SEMINARIEPOTPURRI FRÅN GÖTEBORG

av Heidi Johansson

Kartor för vilsna älskande

heter Nadeem Aslams roman. Sällan upplever man författare som till den grad uppslukas av sitt värv som pakistansk-brittiske Aslam. I dagens accelererade rytm där böcker utkommer i rasande fart och ofta står att finna i reakorgen redan nästa år använde Aslam 11 år till att skriva sin roman Maps For Lost Lovers (Kartor för vilsna älskande). Den utkom i Storbritannien i augusti 2004, och finns nu också översatt till svenska. Aslam besökte Bok & Bibliotek i Göteborg 21–24.9.

Men hur kunde det ta 11 år att skriva boken? Jo, efter två år avbröt han arbetet med intrigen för att skriva 100 sidor långa biografier över alla sina huvudpersoner så att han skulle känna dem in i minsta detalj. När nio år gått hade han äntligen fått hela historien nedskriven, men då läste han in alltihop på kassett för att lyssna igenom manuset och byta plats på ord och meningar så att de skulle klinga rätt. Detta tog två år i anspråk.

På grund av ekonomiska orsaker måste Aslam då och då avbryta skrivandet för att jobba på bl.a. byggplatser, restauranger och barer. När han väl skriver vill han isolera sig helt och hållet. Han draperar fönstren med svart tyg och låter bli att gå ut veckor i sträck. Speciellt under sådana omständigheter vaknar man upp till en helt annan värld när romanen är klar.

– Mycket hade hänt. Under årens lopp hade jag förlorat alla mina vänner. Ingen förstod längre hur bokprojektet kunde dra ut på tiden så. När romanen väl var klar hade fenomen som e-mail och sms slagit igenom. På förlaget var man lite förvånad när jag bar datorn till dem och bad dem plocka ut manuset ur den. På gatorna knapprade folk flitigt på sina telefoner, och jag undrade för mig själv hur långa telefonnumren nuförtiden var.

Aslam föddes 1966 i Pakistan, men eftersom fadern var kommunist måste familjen fly till Storbritannien när han var 14 år gammal. Något som fadern lärde honom var att aldrig leva för pengarna – och mycket riktigt tackade Aslam nej till en stor del av prispengarna när han fick understöd av Royal Literary Fund. Förklaringen har förbluffat många – Aslam sa bara att han inte behövde så mycket!

 

Sanningen om personen Mao

ska komma fram. Författaren Jung Chang, mest känd för sin roman Vilda svanar, ville efter succéromanen ta tag i myten om Mao – legenden som dominerat så mångas liv medan de flesta visste förbluffande lite om honom. Hjälp har Chang fått av forskaren Jon Halliday som plöjt igenom arkiv i Ryssland, före detta Östtyskland och Albanien. Enligt Chang var frågan de ville besvara hur en extremt otrevlig människa som Mao kunde komma så långt.

Mao kom från en välbärgad bondefamilj och ogillade fysiskt arbete. Han sökte olika vägar att komma bort från landsbygden, och fick ett stipendium för att bli lärare.

– Jag trodde faktiskt tidigare att Mao såg hur hårt böndernas liv var, och därför ville försvara dem. Sanningen är att Mao blev kommunist för att han fick det jobbet. Han råkade vara på rätt plats vid rätt tidpunkt när Ryssland startade ett kommunistiskt parti i Kina, berättar Chang.

Under seminariets gång målar författarna upp en bild av en i sanning brutal människa. Böcker var hans passion, men han vägrade en miljard människor att läsa. Också under Den långa marschen ville Mao helst läsa, så han blev buren fram av tjänstefolk. För att det skulle skumpa mindre tvingades bärarna gå på sina knän som inte var mycket mer än blodig massa när de kommit upp längs bergig terräng.

Chang växte själv upp i partieliten, och såg hurdana privilegierade liv de levde. Mao själv var ändå den enda verkliga miljonären och ägde över 50 villor på olika håll av landet. När Maos flygplan lyfte skulle alla andra flygplan i landet stanna nere. Alla tåg i Kina skulle flytta på sig för Maos eget tåg som konstant skulle vara i beredskap för den stund då Mao sa ”nu!”. Han älskade mat, speciellt ett slags fisk som specialtransporterades till honom från centrala Kina. Mao exporterade mat till Ryssland för att betala för sina projekt och inköp samtidigt som Kina levde i hungersnöd. Mao sa att ”halva Kina kommer möjligen att behöva dö”.

Boken om Mao är givetvis ett kontroversiellt projekt – men enligt Jung Chang och Jon Halliday är det på tiden att sanningen om personen Mao kommer fram.

 

Visuellt, dramaturgiskt, verbalt –

få diskussioner har gjort sådant intryck på mig som den mellan Mattias Gardell ochAyaan Hirsi Ali under bokmässan – på alla plan. Ayaan Hirsi Ali sitter i fåtöljen som en försiktigt ihopvikt origamiblomma. Ändå är det hon som kronblad för kronblad river isär Mattias Gardell som till slut närmast görs till åtlöje av publiken. Ayaan Hirsi Ali får brakande applåder efter varje taltur. Om man blundar kan man nästan tro att det är en tjurfäktning som pågår. Till slut verkar ingen mer ha sympatier för tjuren. Men vi tar det från början.

Mattias Gardell börjar med att berömma Hirsi Alis bok En fri röst och säga att den är fascinerande och välskriven. Berömmet bäddar tydligt för den kritik som ska komma. Gardell motsätter sig Hirsi Alis sätt att kritisera islam, och speciellt hennes påstående om att islamofobin inte finns.

När Hirsi Ali ska svara undslipper henne den mest fascinerande freudianska felsägning jag hört på länge. Hon börjar ”My life has been expired … I mean inspired by these women”. När man tar i beaktande mängden livvakter och poliser i och utanför auditoriet är det inte svårt att tänka sig att döden känns ständigt närvarande.

Gardell höjer volymen. Hirsi Ali kontrar. När man läser henne får man in sina protester och förbehåll mellan orden och mellan raderna, men när man hör henne live ger hon inget utrymme för protester.

”Islam är en sammansättning idéer, och idéer måste man få kritisera. Det är en helt annan sak än islamofobi”.

”Varför samlades muslimer inte på gatorna och protesterade över att fundamentalister smutskastade deras tro och utförde våldshandlingar i islams namn?”

”Alla religiösa texter innehåller möjligheten att trakassera kvinnor. Hundra år av intellektuell kamp har krävts i Europa för att nå upplysning.”

”Att kritisera islam och sätta det under lupp är inte samma som att motsätta sig muslimer”.

Allt har hon svar på, och varje protest bemöter hon. Till slut är publiken så övertygad att den inte ser hennes svackor. Hon är inte medveten om att mänskor tänt eld på moskéer i Sverige – men då har publiken redan gett henne stående ovationer. Inte undra på att Washington tagit emot henne med öppna armar. Kanske det mest skrämmande ändå var att känna hur hetsig stämningen blev, hur agiterade människorna i publiken blev.

 

Citat från Bokmässan

i Göteborg. Om det mångkulturella Storbritannien:

Författaren Tarquin Hall: ”Vad är egentligen brittiskt? Vår flagga är inte alls brittisk, och ordet foreign är egentligen latin, och kom till oss via fransmännen som invaderade vårt land och kallade befolkningen för foreign. Det känns som om vi hysteriskt försöker fixa ihop något slags identitet nu, ’för snart kommer alla dessa folk utifrån och senast då måste vi ju veta vilka vi är!’”

Diktaren Imtiaz Dharker: Om personer som flyttar till England ska språktestas borde ju logiskt sett också de engelska pensionärer som flyttar till Spanien testas för sin spanska, eller hur?

Om ifall yttrandefriheten har en gräns:

Författaren Orhan Pamuk: ”Jo, men det är inte mitt jobb att sätta gränserna. Mitt ansvar är bara att berätta sanningen och förmedla den till andra. Vi författare kan ju inte gärna begränsa vårt eget arbetsfält!”

Miklos Haraszti, representant för organisationen Freedom of Media: ”I bra länder måste man försvara dåliga mänskor, och i dåliga länder måste man försvara bra mänskor. Är det kanske PEN-klubbens egentliga mission?”

Ursula Owen, chefredaktör för människorättstidningen Index on censorship: ”Människor måste vänja sig vid att ta illa upp! Jag växte upp som kvinna under 50- och 60-talen, och varje gång jag öppnade tidningen blev jag sårad.”

Författaren René Vasquez Díaz om yttrandefrihet och Kuba: ”Alla människor är överraskade. Man trodde att Castro skulle dö knall och fall, att det skulle bli kaos, och senare förändring. Nu gick det inte alls så. Vi lever redan post-Castro; nu styr hans yngre bror tillsammans med en ihopplockad junta. Castro finns kvar i bakgrunden och låter nya makthavare få tid att etablera sig.

Föreningen CANF (Cuban American National Federation) med 10 000 dollar i medlemsavgift har redan beslutat vem som ska ta över på Kuba efter Castro. Man har fördelat alla poster och utsett en skuggregering. Denna så kallade Miamihöger är en stor motståndare till att Kuba öppnas. CANF inser ju att de har lättare att ta över om Kuba är svältfärdigt och i kaos.

Tryckfrihet? Jag publicerade regelbundet kolumner i Miami Herald ända tills 1996 då jag skrev om hur de amerikanska sanktionerna påverkar vanliga människors liv. Sedan dess har det varit stopp.”

KG Hammar, apropå den ökande användningen av ordet ”kränkt”;

”Tänk om Jesus, hängande på korset, skulle ha sagt ’nej nu känner jag mig verkligen kränkt’”.

Anders Carlberg / Fryshuset ”Sveriges riksfarsa”: ”Varför är det nästan bara faderlösa pojkar på fängelserna? Varje son måste ta sig ut ur sin pappas skugga och hitta andra förebilder. Har ni någonsin tänkt på Darth Vader – det är ju ’dark father’!”

Jörgen Lorenzen, mansforskare: ”När jag inledde min forskning om faderskapet kontaktade jag Nationalmuseet i Norge. Som svar fick jag att det tyvärr inte finns något om far, men kanske ville jag gå via mor, för det finns massor av material om mor? Vi måste bygga ett nytt samhälle där fäderna får vara närvarande. Jag blir så otroligt förbannad på nordisk jämställdhetspolitik där fäder inte ges en chans att vara det.”

 

Var du var och var du är

Palestinske poeten Mahmoud Darwish:

”Att befria språket från ockupation är att inte skriva om ockupation. Att skriva en kärleksdikt under ockupation är en form av motstånd.”

”Döden plågar inte de döda, bara de levande. När man möter döden möter man allt det man varit med om i livet. Man ska skoja och driva med döden, bjuda den på ett glas vin och fråga hur läget är i himlen och helvetet. Vad är det officiella språket i himlen? Finns där tillräckligt med böcker eller borde jag ta med mig egna?”

”När jag humaniserar döden märker jag alltid att det inte är döden jag skriver om, utan livet. För en poet är den verkliga döden att förlora sitt språk. Poesin skjuter upp döden. Därför skriver jag, för att skjuta upp döden. ”

Franske filosofen Michel Onfray:

”Det finns fortfarande tabun kvar. Man säger att omskärelse är bra för hygienen, men i örat finns faktiskt också delar som skulle vara lättare att rengöra om man skar bort lite vävnad, men det gör man inte.”

”Vitsen med förbud är att de ska vara irrationella, för med hjälp av förbuden kan man mäta graden av lydnad. Det är förbuden som skapar samhällen.”

Johannes Riis, dansk förläggare: ”Vi borde göra yttrandefriheten mer attraktiv för olika grupper i samhället.”

Mattias Gardell, islamolog: ”En svensk hiphop-artist rappade om att bränna slottet och våldta Victoria, men ingen trodde att det skulle öka risken för att slottet ska brinna ner eller Victoria våldtas. I Rwanda kunde man däremot inte tala om yttrandefrihet när radion uppmanade till folkmord.”

Mustafa Souag chef för Al Jazeeras forskningsinstitut: ”Hade Jyllandsposten rätt att publicera karikatyrerna? Ja. Var det rätt att publicera dem? Nej. När muslimerna gick ut på gatorna för att protestera var det också ett element av yttrandefrihet.”

Johannes Riis: ”Om man missbrukar en rättighet ska detta inte resultera i att man tar bort rättigheten helt och hållet.”

Heidi Johansson

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.