Maria Lindh-Garreau och Tomas Jansson hittar många spännande saker att glädjas över i det finlandssvenska teaterlivet just nu, bra pjäser, turnéer, internationell synlighet, … Men varför spelas Sarah Kane aldrig i Svneskfinland?

Hej Tomas!

Jag känner mig optimistisk efter den här teatervåren. Jag har sett så många intressanta föreställningar, så jag tänkte ägna det här brevet åt dem.

En skådespelarprestation som bitit sig fast är Sonja Ahlfors rolltolkning i Idioterna i Niklas Groundstroems regi på Wasa Teater. Föreställningen börjar med Ahlfors i en ljuskägla, utan ord uttrycker hennes ansikte och andning en sorg som håller på att flöda över bräddarna. Sedan träffar hon sällskapet som spelar idioter. De som sett filmen vet hur gruppen håller på och åbäkar sig, tills de utmanar varandra att spela idiot inför någon de känner. Ahlfors rollfigur är den enda som ”klarar det”. Hon åker hem för att träffa den man hon nyligen mist en son med och hittar via dräglandet, grimaserandet och idiotspelandet ett sätt att uttrycka sin sorg.

Jag är en fruktansvärt dålig biobesökare (har svårt med den distans som kameran skapar jämfört med teaterns närvaro) så jag har inte sett Lars von Triers film, som pjäsen baserar sig på. Vet du om rollen var lika gripande där?

 

En annan intressant uppsättning var Joakim Groths Samtidigt på en annan plats. I något skede blev jag ganska förtvivlad över alla ”recept” på hur man ska känna och leva, på allt sökande och på allt prat om livet – utifrån frågan om ansvar. Ett evinnerligt pseudo-terapeutiskt snack, som minsann har sin motsvarighet i verkligheten. Uppsättningen förmedlar en nästan klaustrofobisk känsla av de strukturer som tvingar sig på människan. Pjäsen nämner ju faktiskt hur svårt det är att vara människa just för att det finns så många överordnade strukturer som man inte rår på, fast då menade pjäsen nog främst ekonomisk-politiska strukturer.

Men huvudpoängen var kanske ändå formen. Det dokumentära som blir föreställning är just nu lika modernt som politisk teater. Jag reflekterade kring dokumentarismen i ett tidigare brev och ska inte upprepa mig. Men jag tyckte att det skar sig mellan det fiktiva och det dokumentära i uppsättningen, att pjäsen i pjäsen var ointressant. Det var kanske meningen. Störande element hör ju till formexperiment. Är den här uppsättningen kanhända ett försök av Groth och arbetsgruppen att ge sig in i den postmodernt teoretiserande scenkonsten?

Postmodernt konceptuell och intellektuell är ju performancegruppen Oblivia, som är på väg att lämna Svenskfinland för att spela på den europeiska scenen. Gruppen har blivit antagen till en festival i Frankfurt, en festival som fungerar som en tröskel eftersom den är smockfull av producenter. Det är verkligen roligt att få bekräftelse på det man själv sett, att gruppen varit internationellt flygfärdig redan i ett par års tid.

 

Jag blev också mycket glad över nyheten att Viirus börjar turnera i Svenskfinland. Själv har jag först nyligen upptäckt att det finns en enorm törst efter teater i finlandssvenska städer som inte har en egen teater, eller vars teater har ett begränsat utbud. Samtidigt som många teatrar i Helsingfors spelar för halvfyllda salonger. En omfattande turnépolitik inom finlandssvensk teater efterlyses.

 

Jag tar det bästa till sist. Klockriketeaterns Sonen i Anna Allgulins regi var en rejäl överraskning. Jag undrar om jag någonsin sett en så mångbottnad komedi gestaltas med en så självsäkert annorlunda spelstil. Jag har förstått att Allgulin väljer vissa teman i texten (undrar om det bland annat var sanning och lögn i Sonen) och att alla skådespelare reagerar när det dyker upp ord som hänför sig till dessa teman. Nåja, det var inte lätt att se. Jag såg i alla fall omotiverat muntra rollfigurer i en värld som bildligt och bokstavligen rasade samman och danades om. Det uppstod ett kreativt och hemlighetsfullt tumult som inte upphörde att fascinera.

Jag gillade pjästextens komplexa systemkritik och underbara slutmonolog om livets innersta väsen (passagen där en lögn avslöjas för att försvara en annan lögn är också fantastisk). Men lite suckar jag över att en son är så viktig att han överflyglar två döttrar. Fast det lyfts ju snyggt upp till en mystisk, sakral nivå genom Bibelns berättelse om den förlorade sonen – en andlig dimension som också musiken förmedlar.

Allgulins metoder kommer väl från Anatolij Vasilijevs teater i Moskva. I sommar visas två uppsättningar därifrån på teaterfestivalen i Avignon. Med Groths experiment, Cezaris, Klockrike och Oblivia känns det plötsligt som om man befann sig i en dynamisk teaterkultur med ordentligt korsdrag av internationella influenser. Vad det än är som hänt, måtte det fortsätta och inte bara vara tillfälligt.

Maria

 

Efter att ha läst ditt brev kastas jag mellan optimism och desillusion.

Glad över att spelåret har bjudit på många spännande saker, och för att det som helhet varit klart bättre än det förra.

Men desillusion … ja, för att höjdarna du nämnde har haft problem att hitta en publik, och för att jag som radiojournalist har stött på många dystra reflektioner över det fi.sv. teaterklimatet.

Då jag samlade ihop material för ett radioreportage om uppsättningar av den mytomspunne brittiska dramatikern Sarah Kanes pjäser, bad jag också om fi.sv. kommentarer till att hon aldrig spelats i Svenskfinland Tillspetsat kunde svaren sammanfattas med att dagens fi.sv. teater inte tar risker, inte söker, inte kan hantera andra former än psykologisk realism, mest handlar om business, inte ens försöker besvara frågan varför man i grund och botten gör teater.

Det är som den svenska författaren Sara Stridsberg (som översatt Sarah Kane) konstaterar på tal om svensk teater och Kane, att den rikssvenska teaterns naturalistiska diktatur har gjort att publiken tröttnat. ”Jag är 33 och det känns ibland som om jag redan sett allt”, sa hon.

Den kommentaren kunde förklara också den fi.sv. teaterns publikproblem. Drar man resonemanget till sin spets kan man säga; institutionerna vänjer den breda publiken vid det igenkännbara och gör den rädd för allt som liknar experiment, samtidigt som teaternsheavy users istället går på … dans? Finsk teater?

Jag vet inte om det är så. Jag hoppas att det inte är så.

Men jag ska låta dina ord påverka mej en stund.

(paus)

Och visst, jag tycker som du, det senaste spelåret har bjudit på positiva tecken. Vasa lär ha bjudit på en hel del bra, Åbo bjöd på millenniets höjdare i Hélène, Viirus har väckt uppmärksamhet i Sverige, och jag hoppas de som vågat och velat också i framtiden vågar och vill.

Det är intressant att spelårets två höjdare – Sonen och No Return – båda är så atypiska fi.sv. föreställningar. Plötsligt får formen en central roll, det handlar om regiteater där en idé styr uppsättningen och texten fungerar inte som motor utan mer som undanskymd ingrediens. Det är intressant eftersom fi.sv. teater aldrig (för att här råder skådespelarens diktatur?) har fallit för utpräglad regiteater.

I det sammanhanget är Groths Samtidigt på en annan plats ett viktigt undantag. Ett formexperiment, visst, men här spelar texten en central roll. Och det är underbart att det finns ens en regissör/dramatiker som vill och kan och får en chans att leka med text, söka och undersöka.

Du skriver om dokumentaristiska inslag som en ny teatertrend, och jag nickar. Senast för en vecka sedan läste jag om det i en tysk kommentar till den årliga Best of-festivalen i det tyskspråkiga Europa, Theatertreffen. Men Groths satsning (där jag i motsats till dej fick mest ut av ”pjäsen i pjäsen”, kanske för att ensemblen självklart kunde hantera den formen och förmedla det den ville få sagt) visade att det handlar om en allt annat än oproblematisk form.

I stället noterar jag din glädje över Viirus turnéidé.

Ja! Mera fi.sv. teaterturnéer.

Det fanns en tid då institutioner med kulturfondsmedel gästspelade hos varann. Tanken var god. Så smal som den fi.sv. teatern är känns det bortkastat att vissa sevärda produktioner bara når en liten del av sv.fi. Men idén urvattnades, och dog.

Kanske man i stället borde utveckla idén om samproduktioner. De skulle kanske ge utrymme för större ekonomiska risktagningar, och samtidigt ge publiken en bredare bild av fi.sv. teater.

Just därför är teaterträffen i Hangö i juni så rolig, och viktig, för att den samlar mycket av fi.sv. teater, och breddar bilden av den.

Jag kan äntligen se Wasa Teaters Idioterna (nej jag har inte heller sett filmen) och en del annat som jag missat. Och just den festivalen är ett bevis på att fi.sv. teater har kapacitet att producera tillräckligt mycket sevärt för att det ska räcka till en festival.

Och under festivalen kan man för några dagar glömma bort alla problem med otillräckligt publikunderlag.

Tomas

 

 

 

Efter att ha läst ditt brev kastas jag mellan optimism och desillusion.

Glad över att spelåret har bjudit på många spännande saker, och för att det som helhet varit klart bättre än det förra.

Men desillusion … ja, för att höjdarna du nämnde har haft problem att hitta en publik, och för att jag som radiojournalist har stött på många dystra reflektioner över det fi.sv. teaterklimatet.

Då jag samlade ihop material för ett radioreportage om uppsättningar av den mytomspunne brittiska dramatikern Sarah Kanes pjäser, bad jag också om fi.sv. kommentarer till att hon aldrig spelats i Svenskfinland Tillspetsat kunde svaren sammanfattas med att dagens fi.sv. teater inte tar risker, inte söker, inte kan hantera andra former än psykologisk realism, mest handlar om business, inte ens försöker besvara frågan varför man i grund och botten gör teater.

Det är som den svenska författaren Sara Stridsberg (som översatt Sarah Kane) konstaterar på tal om svensk teater och Kane, att den rikssvenska teaterns naturalistiska diktatur har gjort att publiken tröttnat. ”Jag är 33 och det känns ibland som om jag redan sett allt”, sa hon.

Den kommentaren kunde förklara också den fi.sv. teaterns publikproblem. Drar man resonemanget till sin spets kan man säga; institutionerna vänjer den breda publiken vid det igenkännbara och gör den rädd för allt som liknar experiment, samtidigt som teaternsheavy users istället går på … dans? Finsk teater?

Jag vet inte om det är så. Jag hoppas att det inte är så.

Men jag ska låta dina ord påverka mej en stund.

(paus)

Och visst, jag tycker som du, det senaste spelåret har bjudit på positiva tecken. Vasa lär ha bjudit på en hel del bra, Åbo bjöd på millenniets höjdare i Hélène, Viirus har väckt uppmärksamhet i Sverige, och jag hoppas de som vågat och velat också i framtiden vågar och vill.

Det är intressant att spelårets två höjdare – Sonen och No Return – båda är så atypiska fi.sv. föreställningar. Plötsligt får formen en central roll, det handlar om regiteater där en idé styr uppsättningen och texten fungerar inte som motor utan mer som undanskymd ingrediens. Det är intressant eftersom fi.sv. teater aldrig (för att här råder skådespelarens diktatur?) har fallit för utpräglad regiteater.

I det sammanhanget är Groths Samtidigt på en annan plats ett viktigt undantag. Ett formexperiment, visst, men här spelar texten en central roll. Och det är underbart att det finns ens en regissör/dramatiker som vill och kan och får en chans att leka med text, söka och undersöka.

Du skriver om dokumentaristiska inslag som en ny teatertrend, och jag nickar. Senast för en vecka sedan läste jag om det i en tysk kommentar till den årliga Best of-festivalen i det tyskspråkiga Europa, Theatertreffen. Men Groths satsning (där jag i motsats till dej fick mest ut av ”pjäsen i pjäsen”, kanske för att ensemblen självklart kunde hantera den formen och förmedla det den ville få sagt) visade att det handlar om en allt annat än oproblematisk form.

I stället noterar jag din glädje över Viirus turnéidé.

Ja! Mera fi.sv. teaterturnéer.

Det fanns en tid då institutioner med kulturfondsmedel gästspelade hos varann. Tanken var god. Så smal som den fi.sv. teatern är känns det bortkastat att vissa sevärda produktioner bara når en liten del av sv.fi. Men idén urvattnades, och dog.

Kanske man i stället borde utveckla idén om samproduktioner. De skulle kanske ge utrymme för större ekonomiska risktagningar, och samtidigt ge publiken en bredare bild av fi.sv. teater.

Just därför är teaterträffen i Hangö i juni så rolig, och viktig, för att den samlar mycket av fi.sv. teater, och breddar bilden av den.

Jag kan äntligen se Wasa Teaters Idioterna (nej jag har inte heller sett filmen) och en del annat som jag missat. Och just den festivalen är ett bevis på att fi.sv. teater har kapacitet att producera tillräckligt mycket sevärt för att det ska räcka till en festival.

Och under festivalen kan man för några dagar glömma bort alla problem med otillräckligt publikunderlag.

Tomas

 

Maria Lindh Garreau/Tomas Jansson

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.