OCH OM MAN INTE ÄR JESUS?

Att inte hemfalla åt det korrekta, åt ”det sociala”, är ett grepp han valt och han använder det hämningslöst, ja, så hämningslöst att jag ibland stänger boken för att titta på dess pärm, för att kolla att den har en pärm, för att alltså försäkra mig om att detta faktiskt är en bok som kommit ut på Schildts, skriver Ulrika Nielsen om Hannes Nykänen.

När Hannes Nykänens bok Öppningar och labyrinter – handbok i filosofisk akupunktur kom ut för några veckor sedan gav den upphov till debatt. Det som slår mig när jag får höra det (jag bor i Sverige) är att man lätt skulle kunna avfärda Nykänens bok genom att hänga upp sig på vad han säger i smått. Lyssnar man i stället på vad han försöker säga i stort blir hans bok mycket intressant och mycket angelägen.

Apropå debatter så är det alltför ovanligt att litterära debatter uppstår i Svenskfinland, både att det kommer ut böcker som manar till debatt och att man upptäcker de böcker som gör det och att man sedan ids börja debattera. Det är svårt att braka loss och debattera i dammen eftersom de flesta som syns och hörs har sina lojaliteter att tänka på. Men den här gången hände det i alla fall något och det förvånar mig föga att det hände med just den här boken för den är potentiellt mycket provocerande. Kanske särskilt provocerande för den finlandssvenska borgerligheten som har något synnerligen hämmat och viktorianskt och liksom lagom trevligt och – framför allt – socialt över sig. Det är kanske därför, slår det mig nu apropå något helt annat, som det är så svårt att ens föreställa sig en pjäs av Sarah Kane på en finlandssvensk scen. Hennes pjäser handlar förresten trots sin våldsamhet om kärlek (varför skriver jag förresten ”trots”?) precis som Nykänens bok.

Hannes Nykänen (f. 1955) är fil.dr. i filosofi med moralfilosofi som specialitet och hans bok är en samling aforismer som granskar kärleken ur olika aspekter. Politisk korrekthet är ett begrepp jag ständigt återkommer till när jag läser boken. Just för att han underbart nog inte ägnar sig åt det. Att inte hemfalla åt det korrekta, åt ”det sociala”, är ett grepp han valt och han använder det hämningslöst, ja, så hämningslöst att jag ibland stänger boken för att titta på dess pärm, för att kolla att den har en pärm, för att alltså försäkra mig om att detta faktiskt är en bok som kommit ut på Schildts.

Underbart – för att politisk korrekthet annars har överskuggat det mesta (framför allt i medierna) jag vet inte hur länge och jag vet inte men kanske inte så hemskt länge till. Det korrekta har något att göra med ett tänkande som är fastlåst i polariteter; står man inte för det ena så antas man per automatik stå för det andra trots att man kanske också kunde tänkas stå för en glipa eller en öppning eller i grunden tala om något helt annat än man vid en första anblick tycks göra.

Boken påminner i sitt sätt att se ut om WittgensteinsFilosofiska undersökningar (numrerade stycken) och något är också likt beträffande de ibland förbryllande övergångarna mellan styckena; den ena tanken följer inte ”naturligt”på den andra, mellan dem finns ett slags avstånd som gör att man blir nyfiken på hur boken är gjord. Något hos Nykänen för också mina tankar till den slovenske filosofen Slavoj Zizek, även om de är mer olika än lika men det finns hos båda en vilja att blottlägga, avslöja något som är en lögn. Nykänen avslöjar inte genom att som Zizek vända på steken och blotta dess obscena frånsida utan snarare genom att vrida ur de saftiga stycken som är våra mest omhuldade självbedrägerier.

Jesus och kärleken

Det han intresserar sig för är det bedrägliga i det mellanmänskliga, i boken återkommer han ständigt till den sociala gemenhet som hindrar mänskor från kärleken – kärleken, som enligt Nykänen ser pornografisk snarare än romantisk ut. ”I en pornografisk film kan du, bland alla självtillvända, uttryckslösa och hårda blickar stöta på någonting som liknar denna kärlekens blick.” Romantiken tar Nykänen kraftigt avstånd ifrån, så pass att jag misstänker att han själv sprungit ur ett romantiskt förhållningssätt, att han genomskådat sig själv på någon avgörande punkt. Romantikern är hämmad och känslig. Därför måste han försköna kärleken och fördöma och undvika stora delar av verkligheten (och kåtheten) vilket naturligtvis är förljuget och destruktivt medan kärleken är det enda som är konstruktivt. Kärlek är en stark lust till att möta, men inte till att äga en annan mänska. Den är först och främst fullkomligt öppen. Kärleken har inget med sociala regler att göra. ”Kärleken handlar om enhet; gemenskapen om gemenhet.” I någon mening cirklar hela boken i all sin ogripbara spretighet och språngfylldhet kring just detta. En avgörande punkt är 277. ”Finns det någon som lika totalt ställt sig utanför den sociala gemenskapen med sina gemensamma värderingar som Jesus?” undrar Nykänen och framhåller att Jesus alltid vände sig till varje enskild individ. De sociala värderingarna såg han som ett hot mot kärleken. Det intressanta är att när Jesus fängslades vågade ingen enskild mänska ställa sig på hans sida för de kunde inte stå i grupp. De skulle ha behövt stå var för sig och den gången klarade de inte det.

Nykänen är (precis som Jesus) emot varje vi. Det är i vi:na som fördömanden och bedrägligheter och avstegen till såväl en själv som till kärleken uppstår. Han frågar sig om man å andra sidan inte kunde beskylla honom för ett slags ensidighet, om det inte är uttryck för en nietzscheansk elitism att tala om ”flockmänskor” – Nykänen gillar inte det vanliga och småsinta och mediokra. Men med flockmänskor hänvisar han inte till någon socialklass eller motsvarande utan på alla mänskor som inte står för sig själva (och också eliten har sina vanligheter).

Det är något mycket tilltalande i Nykänens på något sätt råa bok. Han petar på fördomspunkter och det kan förstås vara smärtsamt eftersom många mänskor (av bekvämlighetsskäl inte minst) byggt sin självbild och sin inställning till andra mänskor på dessa fördomar. Det är dessutom oerhört befriande att någon för omväxlings skull påstår något utan att komma med ”å ena sidan å andra sidan-garderingar” som ju lika ofta bottnar i feghet som i klokhet. Visst är Nykänen tvärsäker. Men det stör mig inte alls i det här fallet. Nykänens själva grepp är pornografisk, självklart, och man måste möta honom med samma krävande generositet. Jag tycker dessutom att mellan Nykänens punkter tar något som inte är tvärsäkerhet plats. Det är nämligen ganska svårt att summera vad han står för eller tycker när det kommer till den berömda kritan. Jag skulle vilja fråga honom såhär; vad tycker du om otrohet. (Nå, jag anar vad svaret måste bli på ett ungefär.) Eller; om man inte är Jesus, tror du att den kärlek du förespråkar är möjlig? Hur ser den ut, i vardagen, när man exempelvis går omkring med havregröt under fotsulorna? Å andra sidan så ger Nykänen då och då glimtar av svar: ”Kärlek är, i sociala termer, det mest ensamma som finns. Om du ser ett par som framträder på ett egendomligt ’ensamt’ sätt så att de båda var för sig är särskilt påtagliga och att de dessutom verkar vara på ett säreget sätt närvarande för varandra, så kan du direkt iaktta hur kärlekens enhet ter sig som en social ensamhet. Ett par där kärleken inte är så stark verkar å sin sida framträda som ett par för den betraktande allmänheten [—] De, paret, är någonting för oss [—] Desto mer man är för varandra, älskar, desto mindre är man för ’oss’.” Omedelbart ser jag ett par som jag känner framför mig. Ett, vars kärlek är stark enligt Nykänens sätt att se …

Bedrägligt att beskriva

Detta och detta och detta är bedrägligt och det bedrägliga liksom expanderar, prismatiskt, tycks det mig, punkt för punkt. Svårare är att få syn på det som inte är bedrägligt, som är sant. Samtidigt tycks Nykänen säga mycket som slår mig som sant om mänskor, även om jag inte håller med om allt han påstår, långt därifrån. Men jag tror att man lätt missförstår hela boken om man tar Nykänen helt på orden i enskildheter.

Det är oerhört svårt att beskriva den här boken, vad den handlar om och hur den handlar om det, en aforism kan plötsligt peka på skillnaden mellan sysslolöshet och lättja, i punkt 276 står det liksom out of the blue: ”De som är ointresserade av teater brukar kompensera tristessen genom att gå på premiären.” Boken undandrar sig beskrivning, summering.

Varför finns det något obestämt hotfullt över en mänska som inte följer välbekanta sociala mönster? ”Det har bara att göra med den enkla omständigheten att man inser att man med denna människa också kommer att ställas ansikte mot ansikte med sig själv.” Det är just en sådan ”mänska” som Nykänens bok är och en sådan bok umgås man med på ett annat sätt än med en ”sympatisk”. Om man har lust alltså. Den här boken kommer jag hur som helst att rekommendera i sommar och i höst och i vinter.

Hannes Nykänen: Öppningar och labyrinter – handbok i filosofisk akupunktur, Schildts 2006.

 

Ulrika Nielsen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *