Peter Björkman recenserar Carina Nynäs Daggblad.
Två sorgmantlar
steg till svala
i livets heta händer
det är tid, det är
hög tid att vi börjar bikta
vår blindhet
I båda dessa dikter finns ett fast golv att stå på för att sjunga sången om Gud. I den nya boken finns detta inte lika självklart. Det som finns är snarare en poet som genom ifrågasättanden försiktigt letar nya vägar till Ordet och orden:
ser hur hjortarna
trampar upp
sin morgonbön på väg mot åkerns
altare av rödbetor;
hungerns mun är omgiven av
människa och djur:
en rödbeta borde
vara mig nog …
Det finns genomgående en strävan mot en sannare förståelse i boken och ofta en spörjande underton. I en dikt frågar sig Nynäs varför just fisken brukade ristas in i klippväggar som tecken för evigt liv. Här använder hon material ur en diktsvit om fiskens ögon av den öländske poeten Lennart Sjögren (läs gärna sviten i Deras ögon, 1994) och gör det till något helt eget – men ändå till ett koncentrat av essensen i diktsviten. Lysande. En förädling av ett redan starkt material.
Carina Nynäs har skrivit en spännande diktsamling som bekräftar att hon fortfar att vara en vital och viktig förnyare av “den kristna dikten”.
Carina Nynäs: Daggblad. Söderströms 2006.
Peter Björkman