751
I denna fotoutställning har Ida Pimenoff fokus på seendet, det intima och trygga. Med sin kameralins har hon trängt in i det privata rummet, där folk ofta är ensamma, där kameran inte hör hemma. Hon har fotograferat hud, delar av ansikten och kommer tätt, tätt inpå sitt objekt. Ofta är det svårt att utan ansträngning se vad objektet föreställer. Det dunkla ljuset, de oskarpa konturerna och neutrala färgerna utvecklar den sinnliga upplevelsen av fotografierna mot det poetiska. I stället för tydliga former handlar Pimenoffs stil om aningar, man tror att man vet vad det handlar om och låter sig hänföras av den drömlika effekten.
Kropparna och den bara huden är inte tvättade, pudrade och sminkade som i reklambilder. Det intressanta sker då vi efter en stunds betraktande ser vad verken i själva verket föreställer. Från en rätt abstrakt föreställning rör vi oss plötsligt mot en realistisk och neutral bild. Porträtten träder fram och vi ser ojämnheter eller små sår över den bara huden. Då blir man på något sätt besviken. Den poetiska dimensionen försvinner med ens likt nattens mörker som plötsligt går i upplösning i gryningen. Då finns det heller ingen återvändo tillbaka. Efter att man sett vad objektet föreställer går det inte att vända tillbaka till den abstrakta föreställningen.
Pimenoff talar själv om de starka konventioner som präglar fotografikonsten. Det finns en teknik och ett ”riktigt sätt” att exponera, framkalla och presentera. Allt baserar sig på en överenskommen praxis. Inom fotokonsten går det ändå att bryta mot denna konvention om man vill leka och experimentera med underexponerade bilder, oskarp fokus och bilder som är tekniskt misslyckade. Genom att dels låta betraktaren meditera över objektet och reflektera över vad det föreställer och dels låta bilden träda fram till slut blottar Pimenoff dessa konventioner.
Ida Pimenoff Fotografier. Till 5.11.2006. Fotogalleriet Hippolyte, Kalevagatan 18 B, Helsingfors.
Linda Ferreyra Sandoval
