Mikko Zenger reder ut begreppet ”Usrael” i andra delen av sin artikel om läget i Mellanöstern.

Som en gentjänst för utrensningen av terrorister måste man vid sidan av en bra lön unna Israel olika slags dispenser. Eftersom Israel vet att USA vid kniviga situationer kommer till undsättning med både vapen och vetorätt, kan landet fortsätta med projektet Stor-Israel och terrorisera sina grannar utan att behöva bry sig om internationell rätt eller FN:s resolutioner.

Man kan fråga sig i vilken grad just denna lögnaktiga sköld, som garanterar Israels säkerhet på grannländernas bekostnad, försvårar landets utsikter att bli medlem av Mellanösterns statsfamilj. President Bush tillerkände nyligen Israel samma status som Nato-länderna har, på samma gång som han lovade att USA är redo att vid behov använda militärmakt för att försvara Israel.

Också om USA:s egna säkerhetsintressen är det som i första hand definierar Israels betydelse, så kan man inte förringa den betydelse som de judiska organisationernas lobby-verksamhet har, speciellt inte nu, när den kristna sionismen står högt i kurs i de amerikanska nykonservativa kretsarna. Jag tycker att det bästa beviset för att det finns en judisk lobby är lidelsen hos de mest enögda av ”Israels vänner”, när de förnekar att den finns genom att stämpla hela diskussionen därom som antisemitisk. Lobbyns makt syns bäst i det sätt på vilket man tystar ner diskussionen om USA:s stöd till Israel, formen av detta stöd, samt Israels ockupationspolitik: när det blir besvärligt förklarar man att den är antisemitisk.

Rädslan för deportering

Den starkaste judiska lobbyn, på gott och ont, finns ändå i Israel. Ansvaret för hur dialogen mellan Israel och dess grannar utformar sig är i sista hand regeringens. Meron Benvenisti, Jerusalems föredetta viceborgmästare, konstaterade under den första intifadan att Förintelsen används för att tysta ner opponenterna när argumenten tar slut i dialogen mellan Israels ledning och palestinierna.

Dan Halutz, kommendör för den israeliska armén, lovade när attacken började att vrida tillbaka klockan i Libanon 20 år. Räcker det? Nästan en miljon libaneser som drivits bort från sina hem är ett oroväckande tecken på att det redan nu finns orsak att befara att klockorna vrids tillbaka t.o.m. 60 år. De födslovåndor som utrikesminister Condoleezza Rice anser att Mellanöstern genomlever, luktar redan oroväckande mycket som en upprepning av händelserna i Palestina 1948.

Häromdagen råkade jag träffa min palestinska vän som är hemma från Haifa. Statsminister Ehud Olmert skulle kalla henne ”israelisk arab”, för att skilja henne från de palestinier som är bosatta i de ockuperade områdena. De israeliska araberna är palestinier som år 1948 lyckades undvika deportation, eller helt enkelt inte flydde från sina hem under striderna.

Min vän hade försökt få sina skräckslagna föräldrar att ta sig ut ur Haifa undan Hizbollahs bombningar till Amman. Araberna i Israel har fått sin andel av bombningarna. Min väns far tyckte att det fanns ett stort problem med förslaget att fly: han talade om sin rädsla för att de israeliska myndigheterna inte skulle låta dem återvända hem. Deporteringsrädslan är fortfarande vardag, speciellt för de äldre palestinierna.

På Irans bakgård

En populär tolkning är att ankomsten av palestinska flyktingar till Libanon år 1948, var roten till allt ont, speciellt då de ruckade på landets redan fragila populationsbalans. Den här tolkningen har fascinerat i första hand dem som försökt förklara Libanons politik med kontrasterna mellan landets kristna och islamska befolkningsgrupper.

Israel har förklarat att ett av de centrala målen med utflykten till Libanon varit att eliminera Hizbollah från Libanons politiska arena. Varför detta mål inte har uppnåtts förklaras till exempel i de rapporter som Human Rights Watch, International Crisis Group och FN gjort om Israels aktioner. Dan Halutz beskrev sin armés strategi som så öppen ”att ingenting går säkert i Libanon”. Det är välmotiverat att fråga vem som egentligen nu håller hela Libanons befolkning som gisslan, är det Hizbollah, Iran eller Israels armé? Minister Max Jakobson anser (HS 4.8) att det inte finns något tvivel om vem som är förbrytaren: ”När soldater jagar terrorister kan oskyldiga medborgare av misstag hamna i kläm /…/ eftersom Hizbollahs kämpar gömmer sig bland libaneserna” för att undgå Israels attacker (kursivering MZ).

Jakobson talar inte om för sina läsare från vilket hörn av världen Hizbollah flyttat till Libanon, men utgående från hans tips kan vi kanske anta att Hizbollahstan är beläget nära Hamasstan, d.v.s. på Irans bakgård. ”Kanske”, för att Jakobson försvårar lokaliseringen genom att påstå att Israel förstörde sin nyaste ärkesrival Irans – inte alltså Iraks som i verkligheten – första kärnkraftverk år 1981. I det sammanhanget kan man inte låta bli att påminna om hur entusiastiskt USA:s ledning stödde de kärnvapenprojekt som Israels hemliga älskare, shahen av Iran Reza Pahlavi, ledde på 1970-talet.

Jakten på majoren

Vid sidan om sitt självförsvar har man sagt att Israel med de utbredda bombningarna har styrt den lokala befolkningens (de riktiga, goda libanesernas?) ilska över på terroristerna. Enligt samma logik borde även sunnimuslimerna och de kristna förstå vem som är Libanons verkliga fiende, då man bombar deras områden.

Vad tycks? Enligt en färsk gallup gjord av Forsknings- och informationscentret i Beirut, stöder 87 procent av alla libaneser Hizbollahs motstånd mot Israel. Bland kristna och druser är stödet 80 procent och bland sunniterna 89 procent.

Just nu verkar det alltså som om Israels taktik, att provocera fram allra minst ett inbördeskrig av låg intensitet mellan de olika befolkningsgrupperna i Libanon, den här gången misslyckats. Och Libanon skulle ju bara vara den första etappen på USA:s och Israels segertåg mot Teheran…

Den till hälften hemliga drömmen hos Israels grundare var att utvidga landets gränser i öst fram till Jordanfloden och i norr till Litanifloden. Ett Libanon styrt av maronitkristna i Israels regi, ingick i sionistledarnas planer redan på 1950-talet. Manuskriptets kärna: en libanesisk major skulle med den israeliska arméns hjälp inleda befrielsen av Libanon från muslimförtryckarnas grepp. Israels första statsminister David Ben-Gurion tyckte att skapandet av ett kristet Libanon var en av Israels viktigaste politiska uppgifter, så viktig att det skulle vara oförlåtligt att ge upp planen.

Det är intressant, speciellt ur dagens perspektiv, att man motiverade undergrävandet av Libanon bland annat med att det skulle vara en ny början för Mellanöstern. Moshe Sharett som var statsminister 1954–55, hörde till projektets motståndare och varnade för att uppstyckandet av Libanon skulle förstöra basen för samarbetet mellan Libanons muslimer och kristna. Ett samarbete som åstadkommits genom hårt arbete och stora uppoffringar. På samma gång skulle det knuffa Libanons muslimer i Syriens famn.

Suez-krisen 1956, stoppade det aktiva letandet efter en major för den gången. Han hittades först 1979. Major Saad Haddads deklaration av ett självständigt mini-Libanon bådade inte gott för libaneserna. Övning ger färdighet. Operation Fred i Galiléen år 1982, hade som officiellt mål att freda Nord-Israel från PLO:s attentat. Inofficiellt försökte man skapa ett maronitstyre i Libanon som skulle åtnjuta Israels stöd. Bästa uttrycket härför är att Israel begärde att få Saad Haddad insatt som försvarsminister i Libanon.

Hotet om repriser

Ett prov på Israels och falangisternas gemensamma ledning fick man i Sabra och Shatila. Det var på tiden att inleda en fredning i Libanon, men på vems villkor? USA:s marinkår återvände till Libanon som en del av den nygrundade multinationella truppen. I oktober 1983 dog 241 amerikanska och 58 franska soldater i självmordsbombningar i Beirut. Det ansågs allmänt att Iran och dess undersåte Hizbollah låg bakom dådet, för att de ansåg att de multinationella trupperna stödde maroniterna i inbördeskriget.

Mullorna i Iran hade än en gång förödmjukat amerikanerna. Israels ledning förkunnade att amerikanernas problem berodde på att de inte samarbetade tillräckligt mycket med israelerna. Ronald Reagans regering litade på Israels lokalkännedom och slöt ett strategiskt förbund med Israel.

Hizbollahs uppgång har fått Israel att återuppta sitt sökande efter majorer i Libanon, speciellt nu när USA:s och Israels syn på hur det nya Mellanöstern skall ritas upp är mera likartad än någonsin. Israels reträtt från Libanon år 2000 var verkligen inte slutet för dessa planer, tvärtom. År 2004 presenterade Israel sin plan att freda södra Libanon för amerikanerna.

Det gäller att hålla i minnet att Bush bara har ett par år på sig att förverkliga sin nya vägkarta. Genom att få med Israel i en mera aktiv roll i byggandet av det nya Mellanöstern, kunde amerikanernas växande kritik mot Bush’ krigståg kanske tystas ner. Arbetsfördelningen klarnar hela tiden. Israel borde ta hand om palestinierna och Libanon, Syrien tar man tillsammans hand om, och Iran vill USA ännu en gång själv hämnas på för alla utståndna förödmjukelser.

Den palestinska nationalismen dog inte i Beirut 1982. Man förstör inte Hamas genom att likvidera dess ledning. Vem orkar tro på att man kan lugna ner Libanon genom att tvinga Hizbollah att lägga ner sina vapen. För att uppnå dessa mål skulle det krävas att man inte bara försökte lugna ner läget i Iran, utan även i Israel och USA. I annat fall får vi snart se repriser från åren 1948 och 1982.

övers. Teo Ijäs