Några veckor innan jag kom på semester till Finland pågick i Etiopien en diskussion i radio om biståndsverksamhet och vilken roll den spelar i Etiopiens utveckling. Jag lyssnade på programmet tillsammans med min goda vän, som samtidigt översatte det som sades för mig. De flesta som ringde upp programmet tyckte inte att internationella organisationer gör ett bra jobb. De talade om biståndsarbetarnas lyxliv och dåliga attityder gentemot den etiopiska befolkningen. De problem som biståndsarbetarna kommit för att ta i tu med, kvarstår och blir större. Samma åsikter kan man hitta bland många unga människor i Addis Abeba.

En ung etiopisk journalist berättade för mig att han vill börja jobba inom biståndssektorn, helst vill han ha sin egen organisation. En lokal organisation kan söka pengar från de internationella organisationerna, fortsatte han och förklarade att dessa pengar var lätta att få. Kvinnor, barn, HIV/ Aids och demokrati, är de säkraste huvudmålen som garanterat ger pengar. Detta är min journalistväns framtidsplaner. Han är inte den enda i sitt slag, fenomenet brukar kallas för mongo (my own non-governmental organisation).

Under radioprogrammets gång blev det klart för mig att människor har orealistiska förväntningar visavi vad internationella organisationer kan och borde göra. Det är lätt att förstå att de tycker att biståndet ska lösa alla deras problem. Biståndet sägs vara ” hjälp till självhjälp”. Problemet är att den globala biståndsindustrin sedan länge glömt att den borde sträva efter att göra sig själv onödig. Själva grunden för bistånd är också ett dilemma, det går inte att skapa oberoende med hjälp av beroende.

Missförstå mig inte, biståndet har åstadkommit mycket. Biståndspengar har bidragit till att många människor lever längre och är friskare och högre utbildade. Men eftersom biståndet är en stor global företeelse är det viktig att tala om alla dess sidor. För att kunna åtgärda biståndets svagheter och undvika att upprepa dem måste vi kunna diskutera dem. Vi måste komma ihåg att det egentliga målet är att skapa självständigare och starkare länder. Ekonomiskt oberoende länder måste ha egna ekonomiska tillgångar. Här spelar världshandelns nuvarande vilkor en avgörande roll. När det gäller att skapa ekonomiskt oberoende så är biståndet betydelselöst jämfört med handeln.

Förutom beroendet tenderar biståndet att bidra till en allvarlig sidoeffekt. De flesta biståndsorganisationer verkar inom den sociala sektorn. Flera av dem stöder samhällets svagaste och mest utsatta, det vill säga dem som behöver stöd allra mest. Ofta är dessa grupper åsidosatta ur statens synvinkel. När hjälporganisationerna tar över blir det ännu lättare för staten att strunta i dem.

För att motarbeta biståndets dåliga effekter, måste det effektiviseras. Detta kan bara göras genom att höja på anslagen och genom samarbete med mottagarländernas medborgare och regeringar. En öppen diskussion om biståndet inbegriper en diskussion om vad som ska ske i den stund biståndet upphör. Här i givarländerna måste alla som vill förbättra biståndet, både kvalitativt och kvantitativt, också kämpa för att de handelspolitiska vilkoren blir mera jämlika för alla länder i världen. Utan produktion och utbyte av kunskap och erfarenheter är det svårt för ett land att bli självständigt.

Skribenten är ungdomsledare och bosatt i Addis Abeba, Etiopien