Janco Karlsson recenserar Fredrik Långs Hålla hus.

Med åren har jag allt mer börjat beundra män som kan bygga hus. Kanske beror det på att jag själv hör till en generation som bara kan bygga saker av lego och som därför får renoveringsångest när man får syn på en lös list eller ett buktande parkettgolv. Sedan går man omkring och tänker att man borde göra nånting åt saken. Och ju mer man tänker desto sämre mår man.
Fredrik Lång kan bygga hus och därtill skriva böcker. I några av hans tidigare romaner har jag fascinerat tagit del av den terminologi och de procedurer som krävs för att resa hus. I den nya boken Hålla hus skriver han aforismer om och kring känslan av att förlora hus och även om andra svidande förluster samt ett äktenskap som håller med nöd och näppe. Stoiskt sittande på sin balkong som en avsatt kung på schavotten krafsar han ner tankar på papperslappar och umgås med litteraturens svarta och infantila själar –CioranTikkanen och Lichtenberg – samt med fåglar och andra djur som besöker gården på eget initiativ. Resultatet ger ett förvånansvärt upphöjt och avklarnat intryck, och ibland fattar jag inte hur en man som håller på att förlora sitt hus kan skriva saker som: ”Att skriva aforismer lär också vara oerhört förmätet. Det skall enligt Musil endast den göra som ser stora sammanhang.” (Själv tappar jag livslusten av några lösa lister.)
Min egen relation till aforistiken har alltid varit lite problematisk, och jag har ofta föredragit absurd antiaforistik à la Tomas Mikael Bäck, där språket tycks föregå och ibland amputera tanken. Det är väl just ett slags förmätenhet som jag förknippat med den, att den utgår från att det som sägs är tänkvärt, att de meningar som formuleras bryter genom medvetandets tunga molntäcke som rakbladsskarpa solstrålar. Aforistik är en oerhört svår genre, som tycks utgå från att tankar är eller kan vara värdefulla i sig. Således håller jag fullständigt med Lång när han skriver: ”Varje ny aforism är en oläst bok. Men aforismen ger omedelbart ifrån sig sin gåva eller avslöjar genast sin tomhet, något som boken lyckas dölja över många sidor.”
Om aforistiken gränsar till både poesin och filosofin så föredrar jag den poetiska, mer personliga och ironiska polen, det Saarikoskiaktiga konstaterande mumlandet (här sitter man och tänker medan tiden går), där tanken alltid är fastrotad i en kropp och inte flyger omkring i begreppsvärlden som en osalig ande. Även i Hålla hus föredrar jag aforismer av den mer personliga karaktären, där man måste föreställa sig författaren sittande på sin balkong i väntan på att stadskoncernen Esbo ska lägga vantarna på huset. Med andra ord behöver jag den omgivande kontexten och därför känns den inledande essän om bakgrunden till aforismerna också jätteviktig.
Däremot förhåller jag mig mer likgiltigt till sådana aforismer som siktar på att definiera universella samband mellan begrepp, t.ex. ”Man kan gestalta ångesten i mytens form, men det gör inte att myten blir mera verklig eller ångesten mera sann.” I stället föredrar jag iakttagelser som skapar broar från en erfarenhet till en annan: ”Ladusvalan kastar sig genom luften som en välslängd smörgåssten studsar över vattenytan.” Det är nu kanske inte särskilt förmätet men det räcker för mig.

Fredrik Lång: Hålla hus. Schildts 2006.

Janco Karlsson

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.