Tidsresandets vardag

av Hanna Lahdenperä

Henry och Clare träffas för första gången när han är trettiosex och hon sex. När de gifter sig är hon tjugotvå och han trettio. Och trettioåtta. Märkligt nog är det ganska lätt att förklara: på grund av en genetisk och mycket okontrollerbar åkomma rycks Henry omkring i tiden och dyker upp i sitt eget eller älskade människors liv, alltid oförberedd och sällan villig.

Så småningom blir dramaturgin förstås tämligen raffinerad med Clares linjära utveckling och Henry som sladdar omkring i sin. Clare lever som i en något opålitlig kokong – samtidigt som hon i stort sett hela sitt liv vetat att Henry alltid finns där på ett mera abstrakt plan vet hon aldrig var och om hon har honom i vardagen. På bröllopsdagen försvinner Henry precis innan han ska till att ställa sig vid altaret, så Clare gifter sig med en äldre och något sliten Henry som praktiskt nog dyker upp i rätt ögonblick.

Niffenegger bygger ingen science fiction-värld, utan koncentrerar sig på vanligheten och vardagen. Slutresultatet är märkligt nog att det virrvarr av tempus som är Henry förankrar både honom och Clare, gör dem mera levande och hindrar dem från att bli fullständigt outhärdliga med sitt perfekta sam- och hemliv. Hans hattande i tiden är mest bara opraktiskt, genant och fullständigt livsfarligt –  även om det gör livet enklare, eftersom han kan se till att satsa på rätt aktier och vinna lite på lotteri när det behövs.

Och det är någonstans här som Niffenegger snubblar lite grann. Både Henry-nu och Henry-på-besök säger sig vägra berätta något om framtiden, men den senare kan sätta orsak och verkan på prov – och rädda författaren – genom att låta undslippa sig ett och annat. Henrys och Clares liv tillsammans får en anstrykning av att vara skrivet i stjärnorna, samtidigt som Henry hela tiden betonar bristen på ordning och reda. Alla utom han är fria, eftersom de inte vet vad som kommer att hända.

Tidsresenärens hustru är en bok om stor kärlek, om den alltomfattande, mytomspunna kärleken som trotsar tid och rum och gör så att solen skiner varje dag och änglarna ler i himlen. Det låter banalt, och är det väl också, men hos Niffenegger ger kärleken inget skydd mot smärta, förlust och ensamhet. Hon förfaller till viss sentimentalitet, men inte värre än att man som läsare köper det mer än villigt, av rent hopp.

Audrey Niffenegger : Tidsresenärens hustru, Bra Böcker 2006, 462 s.

Hanna Lahdenperä

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.