3.5 Stockholms Kulturhus, Hörsalen. Inträde 80 kr, inklusive ett glas vin.

Människor står och köar till hörsalen redan en dryg halvtimme före samtalet ska börja. I foajén säljs Mario Vargas Llosas böcker på svenska och spanska – de sistnämndas pris har skjutit i höjden. Många är uppklädda, konverserar med vänner och smuttar på vinet. Väl inne i salen ser vi Sveriges ambassadör i Argentina Peter Landelius, författaren själv och en tolk äntra scenen. Stämningen är artigt uppmärksam och beundrande, och Landelius frågor är till största delen av förutsägbar art. Hur Vargas Llosa började skriva, vem som inspirerat honom och hur hans flyttande mellan olika länder påverkat honom. I slutet kommer diskussionen in på politik.

Vi får veta att det bästa ögonblicket i Vargas Llosas liv var när han som 5-åring på Colegio Lascaye i Cochabamba, Bolivia, lärde sig att tyda sina första bokstäver.

– Jag var en glupsk läsare, absolut fascinerad av att man kunde konvertera bokstäver till bilder. Mest läste jag äventyrsböcker som Carlo May, Jules Verne, Alexandre Dumas ochVictor Hugo. Det jag läste kändes faktiskt mer verkligt än vännerna i skolan. Min mamma har berättat att det plågade mig när böcker tog slut, så jag fortsatte spinna vidare på dem och skrev om ”dåliga” slut.

Pappan i familjen var dock inte förtjust i sonens intresse för litteratur, och såg till att han blev inskriven på en militärakademi. Givetvis gick det helt tvärtom, och tiden på militärakademin kom att bli mycket fruktbar med tanke på Vargas Llosas kommande litterära bana. När hans klasskamrater på akademin fick kärleksbrev av sina flickvänner var det han som fick dikta ihop svaren. Han skrev också erotiska noveller som han bytte mot cigarretter.

Skrivandet har enligt Vargas Llosa varit det enda konstanta i hans annars mycket kringflackande liv. När Vargas Llosa var endast ett år gammal flyttade familjen från Arequipa i Peru till Bolivia där de bodde i 9 år, för att sedan återvända till Peru och huvudstaden Lima. Därefter har Vargas Llosa levt ett kringflackande liv med några år var i Frankrike, England och USA. För tillfället är han bosatt i Spanien.

Enligt Vargas Llosa är det ett privilegium att ha fått se så många olika världar, och han säger sig vara motståndare till allt vad nationalitetstänkande heter. Speciellt gärna debatterar han mot urfolksrörelsen ”el indigenismo”, som han anser ofta vara en täckmantel för rasism.

– Jag tycker att det är viktigt att alla får räkna sig som peruaner; både de kulturer som fanns innan spanjorerna kom, de europeiska kulturerna, de afrikanska kulturerna som kom samtidigt med de spanska o.s.v. Mycket av urfolksdebatten i dag går ut på att den enda autentiska rasen är urfolken själva, och att de andra är andra klassens medborgare. Detta kan bli en källa till våld om man inte får stopp på det.

Om framtiden konstaterar Vargas Llosa att han tycker om planering eftersom det är ett sätt att besvärja tidens gång. Till planerna hör två erotiska romaner, en bok vid namnCarta de Doña Lucretia som ska vara skriven ur kvinnlig synvinkel, och en historisk roman om Roger Cassement, en engelsk konsul som befann sig i Kongo samtidigt som belgarna och Josef Conrad. Peter Landelius, som översatt Vargas Llosas tre senaste verk konstaterar att han nog kommer att ha jobb framöver!

Frågorna från publiken är lika försynta som Landelius. Man ber Vargas Llosa uttala sig om kollegan Jorge Luis Borges, någon frågar om hans verk Bockfesten, och en tredje om hur han bygger upp den inre strukturen i sina verk. Efteråt ringlar sig en lång kö av människor för att ta fotografier av författaren och få sina böcker signerade.

4.5.2006 Stockholms universitet, Aula Magna

Redan innan man kommit in är allting annorlunda. Utanför byggnaden på Stockholms universitet står representanter för urfolken och delar ut flygblad för att erbjuda en alternativ version av författarikonen från igår. Rubriken lyder ”Vargas Llosa beskyddare av mördare”, och texten handlar om en incident i den peruanska byn Uchuraccay i Ayacucho den 26 januari 1983, då 8 journalister och deras guide dödades. Mario Vargas Llosa var ordförande för kommissionen som utredde brottet och fritog den peruanska militären allt ansvar för incidenten.

Enligt kommissionens rapport mördades journalisterna av byborna eftersom de misstog besökarna för medlemmar i gerillagruppen ”Sendero luminoso”, Den lysande stigen. Flygbladet informerar om att en av de dödade journalisternas kamera hittades kort efter att rapporten publicerats. Bildmaterialet visade att journalisterna redan träffat byborna innan de blev mördade. Enligt flygbladet fortsatte Vargas Llosa att försvara kommissionens rapport också efter de nya fynden. De citerar Vargas Llosas uttalande i tidningen El País från den 25 maj 1983: ”Kanske trodde de [byborna] inte att de var journalister, eller förstod inte att de var det. Man måste ta i beaktande hur primitiva dessa människor är, och den atmosfär av våld […] som de lever i sedan år tillbaka.”

Enligt dokumentet skulle tribunalen i Ayacucho ha frågat Vargas Llosa varför han hade förvanskat sanningen, varpå han skulle ha erkänt att han gick med på att samarbeta med regeringen för att rädda demokratin. Därmed bevisades, enligt dokumentet, att kommissionen inte åkte till Ayacucho för att reda ut incidenten, utan för att skyla över militärstyrkornas brott. Texten avslutar med att konstatera att Vargas Llosa frigavs efter påtryckningar från regeringen och flydde till Europa.

Erotiken och civilisationen

Inne i Aula Magna läggs allting tillrätta för det avslutande föredraget under konferensen ”Una vida de pasión por la literatura”, ordnat av Lunds universitet och Instituto Cervantes. Enorma blomvaser flyttas för att alla ska se. Mario Vargas Llosa välkomnas in på scenen, och håller ett föredrag som handlar om litteratur och kärlek.

Vargas Llosa ställer några inledande frågor om varför man berättar historier, varför litteraturen överlevt så länge, och varför den följer oss som en skugga. Hans svar på de egna frågorna blir ett brandtal för litteraturen, läsandet och kärleken.

– Jag tycker att litteraturen är oersättlig. Nöjet, njutningen, att få leva genom alla dessa historier och personer. Det motsvarar ett behov, ett av det mänskliga livets villkor: Man har bara ett liv, men ens fantasi skulle vilja ha hundra eller tusentals till. Det bildar bron mellan det vi är och de vi önskade oss vara. Men litteraturen har också lärt oss olika sätt att älska, att njuta, att förnöja oss, att förälska oss.

Enligt Vargas Llosa skulle erotiken inte finnas utan litteraturen, och erotiken i sig är ”ett uttryck för högciviliserade samhällen”.

– Erotiken finns inte bland primitiva befolkningar. I primitiva samhällen innebär sex bara tillfredsställelse av djuriska instinkter. Litteraturen humaniserar njutningen och nöjet, litteraturen tar bort det djuriska. Utan litteratur skulle det inte finnas erotik, och utan erotik, har fattig skulle inte kärleken vara?

Utan böcker tror Vargas Llosa dock att litteraturen inte har en chans. Han berättar om ett av Bill Gates besök till Spanien och Academía Española. För akademin verkade den största frågan gälla den spanska bokstaven eñe, och hela salen andades ut av lättnad då Gates garanterade vågtecknets överlevnad. Efteråt hade Gates på en presskonferens sagt att hans dröm är att utrota pappret och böckerna innan han dör.

– Han ville att skärmen skulle kunna göra allt, att skärmen skulle ersätta allt. Han talade för skog och klorofyll … men jag säger att litteraturen inte kan överleva på skärmen. Boken erbjuder en intimitet som skärmen aldrig kan erbjuda. Vi njuter med boken, det är en närapå religiös ritual.

Vargas Llosa avslutar sitt föredrag med en eloge till kvinnorna; Jag vill rikta ett varmt tack till alla kvinnor för att de upprätthåller litteraturen och kulturen.

Författaren säger sig ha märkt hur män som köar att få sina böcker signerade alltid upplyser om att boken ska till en syster, fru eller mamma. Som svar på frågan om de inte själv tycker om att läsa brukar männen beklaga att de inte har tid.

– Deras svar ger mig rysningar ända in i ryggmärgen. Att läsandet och litteraturen skulle vara underhållning för kvinnor som inte har något bättre att göra? Det är en helt befängd idé. Det är alltid mer kvinnor än män som lyssnar på mig, universitetens litteraturstuderanden är till största delen kvinnor, i denna sal finns också mycket fler kvinnor än män. Ett stort tack till er kvinnor!

Talar för usa

Vargas Llosas kommentar faller i god jord, och följs av applåder och skratt. De första frågorna från publiken är lika försiktigt beundrande som gårdagens. En person frågar om Vargas Llosa brukar läsa sina egna böcker, en annan vad han anser om magisk realism. Sedan är det någon som vågar sig in på mer känsliga teman:

– Ni är en av de få intellektuella som försvarar USA:s ingripanden i Irak. Hur motiverar ni er ståndpunkt?

Publiken delas omedelbart in i dem som är glada över att Vargas Llosa inte kommer så lätt undan, och dem som tycker det är pinsamt att den store författaren ska ställas mot väggen. Några buar och tycker att frågeställaren har förstört stämningen i salen.

Vargas Llosa påminner publiken om att han i början var motståndare till USA:s attacker, men att han ändrat åsikt sedan han tillsammans med sin dotter Morgana åkte till Irak. Intervjuerna han gjorde där fick honom att inse att det var lika viktigt att avbrytaSaddam Husseins regim som det var att avbryta Hitlers. Förhoppningen nu är en revolution som ska resultera i demokratiska val.

– Ett val, att lägga sin röst i amforan, är en av de mest civiliserade gester som finns. Irak under Husseins tid betecknades av okontrollerad terrorism och en monstruös diskrimination mot kvinnorna. Jag tycker att allt som är emot diktaturer är bra, men jag menar inte att man borde starta krig mot alla länder som har en diktator.

Kritik och anklagelsre

Sedan kommer den ofrånkomliga stunden som vissa fasat för och andra väntat på. En man med urfolksbakgrund stiger upp, presenterar sig, och ställer två frågor. Den första gäller Vargas Llosas nationalitet, och den andra incidenten vid Uchuraccay. Det går ett sus genom salen.

– Jag är peruan för att jag föddes i Peru. Men jag är också spanjor, mycket lycklig över att ha dubbelt medborgarskap. När jag kritiserade Fujimori blev jag klassad som paria i Peru. I Spanien har jag fått ett fantasiskt bra mottagande. Sedan känner jag mig också lite fransk efter 7 år i Paris, lite engelsk, och lite nordamerikansk. Jag tycker att USA är ett fundamentalt demokratiskt samhälle.

Den sista meningen skapar fler högljudda suckar, buanden och menande blickar i salen. Kvinnorna i raden framför mig himlar med ögonen och uppger några ”dios mio”.

Vargas Llosa hör reaktionerna och försöker återfå uppmärksamheten.

– Lyssna, jag ska förklara varför. På bara en generation kan peruaner bli professionella inom olika områden. Jag känner en man som kom för 16 år sedan till Atlanta, och i dag jobbar han som jurist. Min förhoppning är att Peru ska bli mer likt USA. USA är inte heller perfekt, men det är mindre imperfekt än något annat samhälle.

Sedan, mer sammanbitet, drar Vargas Llosa svaret om Uchurracay.

– Kommissionen drog slutsatsen att byborna dödade journalisterna, och det har bevisats att vi hade rätt. Jag har skrivit en bok om Uchurracay, läs den, uppmanar Vargas Llosa.

Inspirerad av de andras mod höjs de kritiska rösterna. En person tar fasta på en artikel av Vargas Llosa som tryckts i argentisk press, där han kallat Bolivias president Evo Morales och den peruanske presidentkandidaten Ollanta Humala för rasister.

– Indigenismo är en politik som vill ge den genuina nationaliteten endast åt urfolken, och det är rasism. I Bolivia och Peru finns en rikedom av olika folk. Presidentkandidat Humala propagerar för ett system där bara urfolken skulle vara första klassens medborgare, och resten andra klass. Det är ju nazism, och det kan mycket väl vara början till ett raskrig!

Sista frågan. Ännu en person tar fasta på Uchurracay, och säger att han har svårt att tro regeringens version av incidenten. I stället för att vidareutveckla sitt tidigare svar får vi höra Vargas Llosas åsikt i det stundande peruanska presidentvalet.

– Jag är emot förstatligande. Jag har upplevt det i Peru, och det bara ökade fattigdomen, gav rum för en diktatur och eliminerade det kritiska tänkandet. Det finns inte ett enda exempel på att förstatligande skulle ha fört med sig lycka till ett land. Evo Morales försök kommer att misslyckas precis som försöket i Peru. Om Comandante Humala vinner valet kommer Peru inte att bli mer demokratiskt. Alan García, jag gillar inte honom heller, men han respekterar åtminstone pressfrihet och demokrati. Alla som vill att demokratin ska fortsätta ska rösta på Alan García.

På vägen ut står en kvinna i urfolkskläder kvar och delar ut flygblad. Många av dem som inte tog emot bladen på vägen in gjorde det säkert på vägen ut.