I sin andra diktsamling härifrån och ner följer Heidi von Wright de spår hon lade ut vid debuten med skör och spräcklig från 2003. Även denna gång handlar det om vardag, kärlek och demoner. Men dikterna är inte lika brett upplagda, von Wright har blivit mindre frimodig och gör ett stabilare intryck.

De nya dikterna är stramare, mer precisa och genomarbetade; allt till det bättre. Versaler saknas nästan helt och de flesta rader avslutas med en bestämd punkt, vilket ger en flämtande andning eftersom varje ny rad känns som en omstart. Här finns serier av fraser där anaforen fällt det innehållsliga avgörandet, som om poeten tålmodigt lyssnat fram sin dikt.

Men trots detta är tempot för högt för att diktsamlingen ska bli melankolisk. Istället rör den sig i omvänd riktning: stilen är lycklig, sparsam som ett telegram och krispigt septemberklar. Om detta vet redan ouvertyren besked med sin hurtfriska uppmaning: ”börja dagen i kanten av staden. / med cykel och morgonens sol.”

von Wright skriver en poesi som hämtar näring i det alldagliga, hon undersöker vardagens olika betydelseskikt och skyggar inte för det banala. Särskilt tydligt blir detta när hennes poesi utspelar sig inomhus, i den intima sfär som kallas hemmet. Där får köket en heraldisk ställning och blir ett uppsamlingskärl för djupa tankar och svåra beslut – en köksexistentialism med samma avsvurna märkvärdighet som hos Sonja Åkesson. Hemmavarandet blir en upphöjd existensform där skosnören knyts och dörrar öppnas med en nästan episk tyngd. Men här ryms även galghumor, en mild ironi och ett och andra groteska inslag. Det kosmiska perspektivet och intresset för formlerna bakom vardagen leder tankarna till Göran Sonnevi, som citerades i förra diktsamlingen.

Förhoppningsvis är von Wright medveten om att hon rör sig på svag is: hur beskriva kärlekens alla vardagliga handlingar utan att bli smetig? Vad är förresten en kärlekshandling? Och vad är det som hotar idyllen?

En invändning är att von Wright försöker farliggöra det intima utan att helt lyckas, i så fall måste andra storheter än knivar och medicinskåp sättas i rörelse. I köket är ångesten närmast omhuldad, innesluten och oskadliggjord. När idyllen väl punkteras sker det med nakna fraser, bortkopplade från platsen: ”det händer att du hatar mig direkt från hjärtat.” Eller med ångestkomponenter som liknar rekvisitan till en socialrealistisk uppväxtskildring i skolmiljö: ”hur jag vintertid hatar. / de våta fläckarna på golven. / fönstren med de gula gardinerna. / och ljudet av nycklar.”

Det är bland de lekfulla utsagorna i denna poesi som det oväntat lyckliga ligger förborgat: ”vi brukar fågla tidiga morgnar” eller ”silverpil och ek. / för värme inne och kring våra armar.” Annars är det omedelbarheten i de enkla fraserna man minns bäst. Mycket ska till för att släppa igenom en rad som ”snälla kom tillbaka”, men den fungerar ändå utmärkt med sin brutala uppriktighet. Det är kort sagt en modig och fokuserad poesi med stegrad närvarokänsla, enkelt uttryckt i raden: ”dricker ett glas vatten. nu är nu.”

Heidi von Wright: härifrån och ner. Schildts 2006