Konkurrens om handeln

spelar huvudrollen också i andra tolkningar av skeendet i området norr om Svarta havet under tidig medeltid. Den ukrainske historikern Omeljan Pritsak, som var verksam vid Harvard och avled tidigare i år, sätter in det i ett större sammanhang.

Enligt Pritsak fanns det efter det romerska rikets nedgång och fall bara två slag av handelskolonier, d.v.s. permanenta eller halvpermanenta handelsplatser för resande köpmän, i Eurasien, nämligen väster om Elbe vik och öster om floden var. I vardera typen fanns det lokala eller utländska män som betjänade köpmännen som livvakter, legosoldater, inköpare o.s.v. Väster om floden kallades de vikingar, öster om den varjager. Vi är ju vana att se vardera gruppen som skandinaver, men enligt Pritsak är det ingen vits att försöka fastställa deras nationalitet, det viktiga var att de var yrkesmän, redo att arbeta för vem som helst som kunde betala för deras tjänster.

Under 800-talet kommer Östeuropa in i den skrivna historien. Enligt Pritsak återspeglar det en viktig förändring i ekonomin i medelhavsvärlden. Det arabiska väldet, styrt av kalifatet i Bagdad, hade stabiliserat sig att omfatta Medelhavets östra och södra strand plus Spanien, och efter misslyckade expeditioner in i Gallien hade man accepterat Pyrenéerna som en naturlig gräns. Efter 740 tog man inte längre byte i stor skala, utan måste övergå från krigsekonomi till produktionsekonomi.

”Det abbasidiska styret ställdes då inför ett problem som är bekant för oss alla i dag – hur få energi. Fram till den industriella revolutionen på 1800-talet var den enda lönsamma energikällan slavarbete. Men var skulle man få slavar under denna tid? Varken muslimer eller kristna tilläts av sin religion att använda sina egna trosfränder som slavar. I krig mellan kristna och muslimer togs krigsfångar, men vardera sidan strävade till att utväxla dem mot sina egna. Men det fanns ett stort område utanför den dåtida kulturvärlden, öster om floden Elbe och väster och norr om floden Syr-Darja. Detta område uppfattades snart som en reservoar för potentiella slavar. Slavhandeln kan för oss idag vara en motbjudande företeelse, men vi ska inte glömma att slavar under medeltiden, liksom under romartiden, betraktades som en viktig vara. Importen av slavar var ett högt respekterat yrke som krävde erfarenhet, lämplig läggning och skicklighet”.

 

Slaver som slavar

handlade det alltså om. Både kristna och muslimska slavjägare konkurrerade (liksom under senare sekler i Afrika) med varandra i det hedniska territorium som kallades Sclavia. Det var en omfattande industri. I Verdun i väst och Khwarizm i öst upprättades ”fabriker som tillverkade eunucker”. (Den senare orten låg i Persien.)

Den arabiske 800-talsförfattaren Ibn Khurdadhbeh hade som chef för abbasidernas underrättelsetjänst ingående kännedom om handelsvägar och handelskompanier med anknytning till kalifatet. Han skriver att det bara var två internationella handelskompanier som var engagerade i den eurasiska slavhandeln: judiska Radhaniya och icke-judiska Rus’. Denna uppgift, som nedskrivits någon gång mellan 840 och 880, är enligt Pritsak det första omnämnandet av Rus’ i bevarade källor.

Han frågar sig hur en tidigare okänd organisation kunde få en sådan ställning. ”Vilka var dessa Rus’? De var säkert inte någon primitiv stamgrupp utan kännedom om geografi, främmande språk eller ekonomi. De måste haft en föreställning om handelns lagar och – vilket är viktigt – de måste ha uppnått trovärdighet i handelns värld.”

Pritsak tror alltså inte på slaver eller skandinaver som huvudmän för handeln. Enligt honom hade både Radhaniya och Rus’ sin bas i romerska Gallien, Radhaniya kring Arles och Marseille, Rus kring Rodez i nuvarande södra-centrala Frankrike (Rusi på medeltida franska; man kan på nätet hitta en teori om att Rutener/Rusyny/Rusi/Rodez har anknytningar till både Kiev-Rus, via Roslagen, och rosenkreutzarna – etymologi kan vara alltför lockande för amatörer).

I motsats till kristna och muslimer, som inte kunde röra sig fritt på Medelhavet eftersom de båda parterna befann sig i ett permanent krigstillstånd, hade forna romerska undersåtar av judisk tro möjligheter att riskfritt resa från Marseille till Nordafrika och vidare till Konstantinopel. Målet var vanligen khazarernas Itil, där det var lätt att köpa slavar. Volga och Don utvecklades snart till viktiga leder för slavhandeln. Enligt Pritsak var just det intima samarbetet mellan Radhaniya och khazarerna orsaken till att rikets ledande skikt övergick till judendomen.

 

Handelskompaniet Rus’

hade i Pritsaks tolkning en besvärligare sits än sin konkurrent och tvingades leta efter en annan rutt till khazarernas land. Med tiden fann de vägen till Östersjön, Finska viken och Ladoga. Längs vägen upprättades bosättningar, de viktigaste på en halvö nära Jaroslavl och i Rostov nordväst om Moskva, i ett område som bebotts av de finsk-ugriska mererna, ett folk som med tiden gick upp i ryssarna. I Rostov uppstod enligt Pritsak ett nära samarbete mellan khazarer och rus’er som bidrog till att Rus’ på 830-talet kunde utmanövrera Radhaniya från handeln på Östeuropa.

När Konstantinopel under andra hälften av 800-talet utvecklades till världens ekonomiska huvudstad blev Dnjepr en viktigare handelsväg än Volga och Kiev ersatte Rostov som knutpunkt, anser Pritsak. (Andra forskare tillmäter inte Rostov lika stor betydelse. Att förlägga huvudorten för Rus’ till franska Rusi, nuvarande Rodez verkar han vara ensam om.) Utvecklingen påskyndades av att Kiev-Rus’ 965 krossade khazarernas och 983 volgabulgarernas välde.

Tidigare hade Rus’ främst varit en handelsorganisation som drevs av mänskor med olika etnisk bakgrund, religion och språk och det var egentligen först på 1000-talet som storfursten Jaroslav befäste ett rike med ett tydligt territorium och med kyrkoslaviska som officiellt språk, vilket gjorde det möjligt att utveckla en egen kultur, med den ortodoxa kristendomen som en av sina grundpelare.

Den amerikanska historikern David Christian är en av dem som anser att Rus’-riket etablerades i skuggan av khazarernas välde. Det kommer till synes i att fursten under det första skedet kallades kagan, liksom bland khazarerna. ”Vikingarnas Rus’ lärde sig bygga upp en stat som lärlingar och med tiden rivaler till de turkiska khazarerna”, skriver han. Staten uppkom som en satellit till khazarerna, inte till Bysans.

”De flesta spåren av denna första fas i statsbygget i Rus’ har dolts av den kommersiella, politiska och till slut också ideologiska omorientering som ägde rum under den andra fjärdedelen av 900-talet, när Rus’ vände sig mot Bysans och flyttade rikets tyngdpunkt till Kiev. Med tiden utplånades den khazariska fasen i Rus’ historia ur annalerna av de kristna krönikeförfattarna under 1000- och 1100-talen och av moderna historiker som följt redovisningen i krönikorna.”

Så om Nestor och andra krönikeförfattare misstänks för pro-skandinavisk och anti-grekisk historieskrivning så är det andra som ser dem som pro-grekiska och anti-turkiska. Den sovjetiske arkeologen Michail Artamonov kom i tiden fram till att Rus’ påverkats av khazarerna, men tvingades senare av Stalins män att deklarera att Ryssland inte ärvt något av betydelse av dem.

Också om bristen på skriftligt material gör att uppfattningarna om Rus’ tidiga historia mest är hypoteser verkar det som om en stor del av utvecklingsincitamenten kommit österifrån. Ljuset kommer inte alltid från väster.

 

Kievs storhetstid

blev inte så lång. I furstefamiljen uppstod efter bysantinskt mönster ofta tronföljdstvister som försvagade riket. Efter Jaroslav den vise delades riket i praktiken i en rad små furstendömen som ofta stred med varandra: Kiev, Tjernichiv och Turov i söder, Galizien (Halytj) och Volynien i väst, Novgorod, Polotsk och Smolensk i norr, Vladimir-Suzdal, Rjazan och Tver vid Volga. Fursten av Vladimir-Suzdal erövrade och förstörde Kiev 1169. Till slut kom dödsstöten när mongolerna svepte in över Östeuropa. Kiev föll 1240 efter en lång belägring och nästan alla av stadens 400 kyrkor brändes ned. Staden förlorade resten av sin politiska och ekonomiska betydelse för nästan 500 år framåt.

 

Arvet från Kiev-Rus

blev omtvistat för lång tid framåt. Medan Kiev-Rus’ försvagades och förintades stärktes i nordost furstendömet Moskva, som också styrdes av en medlem av den rurikska ätten, och där ville man gärna se sig som en förvaltare av arvet från Kiev-Rus’. Det bestrider ukrainarna bestämt, som ser sig som de självklara efterföljarna till Kiev-Rus’. Huvuddelen av detta rike omfattar ju huvuddelen av nuvarande Ukraina.

Den norra delen av riket, kring Novgorod, hör numera till Ryssland. Anna Reid har en kanske inte så vetenskaplig, men rolig redogörelse för skillnaderna mellan den norra delen (nuvarande Ryssland) och den södra (nuvarande Ukraina och Vitryssland): I norr bodde man i timmerhus i barrskogar, i söder i hus av flätverk med påkletad lera bland ekar och askar. I norr där jordmånen var skral och vintrarna långa åt man mörkt rågbröd, i söder där den svarta jorden var bördig och odlingssäsongen lång åt man ljust vetebröd (Reid tycks tro att vetebröd skulle vara bättre än rågbröd.) Och det var bara i norr som man badade bastu. I en samtida rapport om en resa från Kiev till Novgorod heter det: ”De värmer sig i extrem hetta, sedan tar de unga kvistar och slår sina kroppar så våldsamt … att de med knapp nöd överlever. Sedan häller de kallt vatten över sig och återhämtar sig. De har ingenting emot att göra detta varje dag och utövar faktiskt frivilligt en sådan tortyr på sig själva”.

 

Mongoler och tatarer

behöll ett grepp om den norra delen av det forna riket, den som med tiden skulle bli Ryssland, de pressade ut skatter till Gyllene Horden och tillämpade t.ex. dödsstraffet flitigt, medan det var sällsynt i Kiev-Rus’. De ryska orden för kedja, piska och pengar har alla mongoliska rötter. ”Ryssarna lärde sig av mongolerna en uppfattning av politik som begränsade statens funktioner till insamling av tributer (eller skatter), upprätthållande av ordningen och bevarande av säkerheten, men helt saknade en känsla av ansvar för det allmänna välbefinnandet”, skriver historikern Richard Pipes. Gyllene Horden förlorade sin makt i slutet av 1400-talet men då hade enligt Reid (som baserar sig på ukrainska historiker) ”traditionen av våldsam despotism i asiatisk stil kommit för att stanna. Skrapa på en ryss och du finner en tatar, säger ordspråket.”

Republiken Novgorod kunde dock också under mongoltiden bevara sitt relativt demokratiska politiska system och sin yttre autonomi och bygga ut sina handelsförbindelser till väst, framför allt hansan.

Peter Lodenius

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.