Den eviga freden som Immanuel Kant skrev om för länge sedan ser inte ut att bli verklighet ens under början av detta sekel. Idag har vi börjat tala om ”de nya krigen” som inte är baserade på nationella arméer och som varken har en början eller ett slut; krig som leds av krigsherrar och som består av barnsoldater, legosoldater och etniskt rekryterade outbildade krigare. Det är krig som mera syftar till ekonomisk vinning än till territoriella vinningar och vars metod är rå brutalitet.

Det är möjligt och till och med sannolikt att denhär typen av krig kommer att bli en övergående företeelse. Det vi idag kan ana oss till är att de verkligt stora krigen inom en överskådlig framtid kommer att vara det som i brist på ett bättre begrepp kan kallas resurskrig. Medan de traditionella krigen gällde kontrollen över territorier, kommer de nya krigen att gälla kontrollen över resurser som håller på att ta slut: vatten, mat och energi. Bakom eller rättare sagt under varje krigshandling ligger oftast grundläggande intressemotsättningar. Kant, som säkerligen var en välmenande själ, kom inte att tänka på att det i framtiden kan komma att råda brist på grundläggande livsförnödenheter och existensbetingelser för hela globens befolkning.

Idag föreställer sig globaliseringsentusiasterna att just de ökade beroendeförhållandena mellan stater, ekonomier och individer kommer att resultera i mera harmoniska internationella relationer. Det är tyvärr en optimism som är byggd på rätt lösa grunder. Globaliseringen har inte lett till någon ökad konvergens av nationalstatliga intressen. Det är i stället den rika världens (Europas och USA:s) intressen som närmat sig varandra. De fattiga med Afrika i spetsen har föralldel inte exploaterats men har i stället glömts bort. Det som idag globaliserats är framför-allt kapitalströmmarna, finanskapitalet. Men den globaliseringen har inte åtföljts av någon kontrollerad globalisering av produktionen och av hur produktionen leds och planeras. På de områdena råder fullständig anarki.
Globalisterna kan förstås försvara sig med att åtminstone informationsflödet – vid sidan av det okontrollerade kapitalflödet – nått en omfattning som aldrig tidigare skådats. Men å andra sidan: år 1913 utgjorde immigranterna 13 procent av världens befolkning, medan de idag utgör bara 3 procent. Det är inte befolkningen som ”globaliseras”; det är kapitalet och varorna. I denhär formen lägger globaliseringen grunden för en accelererad industrialisering i global skala, vilket i sin tur intensifierar knappheten på naturresurser och förstärker riskerna för en ekologisk världsomfattande katastrof.
Det är i dagens läge en självklarhet för varje globaliseringstvivlare att hänvisa till vilken roll USA just nu spelar som världshegemon: samtidigt som landet alltmer börjat vända sig inåt har det börjat använda sig av maktmedel som strider mot alla hittills gällande normer för internationellt umgänge. Bush-administrationen i USA är i bästa fall enbart ett tillfälligt återfall i 50-talets Mc-Carthyism. Då var det fråga om en kamp mot kommunister, idag mot terrorister. Men världen väntar på ett maktskifte. Världens mäktigaste stat har blivit världens mest fruktade. Och inte utan orsak.

Den naturresurs USA framför-allt saknar är olja. På 70-talet importerade landet 30 procent av den olja som konsumerades, medan idag mera än 60 procent importeras samtidigt som behovet ökar år för år. Dethär sker i takt med att de starkt växande stora ekonomiernas, Kinas och Indiens, energibehov växer explosionsartat. Till bilden hör att USA konsumerar 25 procent av världens dagliga oljeproduktion, medan amerikanerna står för endast 5 procent av världens befolkning och 3 procent av oljeresurserna. Av de 500 miljoner bilar som kör på jordklotets vägar kör 200 miljoner i USA!
Landets ledande oljeexportörer utgörs av Kanada och Mexiko och – okänt för de flesta – Nigeria, som befinner sig på randen till inbördeskrig. Mellanöstern som har de största oljereserverna står faktiskt idag för endast 17 procent av exporten, medan de sydamerikanska länderna Venezuela och Bolivia, som för sin del planerar förstatliga oljeindustrin, har hamnat på kollisionskurs med USA. Konfliktriskerna förefaller höga.
I Europa är vi av naturliga skäl fokuserade på vad som händer i Mellanöstern. Det är därför intressant att se vad David Frum, talskrivare för president Bush, skriver i sin bokThe Right Man om syftet med Irakkriget: ” Irakkriget syftade till att skapa stabilitet i regionen samt nya ekonomiska förutsättningar för oss (amerikaner) genom att trygga världens viktigaste oljetillgångar”. Av allt att döma var man rädd för att Saudi Arabien skulle falla samman på grund av revolution och att Iran, som idag av USA nekats möjligheter att utvinna sina egna stora oljetillgångar med japanska krafter, också i fortsättningen kan komma att ställa till med problem.
Mot bakgrunden av allt dethär är det inte alltför svårt att se var de kommande konflikthärdarna kommer att befinna sig.
Många av oss i Europa är dödsrädda för den islamiska fundamentalismen. Men hur många är rädda för eller ens medvetna om den protestantiska fundamentalism som under åren vunnit allt större terräng i USA? Under åren 1960–1997 ökade de fundamentalistiska protestantiska kyrkorna (Southern Baptist Convention, mormonerna, Pentecostal Assemblies of God och Church of God) sitt medlemsantal med över tolv miljoner, medan de moderata kyrkorna Presbyterian Church, United Church of Christ och metodisterna förlorade samma antal. Och dethär var alltså en utveckling som tog sin början före den elfte september.
De protestantiska fundamentalisterna utgör idag cirka 20 procent av befolkningen. Sjuttio procent av dem tror på Gamla testamentets berättelser om Noaks ark, om judarnas utvandring från Egypten genom Röda havet och – vilket är värst av allt – på att den slutliga striden mellan det goda (USA?) och det onda, det vill säga Antikrist, kommer att ske i slaget vid Harmageddon. (I mina mardrömmar ser jag det slaget som den definitiva utplåningen av Palestina.) Det är också bland fundamentalisterna man finner de mest övertygade krigsanhängarna. De är naturligtvis anhängare av en ordagrann tolkning av Bibeln och därför är de också kreationister: världen skapades för fem tusen år sedan. (Egentligen borde det väl vara för sjutusen eller åttatusen år sedan!) De vetenskapliga beläggen för global uppvärmning har de – liksom deras president – förstås inte heller någon förståelse för.
Jag måste erkänna att jag själv är mera rädd för den protestantiska fundamentalismen än för den islamiska. Mer än sjuttio procent av dem stöder Bush och hans politik. Och varför gör de det? Fattigdomen och arbetslösheten har ökat, den ekonomiska utvecklingen har stagnerat och den nationella stoltheten kränkts (WTC). Det republikanska partiet har de facto blivit ett religiöst parti med stabil förankring i sydstaterna, som i allt högre grad kommit att representera ”det andra Amerika”.
Det är just detta som är paradoxen. Familjen Bush, far och son, representerar via sina ägarintressen de genuina oljeintressena i USA liksom också vicepresidenten Cheney. Det är därför möjligt att förstå deras krigsberedskap och beredskap att en gång för alla bryta ner folkrättens grundprinciper och människorättspriciper. Det sker i namn av Gud och Olja!
Men de som är svaga önskar mest av allt den Demokrati och Rättvisa som Bush enbart i ord predikar för resten av världen. De behöver inte Bibelns och Guds ord. De behöver en radikalt ny politik i sitt eget land: alternativ till oljan, bättre hälsovård, bättre utbildning, satsning på alternativ teknologi och framförallt multilateralism och kosmopolitism.

Lars D. Eriksson

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.