Förkärleken för naturen återspeglas i de bilder vi omger oss med. I många svenska hem hänger en landskapsbild på väggen. Men landskapsmåleriets popularitet har gått i vågor.
Landskapsmåleriet är aristokratins beställningsverk och tjänar ofta syftet som en statusmarkör för en bildad kulturelit, eftersom det ofta innehåller referenser till romantikens idévärld. Elias Martin (1739–1818) är en annan av de tidiga landskapsmålarna. Han var romantiker, inspirerad av engelskt måleri, men även en samvetsgrann realist. Martin blir utgångspunkten för en svensk landskapsskola där det närmast blir en mani att finna platser för ett dramatiskt eller idylliskt framställningssätt. Den här tidens måleri kan delas upp i det sublima och det pittoreska. Ett sublimt landskap skulle överväldiga betraktaren. Det handlade om landskapet fjärran från hembygden och ofta om det dramatiska landskapet; höga berg, vassa klippor och gärna ett oväder. Ju vildare, desto starkare känslor, och romantiken dyrkade känslan. Mot det sublima landskapet står det pittoreska som skulle framkalla en känsla av trevnad och idyll hos betraktaren.
Ut ur ateljéerna
Sökandet efter det nationellt särpräglade blir ett tema i det tidiga 1800-talets konst och har kopplingar till skandinavismen och nationsmedvetandets tid. Carl Johan Fahlcrantz (1774–1861) var en av de svenskar som förvandlade landskapsmåleriet till en specialitet och som hämtade sin inspiration från bland annat det holländska måleriet. Själv ansåg han att det svenska landskapet räckte till, men några av hans elever som Per Wickenberg, Gustaf Wilhelm Palm och Joseph Magnus Stäck reste söderut i Italiensvärmeriets tidsålder.
Düsseldorf vid Rehn kom under åren 1850–65 att dra till sig en mängd nordiska konstnärer, den så kallade Düsseldorfskolan. Det handlade fortfarande om ett romantiskt måleri, men ett sökande efter det ålderdomliga och det nationella, det idylliska och det särpräglade. Det var en skapad natur som gick parallellt med ett avbildande måleri.
En av de mer namnkunniga i den här skolan var Marcus Larsson (1825–65). Larsson brukar kallas för landskapsdramatiker – det är allt som oftast ödesstämning och naturkrafternas intensitet som släpps loss. Men av sin samtid betraktades han faktiskt som en starkt realistisk målare.
Alfred Wahlberg (1834–1906) är i dag ett kanske mindre bekant namn, men under 1800-talet var han den stora Målaren. Han räknas som svensk introduktör av det moderna måleriet från Paris. August Strindberg skriver om Wahlberg att han brutit bana för en hel generation. I hans måleri träder ett ljus in som inledningsvis upplevs som chockerande. Även en ung Carl Fredrik Hill fascineras, för att senare anklaga Wahlberg för att svika sina ideal.
Det här är det så kallade friluftsmåleriets genombrott. När staffliet lyfts ut i naturen blir ljuset annorlunda, horisontlinjen förändras, färgskalan ljusnar. Under 1800-talet uppstår också en fri marknad för måleriet. Det är det framväxande borgerskapet och entreprenörerna som frågar efter ett måleri som skildrar deras egna erfarenheter. En marknadsanpassning äger rum och i stället för beställningsmåleriet och akademierna, som reglerat måleriet, uppstår triangeln konstnär-kritiker-handlare. ”Det är ett måleri som vem som helst kan ta till sig”, säger Torsten Gunnarsson, ansvarig för Nationalmuseums samlingar. 1800-talet är landskapsmåleriets storhetstid – från att tidigare ha varit något vid sidan om blir det nu centralt.
På 1890-talet återvänder en grupp svenska konstnärer som vistats i Grez-sur-Loing till Sverige och påtar sig uppgiften att skildra det svenska landskapet i olika regioner, som Karl Nordström (Varberg), Gustaf och Maja Fjaestad (sjön Racken i Värmland), Anders Zorn (Dalarna) och Eugen Jansson (Stockholm). Den här perioden brukar betraktas som höjdpunkten inom svenskt landskapsmåleri. Här finns även Carl Larsson i Sundborn, Prins Eugen, Helmer Osslund, Nils Kreuger och inte minst Richard Bergh, som exempelvis i ”Nordisk sommarkväll” skildrar något som i varierad grad är utmärkande för den här generationen av konstnärer; nämligen att landskapet även blir en klangbotten för de egna känslorna och ett stämningsmässigt självporträtt. Ett måleri med stämningar och skymningsmotiv där konstnärerna till skillnad från tidigare nu gärna målar ur minnet.
Kultur blir åter natur
Svenskt landskapsmåleriet har under årens lopp visat prov på anpasslighet och följt tidsströmmarna. Men undantaget Carl Fredrik Hill, som i dag är en av de högst värderade landskapsmålarna, hade mycket liten påverkan på samtidens konst och ”upptäcktes” först omkring 1910. Han dömde själv ut det mesta i det samtida måleriet och det är först i efterhand som hans banbrytande måleri har uppmärksammats. Samma sak gäller för August Strindberg. Även Ivan Aguéli hör till en av de stora nydanarna med sitt måleri inspirerat av Gaugin.
När vi kommer en bit in på 1900-talet är landskapsmåleriet inte på samma sätt som tidigare ett dominerande tema inom konstens huvudfåra, men samtidigt lever det kvar, speciellt hos allmänheten och ute i stugorna. Konsthistorikern Tomas Björk talar om ”en nordisk mentalitet med en förkärlek för naturen”.
Vi har landskapsmålare som Karl Isaksson och Carl Kylberg och senare Oskar Bergman, Hugo Zuhr, Inge Schiöler och Axel Kargel. Men när det gäller landskapsmåleriet i övrigt så förvandlas det till en del av konstnärskap som främst gestaltar andra teman, som hos Sven (X:et) Erixson, Åke Göransson, Olle Nyman, Sixten Lundbohm, Evert Lundquist, Lage Lindell, Karl Axel Pehrson eller Torsten Andersson. Vid sidan av dem figurerar folkligt populära konstnärer som Roland Svensson och Sven Ljungberg och vid sidan av dem alla dessa mindre namnkunniga konstnärer som fortsatt att måla den svenska naturen.
Och i den mån landskapet dyker upp i dagens konst, handlar det ofta om naturen som symbol för något och våra föreställningar om den, och mindre om naturen själv. Eller om samhällets och kulturens relation till naturen, exempelvis hur kultur åter blir till natur
Men det är ingen som på mycket länge plockat upp och nytolkat en klassisk tradition och slagit igenom med landskapsmåleriet som huvudtema, så som den samtida konstnären Peter Frie.
Den 30 september 2006 öppnar Nationalmuseum i Stockholm en stor utställning med titeln ”Naturens spegel – Nordiskt landskapsmåleri 1840- 1900”, som pågår fram till den 14 januari 2007.
Lars Vikström
