Folk har i dag ofta så förbannat brått. Jag har därför ansett det som min uppgift att rehabilitera långsamheten. Och det tänker jag göra genom att utarbeta en allmän och speciell teori om just långsamheten, som förhoppningsvis gör det klart att i det långsamma döljer sig oändligt många och rika dimensioner.

Som de flesta i de sociologiska vetenskaperna bevandrade vet kan man dela in mänskligheten, det vill säga befolkningen, i olika grupper. Jag har för att förenkla teorin delat in mänskligheten i tre grupper: för det första de som vänder ryggen åt framtiden, för det andra de som vänder ryggen åt historien och för det tredje de som lever i nuet.

De som lever i nuet har egentligen ingen uppfattning om långsamheten, och jag lämnar därför behandlingen av den gruppen till ett senare skede. Den är dessutom den i mitt tycke intressantaste och mest begåvade gruppen.

De som vänder ryggen åt framtiden. Det är en grupp som har de mest mångskiftande föreställningar om långsamhetens väsen. Det finns en undergrupp här som bara ser sin egen och sin familjs historia som ”historia” i egentlig mening, det är de genuint närsynta; det finns en annan undergrupp – lite större till antalet – som bara ser det egna landets historia som betydelsefull. Och så vidare och så vidare. I slutändan har vi de som antingen har ögonen öppna så långt som till Tellus tillblivelse eller rentav till Kosmos explosionsartade uppkomst. Dem kan vi kalla för de verklig långsynta.

 

Nu förstår var och en av oss att varje undergrupp har sin egen uppfattning om långsamheten. Det som är långsamt för mig behöver inte vara långsamt för dig, och jag kan till och med själv avgöra vilken måttstock för långsamheten jag vill använda genom att flytta mig från en undergrupp till en annan. Vi kan ju faktiskt – om vi har vårt omdöme i fullt skick (kanske jag hellre bara borde säga i skick) välja vårt långsamhetsperspektiv.

De som vänder ryggen åt historien. Ifråga om dem gäller förstås samma regler som ifråga om dem som vänder framtiden ryggen. Allt beror på måttstocken, i detta fall på framtidsperspektivet. För många (mestadels unga personer) är det till exempel en lång tid till nästa års Eurovisionsfestival. För oss som vet att man sjungit och visat upp sig i alla tider är ett år en tämligen kort tid. Morgondagens sillfrukost infaller för min del om några timmar, men för dem som redan nu har huvudvärk kan den väntetiden förefalla ytterst lång. Och så vidare, och så vidare som Lenin skulle ha sagt.

Så här är det tyvärr. Det finns inte några fasta hållpunkter ens vid bedömningen av vad som är långsamt. Vi måste därför i detta skede ge oss till tåls med de teser som jag lyckats nå fram till beträffande långsamheten.

 

Jag övergår därför – med en viss känsla av stolthet måste jag tillstå – till den alldeles speciella långsamhetsteorin, som har till uppgift att fördjupa och fördunkla vår uppfattning om vad det hela gäller.

Många av oss har antagligen armbandsur, alltså tidsmätare som ofta till och med på sekunden ger oss obehövlig information om hur länge vi varit vakna. Armbandsuren ger oss en felaktig, kronologisk bild av tiden. De skapar en uppfattning hos oss om att tiden är lineär, att den bara fortlöper i en oändlig räcka och att den aldrig tar slut. De är på sätt och vis en symbol för den tomma tiden, den tid som bara rinner ut i sanden. Sekunderna är som sandkornen i öknen. Minuterna är som vattendropparna vid ett ihållande regn.

Det är ett stort mysterium varför den kronologiska tiden blivit tecknet för den moderna civilisationen. I grund och botten finns det nämligen bara tre former av tid: den psykologiska tiden, den historiska tiden och den tidlösa tiden. Den psykologiska tiden är den tid vi själva upplever och som vi själva mäter – utan hjälp av armbandsur – utifrån det innehåll tiden har för oss. Den psykologiska tiden är den innehållsmättade tiden i motsats till den tomma tiden, som tenderar att urarta i rent kronologisk tid. Släng därför armbandsuren eller sätt dem åtminstone i fickan eller handväskan!

Den historiska tiden är inte detsamma som min psykologiska tid utan mänsklighetens tid. Inte heller här spelar klockan någon som helst roll. Det som spelar någon roll i den historiska tiden är under vilka livsbetingelser människorna levat. Fattiga eller rika, fria eller slavbundna, vilda eller civiliserade. Frågan om snabbhet eller långsamhet är fullständigt betydelselös.

 

En av de mest kryptiska texterna i världslitteraturen utgörs av psalm tre i Predikaren i Gamla testamentet. Jag tar den texten till hjälp för att belysa den speciella långsamhetsteorin:

Det finns en tid för allt som sker under himlen:

en tid för födelse, en tid för död,

en tid för att plantera, en tid för att rycka upp,

en tid att dräpa, en tid att bygga upp,

en tid att gråta, en tid att le

o.s.v.

Jag vill inte påstå att jag förstår vad psalmförfattaren avsett, men jag vet i vilket fall som helst att judarna på den tiden, för cirka tretusen år sedan, såg på tiden på ett helt annat sätt än vi: det är bara tidens innehåll som spelar någon roll. Om något sker långsamt eller snabbt är av ingen betydelse. Det enda som spelar någon roll är vad som sker. Världen existerar inte, den händer …

En fråga har jag lämnat öppen: att leva i nuet? Det att kunna leva i nuet är förmodligen den förnämligaste gåvan till mänskligheten. Den gåvan betyder ingalunda att man förlorat det förgångna ur siktet, lika litet som den betyder att man förlorat känslan för framtidens möjligheter. Den betyder i stället att man nått den värdefullaste av alla insikter: det är i ögonblicket, det vill säga i den stund som vi nu lever i, som vi kan uppleva evigheten. Det är just i ögonblicket, i nuet, som evigheten bryter in i tiden. Det paradoxala är att evigheten varken finns däruppe eller därnere. Den finns här, just nu!

Långsamheten finns bara i vår föreställning.

Lars D. Eriksson

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.