– Att säga att klass inte finns, det känns för mig som att säga att rasism mot svarta inte längre finns, säger Susanna Alakoski.

Susanna Alakoski är en av redaktörerna bakom Tala om klass, en antologi med kvinnliga klassresenärer som kom ut i september. Hennes egen essä i boken,Torgmöte, är en svidande men mycket underhållande attack mot den gnälliga medelklassen.
Alakoski besökte Helsingfors i september, inbjuden för ett författarsamtal på Nifin (Nordens institut i Finland). Hon borde ha talat i riksdagen också och påmint politikerna om att klass inte bara finns i historieböckerna.
Alakoski skriver sin essä om en fiktiv jagperson som har mycket gemensamt med henne själv.
– Jag kan inte skriva vanliga texter, så jag har skrivit en skönlitterär text om Sylvi som tar med sig ett par högtalare till Sergels torg – det skulle jag aldrig våga. Sen står hon där och skriker.
Alakoski berättar att Karin Nielsen, den andra redaktören för Tala om klass, och hon är gamla kolleger. De hade flera gånger sagt att de borde sätta ihop en antologi om klassresor, och när Alakoski hade ett sabbatsår satte de igång:
– Vi samlade ihop vänner och bekanta, och dera vänner och bekanta. Vi ville ha med unga och äldre, stad och landsbygd, olika yrken, kända och okända.
– Vi ville se om det trädde fram något mönster. Alla skrev sina essäer oberoende av varandra, och när boken är färdig ser man att välfärden, skattepengarna möjliggjort mångas klassresor. Ett annat mönster som framträder är ensamheten och skammen. Klassresor går ju oftast till något bättre, och det borde ju vara en angenäm upplevelse, men det är det inte. Som klassresenär går man ut och in i olika miljöer utan att passa in nånstans. Boken undersöker klassbegreppen utgående från känslor. Vissa av texterna är mer litterära, andra är rena fakta.

Ingen skäggig marxist

– När man säger ”klass” tänker folk lätt på en skäggig marxist, men det stämmer inte för vår bok. Fast marxismen finns nog med där nånstans.
Nej, någon skäggig marxist är Alakoski inte. Och inte heller någon kvinnlig motvarighet, hon bär inga stora etno-smycken eller batikfärgade kläder för att annonsera ut sitt revolutionära inre. Hon klär sig stilfullt men anonymt, det är enkla linjer och mycket svart. Hon skulle passa in nästan var som helst – klassresenärens överlevnadtrick nummer ett.
Alakoski identifierar sig hellre som invandrarförfattare än arbetarförfattare. Hela begreppet arbetarförfattare bemöter hon med att man väl inte heller talar om överklassförfattare eller handikappförfattare.
– Jag ska uppfinna ett nytt begrepp för författare med klassperspektiv.
Alakoski tycker också att det skulle behövas lite nya uppfinningar inom grammatiken, hon säger att hon tycker svordomar borde införas som en egen ordklass.
– Varför ska man hela tiden förbjuda saker som så uppenbart finns? Jag tror på att avväpna svordomarna genom att använda dem. Mina barn får svära men jag försöker lära dem att göra det på rätt sätt. 

Krigsroman nästa?

Sedan romanen Svinalängorna kom ut i våras är Alakoski författare på heltid. Det blir många resor och uppträdanden men hon har också flera skrivprojekt på gång. Hon har nyss skrivit färdigt en rapport om Sverigefinnar, hon håller på och läser in sig på Finlands krigshistoria med en ny roman i baktankarna, och så jobbar hon också på en antologi om kvinnomisshandel. Vad är drivkraften bakom hennes författarskap? Att förändra världen?
– Med Tala om klass jo. Drivkraften bakom Svinalängorna var snarare att få uttrycka mig själv. Men nog skulle jag vilja förändra världen om jag bara kunde!
Att Susanna skulle skriva Svinalängorna var delvis förlagets initiativ.
– Jag hade skrivit kortprosa för Bonniers i tio år, och det var de som såg att där fanns en berättelse som jag inte såg, som gick genom allt mitt material. Jag hade inte haft självförtroendet att tänka att jag ska skriva en roman.
I centrum av boken står tre flickor, som alla har det hårt med alkoholiserade föräldrar. Alakoski säger att det var tungt att tränga in i karaktärernas själar och hjärtan och berätta med deras ord. Men att hon fascineras av den starka överlevnadskraft som finns hos barn. Hon säger också att hon tror att barn som far illa alltid försöker tala om det för omvärlden, inte alltid med ord men till exempel genom att vara sjuka eller extremt skötsamma.
– Min erfarenhet som socialarbetare – och min erfarenhet av mitt eget liv – är att det som saknas hos de vuxna gentemot barn är mod. Det krävs stort mod för att ställa obehagliga frågor. Slår din pappa dig? Får du mat varje dag?

De många stavfelen

Susanna berättar att hon inte sparat sina gamla skolböcker, hon citerar Elsie Johansson som skrivit att när man bor trångt går varje uns av utrymme åt till att sitta på, sova på, äta på – det finns ingen plats att spara saker. Men när Alakoski fyllde 40 år dök en gammal lärare upp från mellanstadiet som sparat hennes uppsatsbok i trettio år – han hade använt den i undervisningen som exempel på hur man skriver uppsats. Så nu har hon den åtminstone.
Som avslutning en hälsning från Alakoski om alla de pinsamma (finska) felstavningarn iSvinalängorna:
– Jag ber alla språkvetare och alla finska medborgare om ursäkt! Jag tycker förlaget borde fått boken korrekturläst på finska. Nu är det väl känt i hela världen att jag inte kan stava finska.
Men är man Susanna Alakoski så ser man systemet bakom stavfelen. Det fanns nämligen ingen hemspråksundervining då hon gick i skolan. Eller den fanns nog, som ett politiskt beslut i Stockholm, men inte som verklighet i Ystad där Alakoski växte upp. Då hon och några kompisar frågade efter hemspråksundervisning i finska sades de vara för få, så de samlade ihop några till men då skulle man vara ännu fler. Och så vidare, och någon finskaundervisning blev det inte.
– Jag pratar blattefinska. Jag har ett känslospråk i finskan och ett skrift- och arbetsspråk i svenskan, säger Alakoski.