Tidigt nittiotal nångång ordnades en läsarresa till Pärnu i Ny Tids regi. Sen dess har jag årligen besökt den lilla charmiga staden vid sydvästra Estlands kust, och årligen skrivit en kolumn om det (min lilla hämnd för att Ny Tid fick mig på kroken. Ingen av dem andra som var med då syns längre till, de har hittat nya utflyktsmål.)

Lilla charmiga staden? Ifjol skrev jag om hur Pärnus luggslitenhet naggas i kanterna i takt med att stan putsas och städas och donas upp. (Vi reser ju till Pärnu, inte för att uppleva Ekenäs, utan som tidsresa till 1950-talet, hur fattar dom inte det?)

Flera försämringar har inträffat sen ifjol – värst är strandrenoveringen. Den gamla rätlinjiga muren har bytts ut mot en böljande men ful betongmur (samtidigt har promenadstråket fått ny beläggning och rosenrabatter – dom är ok, det måste medges). Och businessen har nått ner till vattenbrynet, och längre, nu kan man hyra strandstolar och gummibåtar och vattenskotrar.

De första åren var priserna på allt i Pärnu så låga att man skämdes, det behöver man inte längre. Hotellnatten kostar idag klart mer än i Stockholm eller Helsingfors, trots att enda frukosttidningen heter Pärnu Postimees fast 95 procent av gästerna kommer från Finland, och resten från Sverige. (Lär dig estniska bortskämda turist.)

Men nu till huvudpointen. Vi blev i tiden så förtjusta i Pärnu att vi tillsammans med ett par andra övervägde att skaffa en sommarlägenhet. Det blev inget av det, som vanligt. Som vanligt som tur, för i år tog jag, efter tips av en finländare, en närmare titt på hur man bygger och renoverar i Estland. Det gör man såhär: på gamla hus sätter man en tiocentimeter tjock styroxplatta på den gamla väggen och sen tunn rappning på, på nya hus sätter man styroxen på gipsskivorna och sen tunn rappning på. Det ser snyggt och gediget ut, men skrapar man bort den en millimeter tjocka rappningen kan man sticka fingret genom väggen. Styrox är material som inte andas och vilka fukt- och mögelskador som uppstår p.g.a. kondensen kan man ana sig till. Styroxskivan sträcker sig under marknivå, men i motsats till hur man gör i Finland (där styrox används bara under markytan, under mark behöver ju inte ens hus dra andan), finns inget skydd mot regnvatten. Att dräneringen dessutom fattas i nio fall av tio (jo, jag inspekterade tio hus) gör inte stenfoten torrare.

En ryss i fönsterbranschen berättar att plasten i de nya fönstren som vart och vartannat Pärnuhus försett sig med, är av usel kvalitet, avsöndrar giftiga gaser och saknar brandskyddande ingredienser, värmeisoleringen i de tredubbla glasen är usel m.m.

Enligt uppgift ger byggnadsfirmorna två års garanti, vilket är lika med ingenting. Mången finländare har skaffat sig hus eller lägenhet i Pärnu under de senaste åren. Här kommer ett gott råd, ta med en byggmästare på nästa semester och gå igenom alla byggnadstekniska brister. Gör nåt innan möglet tar över. Om samvetet tillåter så sälj till nån lika godtrogen.

Skribenten är litterär chef

Tapani Ritamäki

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.