Man stack inte under stol med att Amorph!06 var en utopi och ambitionerna nästan pretentiöst höga. Men atmosfären var varm och öppen och den performancekonst som visades under festivalen var hängiven skapandet av nya verk i ett nytt nu.

Performancefestivalen Amorph! ordnades för åttonde gången i Helsingfors den 14–20 augusti under rubriken cover up och kretsade kring lögner och makt, hybrider och gränsöverskridningar, döljanden och avslöjanden och rummet mellan dem. Man stack inte under stol med att Amorph!06 är en utopi, att ambitionerna är nästan pretentiöst höga.
I programbladet skriver Annika Tudeer och Anna Krzystek, festivalarrangörer och medlemmar i performancegruppen Oblivia, att det handlar om hur vi definierar oss själva, hur vi upplever oss själva i världen, att det är en fråga om att uppleva något – men inte på det sätt som vi känner det från början, att den interdisciplinära performance-konsten som visas under festivalen är totalt hängiven skapandet av nya verk i det nya nuet – som vi känner det. Samtidigt är apostroferingen och atmosfären under Amorph! varm och öppen.

I Kalajuttuja…103km utforskar den ryska dansaren, performanceartisten och kritikern Ludicia Khabibulina ett yttre och inre främlingskap i världen genom resandets struktur. Khabibulina kombinerar video- och ljudkonst med sin fysiska performance och skapar ett suggestivt rum, som växer och krymper och skiftar färg. Och där hennes kropp både flyr och vilar och ständigt liksom befinner sig i ett kraftutlösande centrum. Hon rör sig mellan expressiva visuella uttryck, dokumentära former och direkta tilltal.

Khabibulina inleder naken mot bakgrunden av sitt pass och ljud från den globala verkligheten, hon klär på sig igen men resan i självutlämnandet och främlingskapet i världen fortsätter.

Vägen för henne till Finland. Och om hon så befinner sig på Sveaborgsfärjan (där hon möter en full man som säger att hon är vacker och försöker bjuda henne på seglats nästa sommar ”utan några krav”) eller i ett fängelse (där hon möter en utländsk fånge som säger att folk är kalla här, att det tar lång tid att komma in i en annan person) undersöker hon livet här ur sin främlingsposition, hon färdas genom klichéerna till de existentiella grundpositionerna.

Den genomgående symbolen i Kalajuttuja…103km är vattnet som frusit till is och långsamt smälter under föreställningens gång. Oändliga speglingar och vågrörelser projiceras på väggen och ljuset av droppande vatten återkommer ständigt. I ett stort glas med isbitar blinkar ett rött ljus när allt annat redan mörknat och Ludicia Khabibulina visar att den största makten är det bultande hjärtats innan hon bjuder sin publik på vodka.

Mänskliga rum

Den finländska performancegruppen Oblivia visade We’ll Never Let You Go. Föreställningen är ännu under arbete och kommer att fullbordas under Plateaux festivalen i Frankfurt i oktober. Gruppen består denna gång av Annika Tudeer, performancekonstnär från Finland, Anna Krzystek, scenkonstnär och koreograf från Storbritannien, Timo Fredriksson, pianist från Finland och Magnús Logi Kristinsson, performancekonstnär från Island.

Tre bord, tre kartor på golvet, ljudbandspelare, röda leksaksbilar… Ett rött streck som markerar den fjärde väggen i scenrummet… Fyra människor som går omkring i rummet, liksom tafatt men strukturerat. De rör föremålen, manövrerar bandspelarna som skapar en mångdimensionell ljudvärld av upprepningar, buller, musik och naturljud.

Turvis har de taltur vid det röda strecket, berättar absurda naivistiska historier från sina liv, oftast handlar det om människorelationer, de upprepar att de hade jätteroligt, att det inte var ett problem… oftast avslutas historierna abrupt, liksom i ett antiklimax. Missförstånden och lögnerna leder till en absolut ensamhet som man inte kan annat än försöka flytta ifrån eller förneka. Bara ibland länkas historierna vagt samman, upprepas suddigt. Till exempel nämns någon vid namn Carlos ibland och blir något av We’ll Never Let You Go:s Gogot.

Fönstret vid läktaren står öppet, kvällsluften strömmar in och staden utanför gör sig påmind. Diagonalt genom rummet står scendörren lite på glänt, öppnar sig lite, knarrar, då och då. Det är som om det finns något eller någon annan där bakom i mörkret. Inte för att det nödvändigtvis hör hit. Men det tog en roll och fick en mening.

Föreställningen rör sig i tafatthetens föga heroiska landskap men ändå vilar det något storslaget över det hela. För de fyra skapar ett tillstånd som andas mjuk mänsklighet – det ligger något subtilt mänskligt i det rum de besitter. Rummet blir på något smygande, svårgreppbart sätt representativt för vår kulturmiljö och doftar liksom nostalgiskt av konstnärskvarter i Prag eller Paris… och jag börjar plötsligt känna att det är ganska trevligt att vara människa.

För mitt i alla lögner, missförstånd och försvinnanden, mitt i den underliggande desperationen och oförmågan att möta livet finns en varm, generös humor i We’ll Never Let You Go som sprider sig över det röda strecket och fyller hela Betaniasalen. Och också här finns ett rött blinkande ljus. Men ingen vodka, bara fågelsång…

En ändlös bugning

Den tyske performance konstnären Jürgen Fritz, som också är medlem i performancegruppen Black Market International, avslutade torsdagskvällen i Universum med stycket 5 Poems About Rhytm. Verket är ett led i hans konstnärliga studie i rytm och uppmärksamhet.

I den första delen, Marbles, rullar han blåa glaspärlor på ett silverfat som han håller i händerna. Det ligger något centrerande i de rytmiska rörelserna kulorna gör och något utmanande i det dämpade, nästan uttråkande uttrycket.

Den andra delen, Turn the Eyes back and Breath Out, är endast ett djupt, stötande andedrag. I den tredje dikten, Blowing the Bowl, håller han en gyllene ljudskål i händerna, för den till sina läppar och blåser. Långsamt. Länge.

Den fjärde delen heter Ins rechte Licht rücken. Här sitter han vid ett bord, placerar sina öppna händer ovanför det i olika positioner. Så tar han fram små riddare i plast och höjer händerna över dem som tidigare. Sedan tar han fram ett vitt tyg och håller det upp på sidorna av, bakom och framför figurerna. Så lägger han tyget över dem och håller igen händerna ovanför bordet.

Den femte dikten heter Opening och består av en bugning. I tidsangivelsen för denna del står det ”endless”. Alltihop tar lite under en timme och jag växlar mellan att sitta och fundera på vad jag tänker, vad de andra tänker, vad han tänker och vad han tänker att publiken tänker till att vara fullt koncentrerad och centrerad.

Och det är inte så mycket det han gör som fångar min uppmärksamhet som sättet han använder tiden på. I det finns något meditativt eller renodlat. Också i hans uppenbarelse på scenen finns något som jag faller för. Inte hans små leenden eller sättet han torkar svetten ur sin panna, utan de stunder då han verkligen bara är där, ingenting annat… samtidigt som han renar min tidsuppfattning.

Amorph!06 cover up. Ludicia Khabibulina: Kalajuttuja…103km. Oblivia: We’ll Never Let You Go. Jürgen Fritz: 5 Poems About Rhythm. Betaniasalen 17.8.2006.