Antonia Wulff

Antonia Wulff

Och ännu ett möte där den ’skrämmande’ feminiseringen av skolan tas upp – dessa farliga flickor som konkurrerar ut killarna. Denna gång diskuteras studentexamen och det faktum att det är flickorna som kniper laudatur-vitsorden (och att den allmänna nivån på modersmålsuppsatserna sjunkit typ lavinartat). De andra tittar på mig och förväntar sig helt tydligt en taltur från min sida. Jag tvekar. Som flicka saknar jag trovärdighet i jämställdhetsdiskussioner – jag borde liksom vara ett chauvinistsvin till man, som sett ljuset och blivit jämställdhetskämpe. Annars är det okvinnligt och asexuellt, aggressivt och grälsjukt. Det blir liksom Vera Bengtsson i Rederiet-karma, om ni minns mördarblicken hon hade? Och ändå är jämställdhet något som berör oss alla. Eller borde beröra, och kanske är det därför jag ändå skriver. Och för att nästa taltur hölls av någon som tyckte att det var lite sådär synd om pojkarna, eftersom de sällan hittar nåt att skriva om, ”vissa år finns det ju väldigt få rubriker om sport och musik”.

Länge har man konstaterat att det nuvarande skolsystemet gynnar flickorna och ger dem bättre vitsord (närmare bestämt 0,2–1,4 vitsord bättre!). Vi har en skola där flickor och pojkar får vitsord på olika grunder, där flickor och pojkar behandlas på olika sätt i klassrummet, vi har en skola där flickor och pojkar har olika utgångspunkter för andra stadiets studier och studentexamen, för fortsatta studier och för arbetsmarknaden. Det är egentligen fullständigt absurt. Vi strävar ju efter en skola där eleverna klarar sig så bra som möjligt och nu är alltså problemet att flickorna klarar sig för bra.

Jag har aldrig passat in i modell: flicka. Jag var inte liten och söt, tyst och snäll. Jag var pratsam och dominant, ville ha all uppmärksamhet i världen och tyckte mig veta bäst om det mesta. Antagligen ett rätt jobbigt barn, åtminstone inte någon flicka… Men det var ju inte ett problem tills jag började i skolan. För i skolan är flickorna flitiga och samvetsgranna, duktiga och pålitliga. Pojkarna busar och håller låda, är roliga och charmiga men för omogna för att förstå eller orka satsa på skolarbetet.

En gång för alla: flickor föds inte till duktiga elever. Och skolan har inte feminiserats, det vill säga anpassats till flickorna. Det är precis tvärtom! Flickorna har lärt sig, hela livet igenom, att anpassa sig till rådande omständigheter, att ta den roll de får, att nöja sig med en biroll, att skriva den studentuppsatsrubrik som finns. Pojkarna däremot har uppmuntrats till att knycka huvudrollen (vare sig de vill det eller ej). Pojkarna har lärt sig att det är de som skall diktera villkoren för omgivningen, inte tvärtom. Så det så. ”Feminisering” stavas könsroller. Aha!

Året är 2006. Vi firar 100 år av kvinnlig rösträtt. Finland påstås vara så jämställt att kön inte längre spelar någon roll. Ändå har skolan en fruktansvärt snäv syn på ”flickor” och ”pojkar”. Eleverna förväntas uppfylla omgivningens förväntningar och förutfattade meningar kring kön – jämför med att få en kamel genom ett nålsöga eller hur det nu var. Och lärare uppmuntrar ofta omedvetet det stereotypa, ”könsriktiga” beteendet genom att bestraffa motsatsen. Alla vill vi bli omtyckta och barn lär sig fort. Snabbt lär man sig att bete sig i enlighet med förväntningarna. Både farmor och lärarna tyckte ju mera om den flickiga, den duktiga Antonia. Och som om det inte annars också skulle bo en massa osäkerhet i en. Plötsligt kom hela flickpaketet. En mängd egenskaper man borde ha. Och det jag hade, det var fel, inte alls kåmilfå.

Och just nu är jag så förbannat trött på att vara duktig. Egentligen vill jag inte alls vara någon obehagligt präktig typ, och ändå finns det något där inom mig som starkt och målmedvetet strävar efter att vara just den där duktiga flickan, en prinsessa i det perfektas högborg, bland tinnar och torn av nygräddade maltlimpor och direktdebiteringar till Röda korset, av politiska dokument, förtroendeuppdrag och studiepoäng för åtminstone en trippelexamen.

Alla vill vi bli omtyckta och förväntningarna styr beteendet. Den för flickor typiska duktigheten kunde också beskrivas med ”multifaktoriell felaktig inlärning av andras prioriteringsprofiler”. Den prisade duktigheten (och den påstådda simultankapaciteten) utgör basen för den finländska jämställdheten. Och den prisade duktigheten är egentligen det mest destruktiva som finns. I veckan rapporterade media att bruket av antidepressiva medel bland tonårsflickor tredubblats under de senaste åtta åren.

Å andra sidan så är det inte maskulint att syssla med skolarbete. Om de då inte är liksom ett misstag, sådär att man
bara råkar ha ett suveränt sinne för cellbiologi. Riktiga män bryr sig inte om skolframgång. Riktiga män har inte penal.

De som snackar feminisering är ’izguben Germanec’, borttappade som tyskar, som man skulle säga på makedonska (kanske världens festligaste idiomatiska uttryck). Det handlar om akut brist på jämställdhet, på dagis, i skolor och i samhället. Om könsroller trånga som kinesiska flickskor, om könsroller som kväver både flickor och pojkar. Och kanske är det där vi har ’the shit’ (lillebrors version av nördiga ’pudelns kärna’); det handlar inte om att ersätta kvinnoförtryck med mansförtryck eller om att ge männen laudatur-vitsorden. Det handlar om ett kivogare liv för oss alla, för dig & mig & oss. Ökade möjligheter. Samma friheter, rättigheter och skyldigheter. Steg 1 kunde vara jämställdhetsplaner i skolorna och på dagisen.

För övrigt anser jag att studentexamen borde slopas!

Skribenten är aktiv inom skolpolitiken

Antonia Wulff

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.