har både som levande och som död satt ett djupare avtryck på sina medmänskor, åtminstone utanför Ryssland, än många skulle ha trott, och det är ett hoppingivande tecken att civilkurage fortfarande värderas så högt.
Vår svenska medarbetare Anders Forsberg berättar om sitt möte med henne:
”Jag kände inte Anna Politkovskaja, men intervjuade henne vid ett tillfälle, i Barcelona för några år sedan, och hon gjorde ett djupt intryck på mig. I sin rutiga kjol och röda pullover gav hon ett skolflicksaktigt intryck, samtidigt som hon sakligt och initierat delade med sig av sina journalistiska undersökningar av Rysslands tillstånd under Vladimir Putin och konflikten i Tjetjenien.
Hon hade stigit ned i det tjetjenska helvetet av tortyr och folkmord som ett vittne, och kommit ut ur det med värdigheten i behåll. Journalistyrkets inneboende tendens till avtrubbning och cynism hade inte synbarligen påverkat henne; i stället hade hon funnit ytterligare skäl att föra vidare det grundläggande journalistiska kallet: att bära vittnesbörd, att berätta sanningen.

Jag blev berörd. Jag arbetade vid tidpunkten för ETC, och min intervju med henne finns att läsa i nätarkivet vid sagda tidskrift (http://etc.se/artikel/11187/rysk-terror). Tack vare Anna blev det en av mina bästa intervjuer. Jag tror att det framgår där att jag lärde mig något väsentligt, något jag är Anna mycket tacksam för.
Efteråt, under en promenad i den katalanska huvudstaden, pratade vi om livet, om barnen, om skidåkning, om sådant som inte hör storpolitiken till, men utan vilket storpolitiken saknar mening.
Mina tankar går således i denna bedrövliga stund i första hand till hennes familj, make och två barn.
Men jag sörjer också för Tjetjenien och för Ryssland. Effekterna och symbolvärdet av Politkovskajas död går långt utanför familjesfären; nästan på egen hand upprätthöll hon, tillsammans med sin tidning, Novaja Gazeta, rätten och förmågan att berätta en annan historia, i strid mot maktens diktat, och i strid mot dess upprepade hot. Utan tvekan var hon det klarast lysande ljuset i ett allt mer mörkt ryskt massmedialt panorama. Det är skymningstid i Putins rike.
Politkovskaja ägnade sig åt att räkna dödsoffer, intervjua torterade och torterare, prata med deras familjer, analysera både den politiska maktens och de enskilda aktörernas bevekelsegrunder. Kort sagt åt den mest nobla formen av yrket: att förmedla människors berättelser utan att någonsin svikta i fakta.
Hennes mänsklighet gav henne också möjligheten att se att inte bara tjetjenerna var offer i det senaste ryska folkmordet, utan även de ryska soldater som har förstört sina liv genom att mörda och tortera. Konflikten är en katastrof för både Ryssland och Tjetjenien som hotar att förgifta bägge samhällena för lång tid framöver; försoningen är idag mer avlägsen än någonsin.
Det spekuleras i dagarna om vem som utförde dådet, och såväl EU som USA har krävt att mordet ska utredas tillfredställande. Tjetjeniens ryskvänliga ledare, delstatspresidenten Alu Alkhanov, och premiärminister Ramzan Kadyrov, har uttryckt att de är chockade av nyheten om mordet, och beskriver det som ett brott mot yttrandefriheten, medan Putin, aningen senfärdigt och i ett privat samtal med USA:s president, George W. Bush, meddelade att han uppfattade mordet som ”tragiskt”.
Det är svårt att tänka sig detta som annat än läppars bekännelse. Samtliga torde vara tämligen tillfreds med att för- och efternamn på krigsförbrytare inte längre kan publiceras i en rysk tidning, liksom den ryska militära ledningen. Vem som mördade Anna Politkovskaja kommer vi med all sannolikhet aldrig att få veta – eller åtminstone aldrig att kunna tro att dagens ryska halvdiktatur skulle vilja blottlägga – men varför kan vi tveklöst vara klara över: hon talade sanning i ett samhälle som alltmer kommit att omhöljas av dubbelmoral och offentlig lögn.
Ändå tänker jag mig att hennes exempel kan skapa skola, att hennes gärning kan ge nya ryska och andra journalister en inspirationskälla att hämta kraft ifrån. Nu, mer än någonsin, är det nödvändigt att andra tar upp stafettpinnen efter en av vår tids bästa journalister.”

En av klassresenärerna

som det var tal om i senaste nummer är den svenska kulturjournalisten Anneli Jordahl. En intervju nyligen i norska Klassekampen, återgiven i svenska Internationalen, visar att hon utforskat klassbegreppet inte bara i boken om Elsie Johansson, som utkommit i år, utan också i boken Klass – är du fin nog? (2003) och artikelsamlingen Var kommer du ifrån? (2006). Av intervjun, gjord av Marte Stubberød Eielsen, framgår det att att Anneli Jordahl är uppvuxen i Alstad i Skåne, ett samhälle med tydliga sociala skillnader.
– Här fanns småbrukarnas ungar, som knappt hade kläder att gå i, och storgodsens barn som bara kunde umgås med andra adliga. Så länge hon kan minnas har hon varit medveten om klasskillnaderna – och menar att den dubbla blick hon idag, som klassresande skribent, ser världen med är en fördel. Hon identifierar sig med både arbetarklassen och medelklassen. Hon vet hur klassamhället fungerar, hon har superblick för maktkonstellationer, skriver intervjuaren.
Jordahl har  ett oändligt antal gånger ställts inför frågan om klass längre är relevant.
– Jag kunde sitta i en kulturredaktion med samma frisyr, smak och referenser – i stort sett – som mina kolleger. Vad är problemet, sa de. Du är ju som oss. De såg inte varför vi behövde prata om klass.
Hennes svar är att det är en fråga om självförtroende.
– Medan någon är uppfostrad till att tänka att världen ligger öppen för mig, är andra uppfostrade till att inte leta på sin egen röst. Som Suzanne Brøgger säger i Crème Fraïche: Världen är överklassens.
Det handlar om kontaktnät, om vana att resa, om mycket annat.
Jordahl har pratat om klassproblematiken inför alla möjliga publiksammansättningar och ämnet har visat sig vara kontroversiellt och känsligt.
– Men det är en grupp jag inte har talat inför, och det är lågavlönade LO-kvinnor. De säger att ämnet är för ömt. De orkar inte påminna om sitt eget underläge.
På samhällstoppen vill man inte gärna medge att klassamhället finns kvar. Valrörelsen i Sverige präglades enligt Jordahl i hög grad av klassblindhet; moderaterna har länge velat sänka sjukersättningen och arbetslöshetsersättningen från 80 till 86 procent av inkomsten.
–  Det är möjligt att någon kan leva på 65 procent av sin inkomst, men en medelålders hemhjälp, hon med de tuffaste arbetsuppgifterna och med störst risk att slita ut sig, kan inte det.
Det finns de som lyckats med en klassresa. Till dem som lyckats hör politikern Gudrun Schyman, professorn Tiina Rosenberg och arbetarförfattaren Elsie Johansson. Gemensamma faktorer är i deras fall enligt Jordahl biblioteken, gratis utbildning, teatern och mamma.

Författargruppen Kiila

grundades inte för att befrämja klassresor i Finland. I historiken Kiila 1936-2006. Taidetta ja taistelua (Tammi 2006) ger Matti Rinne en detaljrik bild av gruppens utveckling, utan att ge sig in på mer vidlyftiga funderingar om förhållandet mellan klass och kultur.
Gruppen var liten men sammansvetsad, bl.a. av det yttre tryck den utsattes för. Den hade både litterära rötter, främst i gruppen Tulenkantajat, och politiska, bland de vänstersocialdemokrater som med tiden tog steget ännu längre till vänster.
”30-talets vänsterintelligentsia var en liten men desto ljudligare grupp. Rösten växte och mångdubblades genom att huvudsakligen samma mänskor verkade på många olika håll, i Kiila, Akademiska socialistsällskapet, Toveriseura, Työväen näyttämö o.s.v. Denna grupp varnade för fascismens faror och krigshotet; den var på det stora hela ensam om dessa farhågor, även om det fanns några få centerliberaler som var oroade av samma skäl. Dessa mänskor var trots sitt obetydliga antal pinsamma för makthavarna. Det kom till synes i hur noga statspolisen följde med vad de gjorde.
Den unga vänsterintelligentsian med Kiilas medlemmar i spetsen ville identifiera sig med arbetarklassen, men de togs inte emot av denna med öppna armar. I själva verket blev blev Kiilas medlemmar besvikna över hur lite arbetarna var intresserade av kultur. De hade för sig själva byggt upp en idealiserad bild av arbetare som läser god litteratur och också i övrigt är intresserade av kultur.”
Citatet ger Kiila i ett nötskal. Gruppen var liten: Aira och Elvi Sinervo, Arvo Turtiainen, Nyrki och Tapio Tapiovaara, Raoul Palmgren, Katri Vala, Maija Savutie, Helmer Adler, Jarno Pennanen, Otto Varhia, Pentti Haanpää, Lauri Vilenius, Olavi Siippainen, Iris Uurto, Viljo Kajava och några till. Men gruppen bestod av flera av Finlands bästa författare och främsta litteraturteoretiker och det är knappast en överdrift att säga att den verkade som en kil som öppnade den finska litteraturen för framtiden. Med facit i handen vill man också se Kiila som en förnuftets röst i en tid präglad av politiskt oförnuft.
Kiila har nästan hela tiden sedan 1949 haft också ett finlandssvenskt inslag i styrelsen – det året invaldes Sven Grönvall och Aili Nordgren i den. I fortsättningen hittar man namn som Eva Wichman, Jörn Donner, Irja Hagfors, Gösta Ågren, Ywe Jalander, Margaretha Starck, Marika Hausen, Martina Sundström, Mauritz Nylund och Ralf Nordgren.