För ett år sedan var Hizbollah på defensiven. Miljontals libaneser, upprörda över premiärminister Hariris mord och trötta på syriernas genomkorrupta och mordiska ockupation av landet, tog sig ut på gatorna och krävde ett slut på den syriska hegemonin. Hizbollah, syriernas närmaste bundsförvant, mobiliserade de sina till motdemonstrationer, men lyckades aldrig övertyga den allmänna opinionen. Syrierna tvingades dra sig ur landet. Hizbollah försvagades.
Många i och utanför Libanon hoppades på att den militanta och fundamentalistiska rörelsens dagar nu var räknade. Sedan parlamentsvalen förra sommaren har en intensiv nationell dialog pågått, och den knepigaste frågan har varit avväpningen av Hizbollah.
Länge var rörelsens ställning alldeles kategorisk. Den kommer aldrig att ge ifrån sig sina vapen. Punkt.
Att den libanesiska armén med våld skulle tvinga dem till det var en närmast löjlig tanke. Dialog och diplomati var den enda lösningen, och partiets inställning mjuknade mot all förmodan till slut. Hasan Nasrallah meddelade för några månader sedan att det inte var ”helt otänkbart” för Hizbollah att lägga ner vapnen, men att tiden inte ännu var mogen för det.
Kanske inte resultatet man hade hoppats på, men ett definitivt framsteg.
Idag känner libanesernas ursinne inga gränser, speciellt efter massakern i Qana. Israel heter fienden, och räddaren heter Hizbollah och Hasan Nasrallah, den enda makt som gör något slag av motstånd mot det vansinniga angreppet. De antisyriska känslorna hamnar någonstans längst bak inför bilderna på sönderrivna barn.
Libanon är ett demokratiskt land, folkets sinnesstämning kommer på sätt eller annat vid något skede att reflekteras i politiken. Om en anti-israelisk koalition skulle dominera parlamentet, skulle Hizbollah i praktiken leda landet. Milisen skulle införlivas i den libanesiska armén, och Iran därmed bli vapenleverantör till en anti-
israelisk nationell armé.
Detta är ett mardrömsscenario som Israel kan förhindra på ett enda sätt, genom att avsluta sitt angrepp på Libanon omedelbart. Och hoppas på att libaneserna hinner glömma sin smärta före nästa val år 2010.
Patsy Nakell
