Muslimska kvinnor är inte offer som det gäller att tycka synd om, även om mycket återstår att göra för att förbättra jämställdheten i muslimska länder, säger Laila Lalami.
Radikala islamiska partier hävdar att familjen är samhällets hörnsten och att kvinnorna på grund av sin reproduktiva förmåga är samhällets garanter. En nydaning av samhället måste således börja med en reform av kvinnornas status, i synnerhet ska deras roll tydligt skiljas från männens. Med stöd av sina ”sanna” tolkningar av tron vill dessa radikaler bevara den traditionella kvinnorollen som uppfostrare medan männen reserveras rollen som familjeöverhuvuden. De försäkrar att om vi skyddar kvinnornas rättigheter inom islam kommer umma, trossamfundet, att lyftas från fattigdom och ålderdomliga värderingar.
Sayyid Qutb (1906-1966), den egyptiske författaren och aktivisten som kraftigt påverkade den radikala islamistiska rörelsen, trodde starkt på att Muslimska kvinnor inte borde lämna hemmet. I Ma’alim fi al-Tariq (Milestones i engelsk översättning) skrev Qutb: ”Om en kvinna friges från sin grundläggande uppgift att uppfostra barn” och om hon självmant eller på grund av press utifrån söker jobb som ”värdinna eller flygvärdinna på ett hotell, fartyg eller flygbolag”, kommer hon att ”använda sina kunskaper till materiell produktivitet snarare än till att uppfostra människor.”
Qutb menade att detta skulle göra hela civilisationen ”bakvänd”. Den misogyna filosofin har väckt intresse och fått flera förespråkare bland muslimer över hela världen. Mellan 1989 och 1991 kallade grundaren av Islamiska räddningsfronten i Algeriet (FIS) kvinnor för ”neokolonialismens sparvhökar.” Ali Belhadj, en av grundarna av FIS, påstod att det fanns en enkel lösning till landets höga arbetslöshet: ge de arbetande kvinnornas jobb till arbetslösa män. Madani sammanfattade sitt program så här: ”Systemet är sjukt; FIS är doktorn; medicinen har funnits i fjorton århundraden. Medicinen är Islam.” Han förminskade de algeriska kvinnorna till rovfåglar och deras tro till ett piller: Det här är goda indikatorer på den intellektuella nivå som härskade i FIS:s ledning.
I dag antar det överdrivna medlidande som muslimska kvinnor väcker i Väst ofta formen av passionerade deklarationer om ”vårt lidande” – reserverat för oss. De kristna och judiska kvinnor som också lever i lika kvävande, fundamentalistiska miljöer förefaller aldrig att väcka en lika stark oro.
Slöjan, analfabetismen, våldet i hemmet, könsdiskrimineringen och könsstympningen har blivit så dominerande problem att de symboliserar vår status som andra klassens medborgare i våra samhällen. De här uttrycken av medlidande möts ofta med cynism i den muslimska världen, något som irriterar den kvinnliga befrielsens missionärer. Varför – undrar de – söker muslimska kvinnor inte den hjälp som Väst erbjuder för att befria sig själva från det bakåtsträvande tänkandet i deras samhällen? Stackars satar, de är så förtryckta att de inte ens vet att de är förtryckta!
Den sympati som vi väcker hos västerländska anhängare av imperiet är ingenting nytt. Lord Cromer, den brittiske generalkonsuln i Egypten, deklarerade 1908 att ”det fatala hindret” för att landet ”skulle uppnå den tankeskärpa och karaktär som borde medfölja införandet av västerländsk civilisation” var islams kvinnoförtryck. Det faktum att Cromer höjde skolavgifterna, motverkade utbildningen av kvinnliga läkare i Egypten och grundade en förening i England, som motsatte sig de brittiska kvinnornas rösträtt, borde ge oss en bild av de åsikter som han egentligen hyste.
Det verkar som om inte mycket har förändrats under det gångna århundradet. I dag har vi George W. Bush, den fria världens ledare, som strax före invasionen av Afghanistan 2001 sade att han gjorde det lika mycket för att befria landets kvinnor som för att tillfångata Osama bin Laden och Mullah Omar. Fem år senare håller talibanerna på att göra comeback, och landets nya grundlag förbjuder lagar som strider mot den stränga tolkningen av shari’a. Bland de över tjugo orsakerna som skulle övertyga den amerikanska allmänheten att invasionen av Irak år 2003 var berättigad fanns – förstås – kvinnoförtrycket, trots att majoriteten av de irakiska kvinnorna var utbildade och aktiva inom alla sektorer av det sekulära, offentliga livet. Efter tre år av ockupation har den enda demokratiska aspekten av Saddams despotiska styre förstörts: många kvinnor har tvingats säga upp sig på grund av det hot som den återuppståndna fundamentalismen bland både sunniter och shiiter utgör. Varför Bush inte förespråkar befrielsen av kvinnorna i Thailand, Botswana eller Nepal är det ingen som kan säga med säkerhet.
Dessa kontextifrågasättande men skenheliga sympatier för muslimska kvinnor hjälper – i synnerhet efter 9/11 – att förklara varför muslimska kvinnliga aktivister såsom Ayaan Hirsi Ali och Irshad Manji blivit så populära liksom också den lika starka skepticism som riktas mot dem i den muslimska världen.
De här aktivisterna är passionerade och utan tvivel ärliga i sin kritik av islam. Men är deras påståenden unika och innovativa eller föga anmärkningsvärda? Bygger deras slutledningar på empiriska bevis, eller misslyckas de med att möta enkla krav på vetenskaplig noggrannhet?
För det mesta har de starkaste reaktionerna varit antingen idealiserande profileringar av dessa ”modiga” och ”heroiska” kvinnor eller absurda och kränkande hot mot dessa ”avfällingar” och ”Guds fiender”.
Ayaan Hirsi Ali föddes i Mogadishu, Somalia. Hennes far Hirsi Magan Isse var en framstående kritiker av Siyad Barres regim, och familjen tvingades fly landet, först till Saudiarabien och sedan till Etiopien och Kenya. När Hirsi Ali var 22 gifte fadern bort henne med en avlägsen släkting. Under ett uppehåll i mannens hemland Tyskland under resan till Kanada rymde Hirsi Ali till Nederländerna där hon sökte asyl.
I Nederländerna arbetade hon som tolk för somaliska flyktingar och studerade statsvetenskap vid universitetet i Leiden. Hirsi Ali blev känd för allmänheten 2002 då hon gav ut boken De Zoontjesfabriek (i engelsk översättning The Son Factory), vars kraftiga kritik av islam ledde till att hon blev mordhotad. Hon gick med i en tankesmedja i anslutning till arbetarpartiet, men ett år senare blev hon i stället medlem i högerpartiet VVD, som ställde upp henne som kandidat i parlamentsvalet. Hon blev invald i parlamentet i januari 2003. Hirsi Ali förklarade att hon nu fick en bättre möjlighet att arbeta för muslimska kvinnors rättigheter.
År 2004 skrev hon manuskriptet till kortfilmen Submission, som regisserades av Theo van Gogh, känd för sina antisemitistiska och antimuslimska uttalanden. Samma höst mördades van Gogh i Amsterdam mitt på dagen av en nederländsk man vid namn Mohammed Bouyeri, vars föräldrar emigrerat från Marocko. I ett brev som lämnats på van Goghs lik stod det att Hirsi Ali skulle vara nästa mål. Hon gick genast under jorden och har varit i behov av omfattande skydd sedan dess.
För ett par år sedan medgav Hirsi Ali att hon ljugit i sin asylansökan, men en nederländsk tv-dokumentär ifrågasatte också andra detaljer i hennes liv, bland annat om hon verkligen tvingats till giftermål.
Avslöjandena orsakade ett gräl som kulminerade när Rita Verdonk, integrationsminister och medlem i samma parti som Hirsi Ali, sade att hon inte längre kunde kalla sig för nederländsk medborgare. Även om hon inte officiellt fråntagits medborgarskapet har Hirsi Ali redan gått ut i offentligheten med att hon begär avsked från parlamentet och flyttar till USA, där hon kommer att arbeta för högerorienterade American Enterprise Institute.
Irshad Manji föddes nära Kampala i Uganda till en pakistansk familj. När landets diktator Idi Amin Dada förkunnade att landets ekonomi skulle placeras i den mörkhyade befolkningens händer tvingade han den stora och rika sydasiatiska minoriteten i exil. År 1972, när Manij var 4 år gammal, flydde familjen till Kanada. Hon växte upp i Vancouver. På fritiden gick hon till baptistkyrkan Rose of Sharon, för att senare gå i en konservativ islamsk madrasa därifrån hon senare relegerades på grund av alltför många besvärliga frågor. Hon blev färdig från University of British Columbia med en examen i idéhistoria och jobbade senare med media och som talskrivare. Manji slog igenom 2004 med sin kontroversiella bok The Trouble With Islam (Problemet med islam). Även hon blev mordhotad och levde under polisskydd en tid innan hon bestämde sig för att göra sig av med livvakterna. ”[För att] trovärdigt kunna övertyga muslimer att vi kan ha meningsskiljaktigheter med etablissemanget och ändå leva vårt liv kan jag inte ha en stor och kraftig karl som håller ett öga på mig över axeln. Jag måste föregå med gott exempel”, skrev hon. För närvarande är hon gästföreläsare vid Yale.
Det finns vissa slående paralleller mellan Ayaan Hirsi Alis och Irshad Manjis bakgrund. Båda föddes i Östafrika, Hirsi Ali 1969 och Manji 1968. Båda tvingades i exil i en tidig ålder av politiskt repressiva regimer. Båda hänför sin ”emancipation” till en enskild, betydelsefull, livsavgörande händelse. Båda sätter sin tilltro på Väst inte bara för att Väst gett dem yttrandefrihet utan också själva förmågan att tänka självständigt. Hirsi Ali hävdar att hon är ”det levande beviset” på att den västerländska kulturen gjorde det möjligt för henne att helt och hållet bli sig själv, medan Manji påstår: ”Jag är skyldig Väst att bidra till att reformera islam.” Båda uttrycker ogenerat sitt förakt mot multikulturalism, som de beskyller för att främja en anda av politisk korrekthet som förhindrar dialog och konstruktiv kritik. Båda understödde USA:s invasioner av Afghanistan och Irak som ett led i ”kriget mot terrorismen”. Slutligen har båda nyligen gett ut böcker i USA: Manji The Trouble With Islam Today, en något utökad version av hennes bestseller från 2004 och Hirsi Ali The Caged Virgin: An Emancipation Proclamation for Women and Islam.
The Caged Virgin (Kräv er rätt!) består av 17 korta essäer och artiklar om den islamiska frågan, översatta av Jane Brown. Hirsi Ali diskuterar individers rättigheter i muslimska länder och muslimska samfund i Väst. Hon fördömer lidelsefullt det sätt på vilket heliga texter invaderar det sekulära rummet och kritiserar den enligt henne släpphänta politik som västeuropeiska stater bedriver mot sina muslimska minoriteter. ”Jag har tagit en enorm risk när jag svarat på ropet på självreflektion,” deklarerar hon. ”Och vad säger kulturexperterna? ’Du borde ha sagt det på ett annat sätt.’ Men efter mordet på Theo van Gogh är jag mer övertygad än någonsin att jag måste säga det bara på mitt sätt och ge uttryck för min kritik.” Låt oss således följa Hirsi Alis exempel och kritiskt granska hennes ord.
Det övergripande argumentet i Kräv er rätt! är att det inte finns tillräckligt mycket frihet för individen i islam. Det här, hävdar Hirsi Ali, beror på att en av de fundamentala lärosatserna i religionen är att individen ska underkasta sig Gud, vilket skapar en strikt auktoritär hierarki. På toppen av denna hierarki finns Gud, som följs av profeten Muhammed, umma, klanen eller stammen och till sist familjen. Individen är helt enkelt värdelös.
Vad man än anser om den här hierarkin är det emellertid knappast någonting unikt för islam; samma argument kan tillämpas på andra monoteistiska religioner. Därtill är flera muslimska länder i själva verket sekulära eller militärdiktaturer (Algeriet, Marocko, Tunisien, Libyen, Syrien, Egypten), medan andra är teokratier i större eller mindre utsträckning (Saudiarabien, Iran, Sudan). Religiösa hierarkier spelar inte samma samhälleliga roll i Turkmenistan som i Saudiarabien. Till råga på allt måste man även beakta politiska, nationella och lingvistiska aspekter, i synnerhet när man uttalar sig om 57 länder spridda över Asien och Afrika.
Men Hirsi Ali tar inte upp något av detta. Enligt henne spelar dessa aspekter helt enkelt ingen roll. I stället menar hon att det är islam som är problemet, och orsaken till att den muslimska världen “sackar efter” Väst är dess fundamentala hinder för individuella friheter.
Hon vidhåller att barnet redan från födseln får lära sig att livet måste styras av islam, att de otrogna ska hatas och att mannens ära ska bevaras genom kontroll av kvinnans sexualitet. Hon tycks antyda att det finns något slags ”genetisk” kodning av barn till islam, vilket förhindrar dem att tänka självständigt. ”Religionen inpräntas i [oss] muslimer från födseln, och det är en av orsakerna till att vi sackar efter Väst ifråga om teknologi, ekonomi, hälsa och kultur.” ”Varje muslim, från islams begynnelse till i dag, uppfostras till tron att all kunskap står att finna i Koranen.” ”För muslimska barn kan studier i biologi och historia vara mycket konfunderande.”
När man läser dylika rader måste man fråga sig: Vad finns det för sociologiska bevis för påståendet att islam i sig gör människor oförmögna till självständigt tänkande och vetenskapliga studier? Svaret lyder: det finns inga. De enda bevis man får är Hirsi Alis personliga försäkran att hon vet vad som sker bakom lyckta dörrar, på grund av hennes egna erfarenheter från uppväxten i Somalia och arbetet som tolk för muslimska invandrare i Nederländerna.
Uppfattningen att islam kränker individens rättigheter lyfts återigen fram i Hirsi Alis diskussion om ”sexualmoral.” I det inledande kapitlet skriver hon att den fortsatta fixeringen vid kvinnlig oskuld, som är vida spridd i den muslimska världen inte leder till någon brist på bekymmer. Flickor som förlorar sin oskuld före äktenskapet kan ibland råka ut för allvarliga konsekvenser i muslimska länder, i synnerhet på landsbygden. ”Jag är bekymrad,” skriver hon, ”över att största delen av de muslimska kvinnorna fortfarande är fastkedjade vid oskuldens doktrin, som kräver att kvinnor ska gifta sig helt oerfarna: att ägna sig åt kärlek och sexualitet före äktenskapet är ett absolut tabu. Det här tabut gäller inte män.” Hirsi Ali har rätt i att oskuldens börda faller särskilt hårt på kvinnor i muslimska kulturer, även om hon låter bli att påpeka att Koranen betonar oskulden i sig och förbjuder båda könen att ha sex före äktenskapet. I detta avseende skiljer sig Koranen inte från Bibeln. Således är det ett resultat av kulturell praxis att ”oskuldens doktrin” fortfarande är så stark i den muslimska världen.
Ett dylikt sammanförande av olika islamiska traditioner – den geografiska regionen, den semitiska religionen, den historiska civilisationen och de olika individuella kulturerna – är symptomatiskt för hela boken och gör det synnerligen svårt att ta sig an Hirsi Ali på ett konstruktivt sätt. Hennes diskussion av kvinnlig könsstympning är ett belysande exempel. Åtminstone i sex av de sjutton essäerna nämner hon den fasansfulla könsstympningstraditionen som innebär att inre och yttre blygdläppar helt eller delvis eller i värsta fall även klitoris skärs bort. Hirsi Ali är medveten om att praxisen är äldre än islam, men hon hävdar att ”dessa existerande lokala traditioner spriddes av islam.” Enligt FN:s befolkningsfond praktiseras könsstympning i Afrika söder om Sahara av animister, kristna och muslimer, liksom också av etiopiska judar, ibland i maskopi med individuella företrädare för religionerna. Till exempel avslöjar en officiell amerikansk rapport om könsstympning att vissa präster inom den koptiska kyrkan ”vägrar att döpa flickor som inte genomgått något av de här ingreppen.” Och ändå beskyller Hirsi Ali inte animismen, kristendomen eller judendomen för att praktisera eller sprida könsstympning. I fråga om islam är dylika beskyllningar emellertid gångbara.
För några år sedan kom Hirsi Ali med ett lagförslag till holländska parlamentet enligt vilket unga flickor med invandrarbakgrund skulle tvingas genomgå en undersökning av vaginan en gång om året för att garantera att föräldrarna inte praktiserar könsstympning. Förslaget blir ännu intressantare när man betänker att största delen av de muslimska invandrarna i Nederländerna kommer från Turkiet och Marocko, där könsstympning inte förekommer. Men det finns en personlig orsak bakom denna passionerade ståndpunkt: vid femårsåldern lät Hirsi Alis farmor henne genomgå ingreppet utan faderns kännedom eller godkännande. Erfarenheten påverkade Hirsi Ali djupt, och den glöd och determination som hon lägger i kampen mot denna avskyvärda praxis är mycket berömvärd. Genom att komma med inexakta påståenden, såsom det ovan citerade grumlar hon emellertid frågeställningarna och alienerar just de människor som skulle ha den religiösa auktoritet som krävs för att slopa denna praxis.
Vid fler än ett tillfälle kommer Hirsi Ali med förvirrande generaliserande påståenden om kvinnor i muslimska länder. ”[Om] deflorering sker utanför äktenskapet har [flickan] skymfat sin familj i tionde led.” Varför inte elfte? Eller tolfte? Varifrån kom siffran tio? Vi får aldrig veta, och ingen källa anges för att stödja påståendet. Utöver inexakta och svepande påstående om olika kulturer gör Hirsi Ali också exkursioner till den litterära kritikens fält: ”Vid sidan om [religiösa textböcker] finns det också romaner av muslimer om kärlek, politik och brottslighet, där islams roll och profeten Muhammed undviks omsorgsfullt även om den moraliska undertonen antyder att man borde följa religiösa föreskrifter.” Det kan vara en överraskning för muslimska författare i Arabländerna, Afrika och Asien att deras böcker bara är ett svepskäl för religiös indoktrinering. Förväntas läsaren på allvar tro att Orhan Pamuks böcker främjar religiös underkastelse? Eller att texter av Assia Djebbar, Tahar Djaout, Tahar Ben Jelloun, Abdellatif Laabi, Gamal Al-Ghitani, Nawal Al-Saadawi, Ahdaf Soueif, Alifa Rifaat, Abdulrazak Gurnah, Ghassan Kanafani, Nuruddin Farah, Tayeb Salih, Kateb Yacine, Mahmoud Darwish, Pramoedya Ananta Toer och Tariq Ali förespråkar religiös sedlighet?
Vidare tycks Hirsi Ali tro att muslimer inte är kapabla till kritiskt tänkande: ”Mycket få muslimer kan i själva verket se kritiskt på sin tro. Kritiska tänkare som Afshin Ellian i Nederländerna och Salman Rushdie i England är undantag.” Khaled Abou El Fadls, Fatima Mernissis, Leila Ahmeds, Reza Aslans, Adonis’, Amina Waduds, Nawal Saadawis, Mohja Kahfs, Asra Nomanis och tusentals andra författares arbeten i både muslimska och västerländska länder motsäger den här ståndpunkten. Och varför jämföra med Rushdie? Har fatwor blivit måttstocken för kritiskhet? Om så är fallet antyder det att endast människor som sårar islamister är värda att lyssna på, vilket vore löjligt. Det mest chockerande påståendet är när Hirsi Ali skriver: ”Efter händelserna 9/11 utmanades människor som förnekar islams stagnation av utomstående att nämna en enda muslim som gjort en vetenskaplig eller teknologisk upptäckt eller som förändrat världen genom sitt konstnärskap. Det finns inte en enda.” Att en person som tydligen aldrig har hört talas om Al-Khawarizmis algebra, Ibn-Sinas och Ibn-Rushds medicinska skicklighet eller Nusrat Fateh Ali Khans och Umm Kulthums musik betraktas som en auktoritet i fråga om islam är ett bevis, om det nu behövs bevis, på den absoluta bristen på en intelligent diskussion om civilisation och de kulturer som allmänt definieras av ordet.
Och hur belönar de amerikanska medierna ett så oerhört ignorant författarskap? Tidskriften Time valde Hirsi Ali till en av de 100 ”mest inflytelserika personer” 2005, personer med ”modet och kraften att förändra världen.” I andra ändan av spektret är svaret ännu mer spektakulärt i sin idioti: islamiska radikaler har oupphörligt utsatt Hirsi Ali för dödshot sedan 2002. Vilka meriter Hirsi Alis argument än har är en sak klar: genom att hota hennes person förefaller muslimer på högerkanten att vara överens med konservativa i Väst om att islam i sin helhet (som religion, region, kultur) är svagt och oförmöget att försvara sig genom intellektuell argumentering. Det är också ganska ironiskt att de här radikala muslimerna bryter mot den första rättigheten i sin tro: Rätten att välja sin tro. ”Låt det inte finnas något tvång i religionen,” insisterar Koranen. Och mycket motiverat, eftersom islam inte skulle ha uppstått utan rätten att välja (nya) trosföreställningar.
Argumentet som genomsyrar Kräv er rätt! – att muslimska kvinnor behöver västerländska försvarare – bygger på två antaganden. För det första att muslimska kvinnor av någon anledning inte kan tala för sig själva – det som Edward Said en gång kallade ”the silence of the native”. Hirsi Ali demonstrerar detta: ” [Orsaken till] att jag är fast bestämd att göra min röst hörd är att man just inte lyssnar till muslimska kvinnor, och att de behöver en kvinna som talesman.” Om den muslimska kvinnan, såsom bokens engelska titel antyder, är en jungfru i en bur, så måste hon per definition befrias utifrån. Någon måste bryta upp låset så att den stackars kvinnan äntligen kan bli fri och ta ansvar för sig själv. Men muslimska kvinnor är inte och har aldrig varit tysta. En betydande del av till exempel hadith, profeten Muhammeds uttalanden som bildar grunden till sunna, tillskrivs hans hustru Aisha. Här är ett utdrag ur hadith: ”Aisha berättade: Profeten sade: ’Alla drycker som orsakar berusning är haram.'” Men hur återgav Aisha detta uttalande? Satt hon hemma, i en bur, eller engagerade hon sig aktivt i samhället och undervisade församlingen i hadith? Denna tradition av engagemang har fortsatt och muslimska kvinnor har lämnat spår på alla områden – religion, vetenskap, medicin, litteratur. Under det senaste århundradet har de organiserat sig i grupper som kämpat för att främja kvinnors rättigheter. Även under den inhumana Talibanregimen, förblev Afghanistanska kvinnors revolutionära förbund aktivt samt erbjöd kurser i läsning och skrivning samt läkartjänster till kvinnor och flickor. Att de här kvinnorna anses vara osynliga är ett vittnesbörd om de patriarkala strukturer – på bägge sidor – som vill erbjuda dem beskydd. Men det kan inte vara ett vittnesbörd om deras tystnad.
Argumentets andra premiss är kritikerns införstådda auktoritet som ”infödd informationskälla,” vilket i sig och utan vetenskaplig utbildning, gör henne kompetent att tala för hela religionen. Med Hirsi Alis ord:
”Enligt vår västerländska måttstock är Muhammed en pervers man. En tyrann. Han är emot yttrandefrihet. Om du inte gör som han säger hamnar du i helvetet. Det påminner mig om dessa megalomaniska ledare i Mellanöstern: Bin Laden, Khomeini, och Saddam. Är du överraskad att finna en Saddam Hussein? Muhammed är hans förebild; Muhammed är en förebild för alla muslimska män. Varför tror du så många muslimska män griper till våld? Du är chockerad av att höra mig säga dessa ord, men liksom majoriteten av den infödda holländska befolkningen bortser du från någonting: du glömmer varifrån jag kommer. Jag var muslim; jag vet vad jag talar om.”
I flera passager i boken avslöjar Hirsi Ali ändå att hon uttryckligen inte vet vad hon talar om. Ta till exempel hennes påstående om abort: ”Enligt islam är graviditet utanför äktenskapet en stor synd, men du kan ändå sona ditt misstag inför Allah. Att döda ett oskyldigt barn genom abort är dock en dödssynd som inte kan förlåtas.” Men abort är inte universellt förbjudet i islam, helt enkelt för att det inte finns en enhetlig ståndpunkt i frågan. I exempelvis inriktningarna hanbali, shafii och hanafi inom sunniislam är abort tillåten innan fostret har utvecklats till människa (”fått en själ”). Auktoriteterna är oense om den tid det tar för fostret att få en själ, och definitionerna varierar från 40 till 120 dagar. Alla trosriktningar tillåter abort om graviditeten riskerar att skada moderns hälsa.
Den fråga som således måste ställas är om kvinnors emancipation kan främjas på ett så slarvigt och inexakt sätt som i Kräv er rätt! Man kunde också gå ett steg längre och fråga sig vem den tilltänkta läsaren för en sådan bok är. På grund av det starka beroendet av den dubbla premissen om ”den tysta infödingen ” och ”infödingens överlägsna kunskap” är det plausibelt att anta att boken inte riktar sig så mycket till muslimer – enligt Hirsi Ali saknar de ju förutsättningar för individuell och kritisk reflektion – som till västliga förkämpar för muslimska kvinnor.
Det som talar för Irshad Manji är att hon förefaller att vara ytterst medveten om publikfrågan och tar upp den på första sidan i The Trouble With Islam Today. Boken är skriven som ett öppet brev, direkt adresserat till muslimer, både i och utanför Väst. Och det hjälper också den kritiska läsaren att Manji har försett sina påståenden med referenser som räknas upp på hennes webbsida, Muslim-refusenik.com. The Trouble With Islam Today är en krönika över Manjis personliga resa mot introspektion och hennes upptäckt av tron, delvis föranledd av den ständiga strömmen av fasansfulla nyheter om den repression som tycks strömma ut ur (regionen) islam. ”När jag tänker på alla fatwor som vår religions hjärntrust slänger ur sig så skäms jag oerhört,” skriver hon.
Till skillnad från Hirsi Ali har Manji inte öppet avsagt sig sin tro även om hon säger att hon är skeptisk mot islam. Hon tillskriver sin skepticism sina barndomserfarenheter vid madrasan i Vancouver. I den ortodoxa, könssegregerade skolan kunde hon inte fritt besöka biblioteket; i stället måste hon vänta på att männen skulle lämna stället innan hon själv blev insläppt. Imamen var en sträng man som inte uppmuntrade till frågor och som föredrog dogmer. Den utbildning som Manji fick var så bedrövlig att hon inte visste att islam var en semitisk religion förrän hon lämnade den inskränkta madrasan. När hon senare köpte Koranen på engelska tog hon slutligen sina första lärdomssteg.
Mycket av det som Manji beskriver är bekant för dem som har läst reformvänliga böcker om islam. Till exempel ifrågasätter hon antagandet att Koranen är Guds okränkbara ord sedan 1 400 år, utan en enda språklig förändring. Hon tar upp den kontroversiella berättelsen om ”Satansverserna ” (också kända under namnet hadith al-gharaniq) för att visa att denna fråga kan ifrågasättas. Enligt vissa forskare hade profeten inkluderat verserna i Koranen. Men när han senare insåg att de inte var gudomligt inspirerade raderade han dem från den heliga texten. Det här skulle i så fall vara ett prejudikat för att Koranen ändrats åtminstone en gång. Varför är det så svårt att föreställa sig, undrar hon, att andra människor också kunde ha gjort egna ändringar? Helt riktigt argumenterar hon att både terrorister och fredliga muslimer finner stöd för sina egna uppfattningar i Koranen. (Apropå det är det som med Bibeln, vars mest fredliga och våldsamma strofer använts i olika skeden av historien för att berättiga slaveriet och medborgarrörelsen etc) En betydande del av boken går ut på att uppmana araber och muslimer att själva ta ansvar för sitt öde och sluta kasta skulden för sina problem på Väst eller Israel. Stilen kan vara mycket burdus, men påståendet saknar all originalitet. Man kan läsa liknande påståenden i kommentarer och på debattsidor i många tidningar runt om i Arabvärlden.
Olyckligtvis serverar Manji liksom Hirsi Ali, hela tiden individuella exempel på maktmissbruk för att därefter extrapolera sin uppfattning till att gälla hela det muslimska samfundet. Om andra världskriget skriver hon: ”Låt oss gå rakt på sak i fråga om det andra som hände under nazismen: den muslimska delaktigheten i Förintelsen.” Här kommer hon dragandes med berättelsen om Haj Amin al-Husayni, mufti i Jerusalem, som besökte Berlin som Hitlers gäst och som godkände folkmordet. Men hur förflyttar vi oss från en präst med auktoritet till ”det muslimska samfundet”? Och om det visar sig att det fanns individuella muslimer som hjälpte judar fly undan Förintelsen måste vi då börja tala om ”muslimskt motstånd”? När allt kommer omkring lyckades Abdol-Hossein Sardari, chefen för konsulatavdelningen vid iranska ambassaden under Vichyregimen, övertyga nazisterna att iranska judar inte var semiter, vilket räddade deras liv. Han gick ett steg längre och utfärdade 500 iranska pass till icke-iranska judar i Frankrike. På motsvarande sätt vägrade sultanen av Marocko blankt att överlämna marockanska judar till Vichyregimen som styrde i Marocko. Men de här människorna passar inte in i paradigmet om det muslimska bakåtsträvandet och dess absoluta ondska och därför nämns de inte.
Liksom Hirsi Alis är Manjis expertis i ämnet ofullständig. Ta till exempel följande påstående: ”Koranen verkar vara organiserad enligt versernas längd – från längre till kortare – och inte enligt uppenbarelsens kronologi. Hur kan någon isolera de ”tidigare” passagerna, för att inte tala om att läsa in i dem Koranens ”autentiska” budskap? Vi måste komma ihåg att Koranens budskap finns överallt på den blodiga kartan.”
Det här är helt enkelt inte sant. Varje sura i Koranen identifieras på basis av om den uppenbarades i ”Mecka” eller ”Medina,” om den uppenbarades tidigt i profetens andliga liv eller senare under hans hegira i Medina. Vissa verser är adresserade till särskilda församlingar. Andra tar upp specifika historiska händelser. Alla dessa detaljer hjälper att göra upp en temporal kontextualisering. Studiet av Koranens kronologi är i sig ett omfattande fält. Därtill och trots att Manji skrivit en bok med titeln The Trouble With Islam Today har hon inte gjort sig besvär att lära sig tala, läsa och skriva arabiska flytande eller besökt något muslimskt land. Hon lämnade Uganda när hon var fyra och har ingen som helst erfarenhet av vad det innebär att leva i ett muslimskt land. Skulle en författare som skrivit en bok om Kina utan att lära sig kinesiska eller besöka landet tas på lika stort allvar?
Trots noggranna källhänvisningar är Manjis bok en smal polemisk pamflett, som selektivt citerar händelser och anekdoter som bara passar ett paradigm: muslimskt barbari som naturligtvis kontrasteras mot västerländsk upplysning. Flera av Manjis påståenden om arabvärlden bygger på artiklar som översatts av den icke-vinstsyftande organisationen Middle East Media Research Institute (MEMRI), som grundades av Col. Yigal Carmon, en veteran inom det militära underrättelseväsendet i Israel med mål att undersöka Mellanöstern ”genom regionens medier.” MEMRI fokuserar på följande regioner: Egypten, Irak, Iran, Jordanien, Palestina, Persiska viken, Saudiarabien, Syrien, Libanon och Turkiet. Det finns tre allmänna iakttagelser som man kan göra om MEMRI:s arbete. En är att den alltid lyfter fram det mest aggressiva, hatiska skräpet som går att finna, översätter materialet och distribuerar det i e-postbrev till medier och kongressmedlemmar i Washington. Den andra är att MEMRI inte översätter motsvarande artiklar publicerade i Israel, även om landet inte bara är en del av Mellanöstern utan också en aktiv part i regionens mest eskalerande konflikter. När till exempel den israeliska högerpolitikern Effi Eitam kallade Israels palestinska medborgare för en ”cancersvulst” förbigicks kommentaren av MEMRI. Den tredje är att den här organisationen nu är den huvudsakliga källan till medieartiklar om den islamiska regionen, en mycket större och brokigare helhet än de individuella länder som den räknar upp. Beroendet av MEMRI belyser Manjis brist på direkt kontakt med nyhetsmedier i regionen, som hon fäller så kategoriska omdömen om.
Lika störande är Manjis ogrundade påstående att det finns lite meningsskiljaktigheter inom islam: ”Vi muslimer har mycket att lära oss av oliktänkare.” Nu råkar det sig att den marockanska regeringen tog ett berömvärt steg tidigare i år när den officiellt meddelade att ungefär 10 000 personer hade fängslats, torterats eller dödats av politiska orsaker mellan 1956 och 1999. (Människorättsorganisationer menar att antalet offer kan vara mycket större.) Deras ”brott” varierade från planer att störta monarkin till ifrågasättande av officiella edikt eller helt enkelt spridandet av vänsterorienterade flygblad. Problemet är inte bristen på oliktänkande. Det är snarare bristen på en kontext där meningsskiljaktigheter välkomnas i stället för att nedtryckas. Denna repression får därtill ett tyst stöd av västländer. I synnerhet USA:s regering är så nöjd med Marockos repressionsmetoder att den skickar vissa av sina motsträviga anhållna dit. Den marockanska repressionen är inte unik utan finns också i andra länder i regionen som kan definieras som islamiska – länder som Syrien, Algeriet, Indonesien, Egypten etc. Påståendet att det inte finns meningsskiljaktigheter inom islam är helt enkelt absurt. Påståendet måste tas för vad det är: en annan manifestation av “den inföddes tystnad”, som återigen kräver utomstående försvarare och erbjuder svepskäl för inblandning i suveräna staters affärer.
I motsats till Hirsi Ali har Manji emellertid en mycket bredare syn på kvinnor inom islam. Hon placerar frågan i den allmänna kontexten kring medborgerliga rättigheter inom islam. Här fokuserar hon i synnerhet på minoriteters ställning. Manji hävdar att islam som civilisation aldrig behandlat minoriteter med respekt utan bara med förakt. Hon nämner att judar och kristna innehade viktiga samhällspositioner i imperiet under islams guldålder. Men enligt henne kan det här inte återgälda den systematiska behandlingen av dem som ”annorlunda”. I jämförelse, argumenterar hon, har Israel mycket bättre betyg i hanteringen av sina minoriteter. Som bevis på detta återger hon ett antal anekdoter från sitt besök i Israel. En arabisk skådespelare uppmärksammades i anslutning till en lokal uppsättning av My Fair Lady. Både judar och araber publicerar texter på debattsidor i tidningar såsom Ha’aretz för att debattera politiska frågor. Religionsundervisning är en del av militärutbildningen. Gatunamnen finns på arabiska, och arabiskan är ett officiellt språk i Israel. Och hon menar att Israels systematiska diskriminering av sin arabiska befolkning är ett slags ”positiv diskriminering” för judar.
För att visa hur oärlig denna argumentering är låt oss vända på frågan. Betrakta situationen för den judiska minoriteten i Marocko. Det har funnits judar i landet i mer än 2000 år. Tidningarna publicerar regelbundet nyheter om samfundets kulturella och religiösa evenemang. Judar och muslimer har samma helgon. Serge Berdugo, som är jude, var turismminister på 1990-talet. André Azoulay, kungens nuvarande rådgivare, är också jude. Det är även landets populäraste komiker, Gad El Maleh, och en av de mest omhuldade författarna, Edmond Amran El Maleh. Man kunde sammanställa en i princip oändlig förteckning över dessa fakta, men ingenting kunde vända bort uppmärksamheten från den andra sanningen: en opinionsundersökning förra året visade att 88 procent av marockanerna har en negativ syn på judar. Hur skamlig denna siffra än är så måste varje seriös diskussion om Marockos judiska minoritet ta upp den. Å andra sidan visade Haifabaserade Centret mot rasism i Israel att 68 procent av judarna inte ville ha en arab till granne. Att man erkänner att det finns antisemitism i vissa delar av Arabvärlden borde inte leda till att man bortser från antiarabiska och antimuslimska stämningar i Israel. Det här reduktionistiska tänkesättet genomsyrar The Trouble With Islam Today och blir mycket snabbt tröttsamt. När Manji argumenterar att araber och muslimer måste lära sig att förhålla sig annorlunda till nuet: ”liberala muslimer måste bli högljuddare: Washington är det ofullbordade hoppet, inte ärkekriminalen.” Trots all hennes plädering för nya tänkesätt tycks hon inte ha funderat över en annan möjlighet: Washington kan vara både och.
The Caged Virgin och The Trouble With Islam Today betecknas som djupa betraktelser över tro och som skarpt kritiska genomgångar av islams behandling av kvinnor och minoriteter, men de är fulla med inexaktheter och generaliseringar. På grund av den konstanta sammanblandningen av olika religiösa, kulturella och geografiska aspekter förbryllar dessa böcker mer än förklarar.
Härmed avses inte att muslimska kvinnor inte skulle stå inför allvarliga frågor i dag. Ännu mindre innebär det att vi borde komma med ursäkter för våldet och förtrycket, i en relativistisk anda, för att de råkar inträffa i en region som allmänt definieras som ”islam.” De som tror på jämställdhet mellan könen har all orsak att oroa sig för radikala islamistiska partier som betraktar kvinnor enbart som medel, definierade av sin reproducerande förmåga. De här islamiska partierna på högerkanten motstår förändringar i seder som skulle ge kvinnorna större rättigheter, eller än värre vill de införa föråldrade och farliga former av shari’a. Därför är det särskilt bekymmersamt att dessa krafter gått framåt i val i Palestina, Irak, Egypten, Marocko och andra håll.
Men vad borde alla de feminister som genuint bekymrar sig om sina muslimska systrars medborgerliga rättigheter? Ett första steg vore att sluta behandla muslimska kvinnor som en tyst, hjälplös massa av odifferentierade varelser som tänker lika och står inför likadana problem för att i stället inse att varje land och varje samhälle har sina egna unika frågeställningar. Ett andra steg vore att ifrågasätta och kritiskt granska de välmenande men bristfälliga böcker som ofta utgör diskussionsunderlag. Vi behöver mera dialog och mindre polemik. Ett tredje steg vore att kvinnor – och män – i muslimska samhällen skulle ta itu med underutvecklingens problem (i synnerhet analfabetismen och fattigdomen). Erfarenheten av kolonialismen under förra århundradet har visat att en agenda av krig och dominering inte främjar kvinnors rättigheter. Tvärtom tenderar ett sådant toppstyrt närmelsesätt att skapa en nationalistisk motreaktion som kan vara katastrofal (som vi sett med de islamistiska partierna). På lång sikt har en utveckling som börjar på gräsrotsnivån med otaliga kvinnoorganisationerna en bättre chans. Var det inte just på så sätt som feministerna I Väst tog sina steg mot jämställdhet?
Islamistiska rörelser använder muslimska kvinnor som schackpjäser som gör kontrollen av kvinnornas liv till grunden för deras bakåtsträvande agenda, medan västliga regeringar använder dem som en ursäkt för sitt imperiebygge. De här kvinnorna har förvandlats till en politiserad klass, som genom föreskrifter och bomber förhindras att ta ansvar för sina liv. Det är dags för bönderna att bli drottningar.
Skribenten är marockansk författare och journalist. Essän har tidigare har publicerats i The Nation 19.6.2006.
övers. Janco Karlsson
Laila Lalami
