I ett manligt diskussionsforum har jag råkat in i den klassiska debatten om varför vi är manliga och kvinnliga på just det sätt vi är – och vad som är manligt och kvinnligt … Min utgångspunkt är både etnologen Mead och alla feministers moder Beauvoir; man föds inte till kvinna – eller man – man uppfostras till det. D.v.s. att könet sitter mellan öronen. Min meningsmotståndare igen kör med beteendeekologen Ridley och hävdar att vårt beteende styrs av våra gener. D.v.s. att könet sitter mellan benen, oavsett vad vi har mellan öronen. Så här kan det låta:

– Vad som är ”naturligt” och vad som är kulturellt betingat i en människas uppförande är väl nåt som de lärde tvistat om ända sen vi var unga och inte kommer de att sluta upp med det i brådrasket. Ju ”högre upp” man går i utvecklingen, från amöbor i riktning mot människa alltså, desto mindre är biologiskt/genetiskt betingat och desto mera kulturellt inlärt. Så min egen uppfattning är att för vår del vore kanske 10 procent biologiskt, d.v.s. ”naturligt”, och 90 procent kulturellt inlärt (jag).

– En massa kulturella tvång och förbud har försvunnit i dagens Finland, varvid generna redan under ett par, tre generationers tid relativt fritt har kunnat påverka människors beteende – följaktligen borde vi nu kunna iaktta hur könsgenerna inverkar på beteendet. Och då ser du att kvinnor blir läkare och jurister – men ganska få kvinnor sysslar med kampsporter. Om män och kvinnor vore helt lika, så skulle det nog synas också ifråga om t.ex. sport (han).

– Där du ser kulturella tvång försvinna och arvsmassan börja styra, är det ju i verkligheten bara vissa kulturella påbud som ersätts av andra, som kan verka ”friare” för oss för att vi har lärts att de är friare, men som av t.e.x muslimer – med exakt samma gener – kan upplevas som kränkande, omoraliska och rentav restriktiva (jag).

– Ju färre beteenden ett barn tvingas lära in, desto mera styrs dess beteende av personligheten – och personligheten är delvis nedärvd. Därför tycker jag att jämställdhetsfostran måste innehålla ett mått av tvång; barnet ska lära sig sporta, sy, matematik, sociala färdigheter, fredlig konfliktlösning, sköta barn, vare sig det känner en spontan dragning till det eller inte (han).

Och det här sistnämnda håller jag ju gärna med om trots att jag inte riktigt fattar hur det passar in i beteendeekologins ideologi. Men så här går vi på. Och i samma stil kommer vi väl att fortsätta tills endera av oss tröttnar.

Allt emellanåt sticker lyckligtvis nån annan in nåt fiffigt, som
t.ex. att när statusen försvinner från nåt område i samhällslivet så har patriarkatet en tendens att dra sig bort och lämna fältet fritt för kvinnor, varvid en könspolitisk tolkning vore att män bara intresserar sig för saker med status. Eller att det ibland är svårt att uppfatta om hela gendergrejen faktiskt är ute efter att radikalt förändra samhället eller bara språkbruket.

På sitt eget sätt är en sån här diskussion ju nyttig – jag måste motivera och emellanåt t.o.m. granska mina egna ståndpunkter – och försöka förstå motpartens. Och det kanske är meningen med en diskussion?

Skribenten är profeminist