques märker man i landet en snabbt stigande självkänsla. När president Hu Jintao nyligen besökte USA talade han vid Yale-universitetet om kinesiska värden och vad de kan erbjuda världen. Och vad de än innebär kommer deras betydelse säkert att växa internationellt. Men än så länge har man i Europa bara noterat de ekonomiska aspekterna av förändringarna, inte de politiska eller kulturella.

I USA är det annorlunda, där följer man med oro Kinas växande globala inflytande och man försöker med påtryckningar av olika slag dämpa Kinas ekonomiska expansion, speciellt exporten till USA. Också diplomatiskt och militärt vill man dämma in Kina.

Förra veckan överlämnade Pentagon sin årliga rapport om Kinas militära makt till kongressen och den kommenterades i Washington Post av Dan Blumenthal, som i tiden ansvarat för Kina i försvarsdepartementet och numera ägnar sig åt Asien i tankesmedjan American Enterprise Institute, ett slags neokonservativ skuggregering.

Enligt honom visar rapporten att Kina framför allt stärkt sin flotta, uppenbarligen delvis för att skydda sin import av olja. Han beklagar att Kina är hemlighetsfullt om sina militära målsättningar. ”Det skulle hjälpa om Kina öppnade sitt politiska system så att vi och andra regionala makter fick ett bättre grepp om landets ambitioner på längre sikt. Detta verkar dock inte sannolikt, åtminstone på kort sikt. Pentagonrapporten noterar tvärtom att hemlighetsmakeri, vilseledning och överraskning fortfarande är nyckelelement i den kinesiska strategin.” Men fast USA:s politiska system är mycket öppnare än Kinas bjuder inte heller Pentagon ut sin strategiska planering på en bricka och än så länge är nog USA farligare för den övriga världen än Kina.

 

Kinas integration

med asiatiska och europeiska ekonomier har varit så snabb att politiska ledare i båda världsdelarna fortfarande kämpar för att nå klarhet om följderna av att Kina blivit en ekonomisk och politisk stormakt. Det var det ena underliggande temat i diskussionerna under ett seminarium om vad Kinas frammarsch innebär för Asien och Europa som Utrikespolitiska institutet och riksdagens utrikesutskott ordnade i april. Det andra temat var Kinas spända relationer till Japan som kan skapa problem i Östasien, skriver seminariets ledare Linda Jakobson i en sammanfattning av seminariets resultat.

Hittills har Kina i stort sett lyckats övertyga sina grannar om att att man håller fast vid den fredliga samexistensens politik. Undantaget gäller förhållandet till Taiwan, som uppenbarligen kommer att vara en konfliktfråga ännu i åratal.

Det konstaterade under seminariet bl.a. professor Huang Renwei, president för samhällsvetenskapliga akademin i Shanghai. Däremot ansåg han att Kina och Japan är ömsesidigt så starkt beroende av varandra att de inte kan bli verkliga fiender. För att Kina ska fortsätta på den fredliga utvecklingens väg hoppades han på:

• fortsatta inre strukturella förändringar och fortsatt institutionsbyggande

• mer internationellt ansvar i agerandet

• mer gemensamma intressen med andra länder

• mer dialog och vidgat utnyttjande av fredliga medel.

 

Alltför högt sparande

i Kina utgör ett problem i världsekonomin, ansåg Pekka Sutela från Finlands Banks enhet för forskning om östekonomier under den diskussion som följde. Han tänkte sig att om socialskyddet utvecklas kan sparandet minska. (Klagomålen om kinesernas alltför höga sparande brukar komma från USA där man skulle vilja sälja mera till Kina. Men lika väl kunde andra klaga över att amerikanerna inte sparar mera utan använder framtida pengar redan nu. Det gör man inte just, det är mänskors egna val hur de använder sina pengar och valen beror på en mängd randvillkor som är svåra att uppfatta utifrån.)

Huang svarade att socialskyddet är en svår fråga – ekonomin bär inte en hög nivå på det. Shanghai klarar det, men två tredjedelar av Kinas provinser gör det inte. Han konstaterade också att Kinas deltagande i det internationella ekonomiska systemet gagnar också andra länder – ”vi får bara en procent av priset för Nikeskor”.

I nuläget är 90 procent av kineserna utan sjukförsäkring, konstaterade Bates Gill från tankesmedjan CSIS i Washington. (Därpå ställde en representant för Taiwan en fråga till ”Bill Gates”, vilket väckte en viss munterhet.)

Gill uttryckte en oro över att ”Beijing-konsensus”, som enligt honom kombinerar snabb ekonomisk tillväxt med auktoritärt enpartistyre kan få mindre önskade effekter i andra länder om den tillämpas i dem.

Huang svarade att ”Beijing-konsensus” är en term som skapats i USA som en motsats till ”Washington-konsensus”. Detta är ju ett begrepp som används för de villkor Världsbanken och IMF ställer på neoliberala strukturreformer i u-länder som villkor för att de ska få lån (demokrati ingår inte i kraven).

– I Kina finns det olika åsikter om utvecklingen, en del säger att den går mot kapitalism, inte socialism. Den kinesiska modellen är i alla fall inte för export. Kina strävar på lång sikt efter demokrati, gradvis. Vi kritiserar inte demokratin på Taiwan, bara strävan att använda den för självständighet.

På en fråga om energitillgången och miljöhänsyn som begränsningar för fortsatt tillväxt svarade Huang att om man kan förbättra utnyttjandet av energin och minska utsläppen till japansk nivå kan produktionen i Kina fördubblas.

Professor Song Xinning från Renminuniversitetet i Beijing konstaterade att den ekonomiska utvecklingen är viktig för den sociala och politiska utvecklingen. Ett av hindren för ett närmare samarbete med EU är frågan om respekten för de mänskliga rättigheterna. Kina har enligt honom gjort mycket på den punkten, men måste göra ännu mera. Han berättade också att kineser som studerat i Europa kommit tillbaka och rapporterat att Europa är mer socialistiskt än Kina – de har då hänvisat till den sociala välfärden o.s.v.

En närmare uppfattning om välfärdsproblemen får man om man går tillbaka till UPI:s och riksdagens föregående Kinaseminarium i februari 2005 (man hittar en rapport på UPI:s webbsidor).

 

”De tre osäkerheterna”

och deras inverkan på Kinas framtid, det var den mycket kinesiska rubriken på huvudanförandet av Hu Angang vid Quinghuauniversitetet. Han konstaterade att den ekonomiska tillväxten varit snabb efter de ekonomiska reformerna 1978. Kina är redan världens näststörsta ekonomiska makt, och kan antas bli den största inom en överskådlig framtid. Men räknar man per capita kommer Kina förstås långt nere i statistiken. Privata hushålls disponibla inkomst har femdubblats från 1978 till 2002 och boendeytan per capita har tredubblats från 1980 till 2002.

Men utvecklingens frukter är inte jämnt fördelade. Inkomstklyftorna har vuxit, likaså skillnaderna mellan stad och land, mellan kusten och inlandet. Socialskyddet är svagt, om det över huvud taget existerar. Följden är tre osäkerheter: arbetsplatsosäkerhet, inkomstosäkerhet och hälsoosäkerhet.

Enligt Hu ledde omställningarna inom ekonomin till att en mängd arbetsplatser försvann inom den offentliga sektorn och de stora statliga industrierna under 90-talet. Nya arbetsplatser skapades visserligen, men i mycket långsammare takt och arbetslösheten sköt i höjden. Antalet arbetslösa tredubblades från knappa 6 miljoner 1993 till 17 miljoner 1997. Utvecklingen fortsatte under de följande åren och enligt Hus forskargrupp ökade de årliga ekonomiska kostnaderna för arbetslösheten från 5,2 till 7,4 procent av BNP mellan 1997 och 2000. Då handlar det uppenbarligen mest om uteblivet arbete, inte om arbetslöshetsersättningar, för de existerar nästan inte alls. Därför har fabriksnedläggningar o.s.v. blivit ett problem som direkt hotar den politiska stabiliteten i landet. Hu efterlyser därför en allmän arbetslöshetsförsäkring.

Fattigdomen är mest kännbar på landsbygden och där har den ekonomiska utvecklingen och olika åtgärder regeringen vidtagit lett till en halvering av antalet fattiga enligt Världsbankens definition (1 dollar per dag) från 280 miljoner 1990 till 124 miljoner 1997. Ändå har landsbygden halkat efter i utvecklingen och klyftan i förhållande till städerna är Kinas största problem.

Shen Mingming från Beijinguniversitetet konstaterade vid samma seminarium att inkomstklyftorna ökat i Kina under en 20-årsperiod mer än de någonsin gjort i något land, ett av de mest jämlika länderna har blivit ett av de mest ojämlika. Ginikoefficienten är det allmänna måttet för inkomstojämlikhet och siffran var enligt en FN-rapport 2004 0,244 i Ungern, 0,269 i Finland, 0,325 i Indien, 0,408 i USA, 0,447 i Kina, 0,456 i Ryssland och 0,707 i Namibia.

Ändå har de flesta tillfrågade i gallupar uppgett att deras liv blivit bättre genom reformerna. Att uppnå en bättre levnadsstandard är ett viktigt mål för många, och man tror allmänt att man också ska uppnå det. 30 procent av kineserna ser sig själva som vinnare och 4 procent som förlorare. Förtroendet för myndigheterna är högt, konstaterar Shen.

 

Peter Lodenius

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.