Polen och Litauen

var de två europeiska länder som aktivast försökte medla under den orange revolutionen 2004 och få omvärldens stöd för den nya kursen i Ukraina. Det var ingen slump, relationerna mellan länderna går långt tillbaka i tiden, ända till 1360-talet då Litauen erövrade större delen av Kiev-Rus’. Trots sina hedniska traditioner och krigiska seder styrde Litauen sina provinser med betydligt mildare hand än mongolerna och tatarerna, som lagt under sig den nordöstra delen av Kiev-Rus’. De blandade sig inte mycket i administrationen och använde rutenska (föregångare till ukrainska och vitryska) som förvaltningsspråk i hela riket, medan kyrkoslaviska var det religiösa språket. Litauiskan utvecklades ännu inte på denna tid till ett skriftspråk.

En sund självkritik fick litauerna att inse sina begränsningar när det gällde att styra och försvara det väldiga rike som uppstått genom erövringen på 1360-talet av det mesta som återstod av Kiev-Rus’ och som sträckte sig från Östersjön till Svarta havet. De såg sig om efter en allierad som kunde hjälpa till med uppgifter och valet stod närmast mellan de tyska riddarordnarna och Polen. Det senare alternativet framstod som det mindre onda av två onda ting, och storfursten Jogaila inledde 1385 förhandlingar om äktenskap med Polens elvaåriga drottning Jadwiga. Hon var redan utlovad till en öster-rikare, men de beslutande i Polen gjorde liknande kalkyler som Jogaila gjort (och som nu görs före fusioner mellan storbolag). De föredrog en litauer som inte skulle blanda sig i deras angelägenheter framom en habsburgare som säkert skulle göra det. Följande år döptes Jogaila (på polska Jagiello) och kröntes till kung av Polen, som den första av jagiellonerna. Kanske de polska ledarna såg in i framtiden och väntade sig att Polen med tiden skulle kunna blanda sig i Litauens angelägenheter. Så blev det i alla fall. Samarbetet formaliserades med unionen i Lublin 1569 som förvandlade två separata stater med gemensam kung till en enda stat. Men redan från slutet av 1300-talet fram till mitten av 1600-talet, då Ryssland erövrade sin första större bit av det polsk-litauiska samväldet, styrdes nästan hela det nuvarande Ukrainas territorium från Kraków.

Eftersom polackerna hade betydligt mera kulturellt och ekonomiskt kapital än litauerna blev de snart den dominerande parten inom samväldet. Den polska adeln såg de möjligheter som fanns inom den glest befolkade östra landsdelen och skapade stora gods där.

 

Det polska samhället

var på denna tid hierarkiskt, det var så viktigt att höra till adeln, szlachta, att detta skikt kom att omfatta 10 procent av befolkningen. Men etnisk och språklig bakgrund spelade under medeltiden ingen stor roll. Till adeln hörde rutener, litauer, judar, tyskar, moldavier, armenier, italienare, ungrare, böhmare och t.o.m. muslimska tatarer, konstaterar den brittiska journalisten och författaren Anna Reid i Borderland – A Journey Through the History of Ukraine. I sejmens övre kammare verkade katoliker, protestanter och ortodoxa. Inom rättsväsendet användes sex språk: polska, rutenska, hebreiska, armeniska, tyska och latin.

Men kungamakten var svag och adelns makt stark, vilket ledde till att man på storgodsen kunde behandla bönderna som livegna, och speciellt gjorde man det i den östra landsdelen. ”Ukraina behandlades både av den egna eliten och av polackerna som en koloni”, skriver den polske historikern Adam Zamoyski (som själv tillhör en av de viktigaste magnatfamiljerna).

I slutet av 1500-talet, med motreformationen och Polens krig mot svenskar och turkar, minskade den religiösa och kulturella toleransen påtagligt och katolicismen blev starkt tongivande. Som ett led i detta ingicks 1596 unionen i Brest som införlivade också landets ortodoxa i den katolska gemenskapen. De fick bevara sina gamla riter, men den grekisk-katolska eller uniatiska kyrkan lyder under påven. De flesta västukrainare, liksom rutener i Slovakien och Polen, hör fortfarande till denna kyrka. Den rutenska adeln gick däremot ett steg längre, den gick över till den romersk-katolska kyrkan och det polska språket. Detta ledde till, påpekar Reid, att rutenerna, de som med tiden skulle kalla sig ukrainare och vitryssar, förlorade sitt ledande skikt. Ända fram till första världskriget uppfattades ukrainare som en synonym till bönder. Först under mitten av 1800-talet uppkom en nationell rörelse som drevs av en framväxande bildad medelklass.

I städerna var utvecklingen en annan. År 1356 infördes i Lviv magdeburgska rättigheter, som gällde i många europeiska städer under medeltiden och innebar att borgarna fick välja egna borgmästare och magistrater och var befriade från diverse skatter. Under 1400-talet infördes de också i Kiev och flera andra ukrainska städer. Någon motsvarande utveckling skedde inte i Moskvariket. I de båda stadsrepublikerna Novgorod och Pskov i nordväst hade redan länge en viss form av demokrati tillämpats, möjligen en följd av handelskontakterna västerut, men deras exempel smittade inte.

Men städerna hade inte stor betydelse i Ukraina, och där bodde inte heller just ukrainare. Detta var ett jordbruksland och framför allt storgodsens land. Godsägarna anställde vanligen judar (som inte själv fick äga jord) som förvaltare, skatteindrivare, arrendatorer och värdshusvärdar. När böndernas ställning ständigt försämrades riktades det växande missnöjet ofta mot dessa judar.

 

Kosackerna

kom att bli en kanal för detta missnöje. Huvudsakligen var det bönder som fick nog av godsägarnas godtycke och tog sig till rikets randområden i syd och sydost för att leva ett friare liv. Fast kosackerna med tiden kom att uppfattas som ett slags ukrainska nationalhjältar var de första kosackerna inte alls ukrainare utan tatarer. Också själva ordet kazak har turkisk-tatarisk bakgrund och betyder fri krigare eller fri äventyrare. De första kosackerna var tatarer som i tatariska, litauiska, polska eller östslaviska härskares tjänst utförde militära eller diplomatiska uppgifter längs stäppgränsen. Till dem anslöt sig snart också ukrainare och ryssar och på 1500-talet rörde det sig redan om en huvudsakligen östslavisk grupp. De red inte så mycket – till häst var tatarerna dem vida överlägsna – utan färdades huvudsakligen med båtar. Alla viktiga kosackgrupper har namn efter floder: Dnjepr, Don, Volga och Terek. Dnjeprkosackernas befästa läger på en ö i floden kallades Zaporozje-Sitj och därför kallas de ofta zaporogkosacker. I militära frågor var anförarens, hetmanens, bud lag, i andra frågor fattade man demokratiska beslut. Män ur alla samhällsklasser anslöt sig till kosackerna, också om de flesta var bönder. Kosackerna var inte ett folk, utan en livsstil, konstaterar Zamoyski.

Kosackerna medverkade vid stäppgränsen i försvaret av Polen-Litauen speciellt mot krimtatarernas återkommande attacker och en mindre del av dem blev med tiden direkt avlönade av staten. Men de gjorde också sina egna räder över gränsen. Två gånger brände de Konstantinopel, och de gjorde också ett antal uppror mot polska staten.

 

Bohdan Chmelnitskyj

ledde det största kosackupproret som fick sin början år 1648. Kosackarmén, som allierat sig med tatarerna, hade länge stora framgångar och höll i tre års tid hela nuvarande västra och centrala Ukraina, från Lviv till Poltava. De militära segrarna ledde till ett allmänt folkuppror. Krigföringen var brutal på båda sidor och bönderna dödade adelsmän, tjänstemän och judar och plundrade deras egendomar. Till slut drog sig tatarerna ur leken och Chmelnitskyj behövde en ny allierad. Det fanns inte många att välja mellan, och det blev Moskva. År 1654 svor Chmelnitskyj i Perejaslav söder om Kiev en trohetsed till tsaren inför dennes utsände. Det hjälpte inte honom till seger. Under de följande 30 åren svepte ryska, polska, tatariska och kosackarméer genom landet i en serie obestämda krig som upphörde först 1686 då Polen överlät till Ryssland hela Ukraina öster om Dnjepr och dessutom Kiev (som ju ligger på flodens västra strand). På detta sätt bidrog Chmelnitskyj till att föra in huvuddelen av Ukraina i den ryska maktsfären. Tsaren lät med tiden resa en ryttarstaty av honom i Kievs monumentalcentrum, utanför kyrkan S:ta Sofia. Enligt den ursprungliga planen skulle hästen trampa under sig en polsk adelsman, en katolsk präst och en jude, men diplomatin segrade och de figurerna lämnades bort.

Chmelnitskyj var en bildad adelsman som talade latin, men han överträffades som diplomat av Ivan Mazepa, som både tjänat i polska kungens och ryska tsarens hov och verkat som hetman för kosackerna på Dnjeprs västra strand när han 1708 valde att alliera sig med Karl XII mot Peter den store i det stora nordiska kriget. Karl XII hade redan besegrat Polen och installerat en svensk marionett på den polska tronen och hotade nu Moskva och den nybyggda huvudstaden S:t Petersburg. Men efter att ryssarna förstört hans tross i nuvarande östra Vitryssland beslöt Karl XII sig för att klara den annalkande vintern genom att dra söderut till det rika Ukraina. Inför risken av svensk ockupation valde Mazepa att hellre ställa sig på Karl XII:s sida, möjligen i hopp om ett självständigt hetmanat under svenskt beskydd. Kalkylen slog dock fel. När det avgörande slaget kom utanför Poltava sommaren 1709 slog de ryska trupperna
Karl XII:s och Mazepas styrkor. Karl XII och Mazepa flydde över stäppen västerut till Bender i det turkiskt kontrollerade Moldavien. Största delen av deras armé fastnade på fel sida om Dnjepr. Utanför svenska ambassaden i Kiev lär man ha kunnat träffa ättlingar till svenska soldater som ansökt om visum till det land som deras förfäder lämnade för 300 år sedan.

Kosackstaten inkorporerades nu i tsarriket och med tiden upptogs kosackeliten i den ryska adeln och russifierades. Gränsen mellan Polen och Ryssland gick längs Dnjepr. Det innebar att 80 procent av Ukraina nu styrdes från Moskva. Ett av målen blev att bekämpa det polska inflytandet – den polska eliten, ofta av ukrainskt ursprung, hade länge en stark ställning på Dnjeprs västra bank.

Trots att både Chmelmnitskyjs och Mazepas operationer slog fel är de fortfarande i mångas ögon hjältar och kosackerna är ukrainarnas idealfigurer, en nationell symbol. Detta trots att t.ex. Mazepa var en verklig storgodsägare – han sägs ha haft nästan 20 000 gårdar.

 

Framsteg i väst – barbari i öst

var ett tankemönster som etablerades i slutet av 1700-talet. I Ryssland hade man sina zapadnikar, som ville närma landet till Europa, och slavofiler, som ville gå en egen väg och som varnade för den moraliska dekadansen i väst.

I Ukraina började man under 1800-talet utveckla en ukrainsk identitet och då hade man ingen annan tradition att bygga på än kosacktraditionen, som försvarade gamla moraliska värden och ett enkelt liv där brödraskapen styrde sig själva. Den traditionen riktade sig både mot Europa och mot Ryssland, man ville framför allt hålla fast vid det egna. Men i konflikten mellan zapadnikar och slavofiler var man ändå på den europeiska sidan, säger historikern Ostap Sereda i Lviv.