I begynnelsen ett dekadent diskotek som fylls av unga kroppar och väcker associationer av ångestfullt urbant ungdomsliv. Det föds en förhoppning i mig om att Studentteaterns tolkning av August Strindbergs Ett drömspel ska problematisera Papper-generationens bild av människan som vacker, ung, rik och ytlig.

Vi följer med hur Indras dotter föds till jorden, liksom alla barn skakande och i skräck och lotsas in i Betaniasalen där åtta av de kvinnliga skådespelarna iklätts en tidlös dotterdräkt och vaktas av en soldat som inte är lika tidlös. De väcks av soldaten som väntar på sin älskade fröken Victoria och bilden av det maskulina våldet skrivs in i föreställningen med gevärspipa.

De kvinnliga skådespelarna spelar alla rollen av Indras dotter medan de manliga skådespelarna gör mansbilder, som soldaten, advokaten, diktaren eller läraren. Det skapar en spänning mellan det kvinnliga kollektiva (som också gör anspråk på att föra det kollektivt undermedvetnas talan) och en manlig individualitetsnorm (som också blir bilden för den jordliga ordningen, för kriget, lagen, logiken …).

Kvinnan är kropp och mannen intellekt och inte ens det gudomliga verkar erbjuda en frälsning från detta mönster. Redan i inledningen har kvinnokropparna dansat efter den manliga iakttagarens visselpipa. Och äktenskapet innebär det slutgiltiga och kvävande frihetsberövandet av den gudomliga dottern.

Bilderna i det visuella och fysiska drömspelet är sprängfylld av politiskt och existentiellt stoft men föreställningen utvecklar inte dessa tankar och tränger inte in i dessa problem. I stället erbjuder Niklas Groundstroems regi fler och fler symbolmättadebilder som kunde vara fruktbara men som till slut mest ter sig som infall och vacker yta i stället för att bli något som gror.

Studentteaterns drömspel säger något om västvärlden teatern, skapandet, våldet sexualiteten, skulden, nåden. Men man gör inga verkliga val samtidigt som man inte tar ansvar för sina icke-val, vilketresulterar i ett försök att uttryckaväldigt mycket med risk för att uttrycka väldigt lite.
Drömspelsgenren ställer krav på rumslig och tidslig intensitetoch föreställningen jag såg hade problem med tempot och förmådde inte fylla eller förändra den enorma salen. Ett fantastiskt undantag var Jessica Lindfors, hennes språkkänsla och röstklang lyfte stundvis föreställningen till en högre nivå och fyllde hela rummet. Och i Miranda Nybodas gestalt fanns något lekfullt och oskuldsfullt som likaså i sina bästa stunder tangerade högre sfärer.

Sofia Aminoff

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.