Filmfestivalen Kärlek & Anarki ordnades för 19:e gången och var än en gång en succé. Bättre än någon filmfestival jag vet har Kärlek & Anarki lyckats vara trogen sitt ursprungliga koncept. Antagligen på grund av bra ekonomiska muskler och en trogen kundkrets (ca 40 000 sålda biljetter) lyckas den fortfarande leverera varorna: skräck, sex, anarki, kärlek. Kalla kårar. Och det är rent komiskt hur publiken svarar reflexmässigt: allt som är förbjudet under 18 år säljer slut först. Men många filmer kommer också att visas på den vanliga repertoaren, förr eller senare. 2006 var en gedigen årgång: varierande utbud, många självklara val, ett par floppar, få absoluta höjdare. Och månne det inte satsas lite extra inför nästa års tjugoårsjubileum?
Americana
Efter att ha sett den här dokumentären inser jag att det var en typisk kalifornisk livsstil dragen till sin spets som dog där i djungeln: en dödlig mixtur av hedonism, utvaldhet, hard core-religion, solsken, idealism och flummig andlighet.
De döda hörde till kulten People’s Temple, ledd av den allt mer paranoida Jim Jones, en utstött, utfattig jordbrukarson från Mellanvästern som drogs till drömmen om Kalifornien. Han såg ut som en korsning mellan en slipad försäkringstjänsteman och Georg C. Ehrnrooth och var den enda som fick ha sex inom sin kongregation, med både män och kvinnor (”det här gör jag för dig” var hans enda replik till en ung flicka han hade sex med i bussen till Guyana). Liksom i alla religiösa sammanhang är det ytterst svårt för en utomstående att förstå vad attraktionen var. Uppenbarligen bar rörelsen på hela 60-talets dröm om att skapa en bättre värld, en slags amerikansk socialism, där fattiga mänskor, ex-fångar och ex-drogmissbrukare, medelklassmänskor och arbetare, svarta och vita, tillsammans såg sig som en familj.
Kyrkan gungade av dans och sång, folk kramades och arbetade tillsammans på åkrarna och ideologin var närmast välfärdsstatens: att vi alla ska ta hand om våra barn, ta hand om våra gamlingar.
Bilderna ljuger inte: människorna ser glada och lyckliga ut. Ironiskt nog var Jones i början helt emot eutanasi – sedan fick han en enorm separationsångest då hans flock ville lämna honom och uppmanade dem alla att ta sina liv.
I Stanley Nelsons sakliga dokumentär berättar de extremt få överlevande för första gången om kulten – de verkar fortfarande som om någon slagit dem i huvudet, som om de inte kan tro sina ögon utan försvarar sina livsval trots att de ledde till att fruar och barn dog i deras armar. Filmen lyckas ändå inte förklara det oförklarliga: att inte flera mänskor flydde, utan som lamm leddes fram till slakten, nej själv drack den bittra kalken.
Bästa replik: Jim Jones ultimata megalomanreplik: “Om du behöver en vän så är jag din vän, om du behöver en far så är jag din far, om du behöver en gud så är jag din gud.”
Skulle du köpa din religion av den mannen?
Gay sex in the 70’s
Är man ens ett uns intresserad av amerikansk litteratur och film står det klart att det har vilat en mörk skugga över de senaste decennierna: aids bland homosexuella i New York. I så gott som alla berättelser har det funnits hänvisningar till en skimrande, paradisisk tid före fallet, men den har sällan beskrivits utan gett relief åt sorgen och raseriet.
Den här dokumentären handlar om den mytiska, kittlande perioden 1969–81, sedd i nostalgins gyllene ljus. Joseph F. Lovett, som själv var med då det begav sig, frågar en av männen om tiden motsvarade det romerska riket i dekadens. Det djupt tillfredställda svaret ”You bet!” och de glittrande ögonen säger allt.
Det var ett historiskt ögonblick av frigörelse, i en skala och med en fart som är nästan otänkbar – kanske med undantag för den feministiska frigörelsen samtidigt. De här männen hade vuxit upp på farmer i Alabama, i så homofobiska sammanhang att de med lättnad läste läkarböcker om hur perversa de var – för då existerade ändå deras begär.
Inom en generation sprängdes alla gränser. Allt var tillåtet i jakten på orgasm. Männen flockades till New York – och hade sex. Överallt, hela dagarna och nätterna, tusentals män på de fallfärdiga pirerna varifrån folk föll i sjön och ner i skumma hål, i lastbilar i kolmörker på parkeringsplatser, i parker och på Fire Island och i de ökända badhusen där man kunde checka in för ett dygn eller två. Det var sex som rekreation, sex som besatthet, sex som identitet, sex som livsmening, sex som första kontaktförsök (”jag var så blyg så jag vågade inte säga ett ord förrän efteråt”), sex som sex.
Det var den pornografiska drömmen förverkligad på New Yorks gator som vibrerade av sexuell energi (”Vi tyckte porr var ganska gammaldags och tråkigt, mycket vildare saker hände i våra liv”). Det var ett brödraskap där männen satt i sanden på Fire Island med armarna om varandra, men inga besvärliga monogama relationer, inga krav och plikter, total frihet också inom förhållanden. Det kunde inte ha varat, inte minst på grund av att männen åldrades, men ingen anade hur få som skulle bli kvar för att berätta.
”Genom att ha sex lärde vi oss att älska oss själva och våra kroppar, vi skapade detta paradis, så inte kan vi ångra det nu efteråt” säger en av de öppenhjärtiga männen nu i femtioårsåldern i den rörande intima dokumentären, så oskuldsfull mitt i den osannolika dekadansen – man fick köpa kaffe och glidmedel vid lastbilsparkeringen. Aids epidemin var den första där offren skötte om informationen, samlade ihop pengar för forskningen, skötte de sjuka – och enligt filmen på grund av den gemenskap som rått under de gyllne åren.
Bästa replik: ”Jag var så oskyldig att jag gick hem med en kille från en läderbar och började gråta när han stoppade mitt huvud i toan. Jag fattade inte. Han sade artigt att jag kunde stoppa hans huvud i toan om jag ville.”
American Hardcore
En svartvit musikdokumentär så kompromisslös att den faktiskt utesluter alla andra än hardcore-fans. Den passar sitt ämne som hand i handske, den korta period då hemgjord punk spirade i Amerika, mellan slutet av 1970-talet och ca 1985–86 då hela musikstilen dog. Adrenalinet pumpar, de unga killarna slåss, ingen kan spela utan kör på rå energi och svett.
Alla hatar Ronald Reagan, hatar sina förorter, hatar 80-talets förbindlighet och pastellskjortor. Det var kanske den sista generationen vars poäng var att visa finger åt etablissemanget och aldrig övervägde att bygga en musikerkarriär. Det intressantaste är att det går en helt rak linje från de här independentbanden till grunge som Nirvana och kalifornisk rock som Red Hot Chili Peppers och deras enorma succé i början av 90-talet.
Deras uppståndelse har verkat komma från ingenstans men den här filmen är än en gång är så kompromisslös att den vägrar dra några växlar på det. Det kallar jag integritet, tyvärr i viss mån till uttråkningens brant.
Bästa replik: ”Vi trodde aldrig att vi skulle bli spelade i radion, och det blev vi inte heller.”
Bollywood och Fjärran östern
Parineeta
Detta är Bollywood, så ljuvligt att jag smälter som honung. Historien utspelar sig år 1962 i Calcutta i Bengalis gyllene ljus. De älskande är så centrala att stjärnorna tänds på himlen för dem och deras återförening firas med fyrverkeri i tvättäkta Lady&Lufsen-estetik.
Husets son är den rika, bortskämda Shekhar Rai (Saif Ali Khan) som vuxit upp med grannflickan Lolita (Vidya Balan). De är barndomsvänner, men hon sköter allt, är flitig, duktig och självuppoffrande medan mannen inte ens märker hur beroende av henne han är – överhuvudtaget inte märker henne om hon inte gör något fel. Hon är helt enkelt hans högra hand, ett öde lika vanligt som döden för duktiga kvinnor överallt.
Bollywoods sanning är alltid emotionell och kvinnors perversa behov av att vara behagliga och behövda uttrycks sällan så här naket. Enligt Bollywood-mått är filmen ovanligt erotisk (kyssar! sängscen!) och komplex i och med att den unge slyngeln är ganska så odräglig medan den medelålders man som också vill ha Lolita är sällsynt god och respektabel och räddar hennes familj från vanäran att förlora sitt hem – till slyngens kapitalistsvin till pappa.
Det är också en protofeministisk film så till vida att Lolita är mycket fiffigare och kapablare än alla andra och har rätt hela tiden – och att det är hon som bestämmer sig för vem hon vill ha. Sedan får Shekhar bara ta till släggan och slå ner muren mellan deras hus.
Kryddofterna av underbar indisk mat i salongen lyfter upplevelsen till en njutning för alla sinnen.
Bästa replik: ”Det finns ett namn för flickor som du som tar pengarna från männen” säger arbetsgivaren, Shekhars skurkaktiga far, till sin arbetstagare, Lolita. Just, just.
Three times
Tre tidpunkter, tre kärlekspar, tre platser i Taiwan. I alla tre är det samma utsökta kärlekspar (Shu Qi och Chang Chen) som spelar huvudrollerna. Annars har den taiwanesiske regissören Hou Hsiao-hsien (landets främsta efter den briljanta Edward Yang) gjort det ganska svårt för åskådaren att hålla ihop trådarna i triptyken, där han förbinder personliga livsöden med politisk historia. Någonstans handlar det om hur samma längtan och attraktion kan uttryckas i olika sammanhang, i olika tider, i en kultur som rivs av och an mellan plikt och njutning.
Kaohsiung, 1966: En tid för kärlek. I den första (och bästa) episoden i en biljardhall gäller det coola män, heta kvinnor och the Platters Smoke gets in your eyes. Mannen ska till armén och vill ha en kvinna att skriva till. När hon försvunnit söker han henne runt hela ön. Deras händer som rör vid varandra på en busshållplats, sången Rain and tears och den första kärlekens oskuldsfullhet och ensamhet. Den episoden är nästan mera Wong Kai-War än Wong Kai-War själv men inte lika utsökt vackert.
Dakaocheng, 1911: En tid för frihet. Episod två handlar om en kurtisan och en politisk aktivist på en bordell i ett Taiwan ockuperat av Japan. Den görs som en stumfilm med dialogkort emellan och bara en gång sjunger kurtisanen om sin förlust, då hon överges av mannen, liksom Taiwan övergavs. I den situationen är mannen kvinnans enda möjlighet att komma bort från bordellen men hon har inga möjligheter att kräva något av honom, hon kan bara vädja och mannen vänder helt kallt bort sitt intresse: Det finns viktigare saker att ägna sig åt än kärlek.
Taipei 2005: En tid för ungdom. Episod tre är baserad på den verkliga rockstjärnan Oy Gin som i sin ökända blogg skrev om sina bisexuella affärer och sjukdomar: hon hade epilepsi och höll på att bli blind. I ett kaotiskt urbant helvete av motorvägsavtag, neonblänkande gränder och klubbar träffar rockstjärnan en fotograf som förälskar sig i henne. Hennes älskarinna blir rasande och hotar med självmord. Om den handlar om något är det att leva utan ideal och värderingar och rötter, att inte våga binda sig till annat än njutning och hur sällsynt onjutningsfullt livet då blir – kanske Taiwans situation idag?
Bästa replik: ”Inget förflutet, ingen framtid” är mottot för rockstjärnehjältinnan i episod tre – ingenting visar tydligare hennes villfarelse i den här filmen där varje nu determineras av det förflutna och av framtiden.
Pullamössörevolutionärer och tuffa kvinnor
Les Amants réguliers
Paris, maj 1968. Philippe Garrel var där som 20-åring, och återvänder nu i en tre timmar lång, svartvit, märkligt drömlik och inåtvänd film. I ett underbart snirkligt borgarhus sitter ett kollektiv ungdomar, röker opium, och talar politik, kärlek, konst, poesi. När Paris gator brinner går de med i revolutionen. De välter bilar och slänger gatstenar i historisk revolutionär anda och går sedan hem till mamma.
Garrels film går uppenbart i franska 60-talsskildrares som Rivettes och Eustachesfotspår men handlar i sista hand mera om den första kärleken och opium och tystnad än om politik och revolution och diskussion. Det finns något nästan gloriöst över de här ungdomarnas slapphet – de gör för de mesta absolut ingenting (och vi ska kallas pullamössö-generationen!) och filmen visar detta låååångsamt.
Den vaknar till liv i mötet mellan den 20-årige sköra, wannabe-poeten Francois (regissörens son Louis Garrel) och hans första flickvän, den magnetiska skulptrisen Lilie (Clotilde Hesme) som förstås slutar i att den unge gossens idealism och drömmar slås i spillror. Men i relationen mellan dem och i deras förhållande till sina respektive konstgrenar finns hundra gånger mera passion, spänning, ambition, kompromisser och ren sorg än i skildringen av revolutionen som verkar dödsdömd från början.
Bästa replik: ”Min ambition är att alltid förbli anonym”, säger den 20-årige poeten som om ära och berömmelse vore något som en sådan begåvning som han medvetet måste undvika. Ack gyllene ungdom och dess självsäkerhet!
L’ivresse de pouvoir
Fransk film skulle ha ett existensberättigande även om den bara hade en enda regissör som Claude Chabrol. Ända sedan nouvelle vague har han hållit på och bara blivit bättre med åren: mer driven, mer samhällsengagerad, mer lekfull, mer mästerlig rent berättartekniskt. Och mon dieu, sådana kvinnoroller! Denna gång är det korruptionen i det franska samhället han är ute efter, närmare bestämt det gode broder-nätverk som snärjer samman den politiska och ekonomiska makten.
Toppjuristen och åklagaren Jeanne Charmant-Killman (redan namnet!) börjar rensa upp i gubbmaffian med en sådan suveränitet att det är en fröjd att se. Här är en kvinna som kan spela spelet, som aldrig blir svarslös, som utan skuld låter sin man spela andra fiolen.Isabelle Huppert gör ett porträtt av en karriärkvinna så härligt att man bara vill vara hon – tills hennes man hoppar ut genom fönstret i desperation, och man hajar till lite. Som en vinthund driver hon sig framåt och fångar precis känslan då ens medvetande är helt fokuserat, de rätta besluten fattas – snapp, snapp, snapp – hela ens kapacitet är i bruk – och det nästan erotiska rus som uppstår. När man förfasar sig över arbetsmarknaden och den ökande utbrändheten måste man minnas hur härligt det är att brinna för något, ens för en tid.
Huppert är vackrare än någonsin och åtråvärd på samma sätt som mäktiga män – det finns en nästan elektrisk laddning som hon spelar ut bland annat mot en ung familjebekant. Varför är det bara fransyskor som kan åldras så här erotiskt? Något gör den kulturen rätt förutom ostar och champagne. Chabrol förfaller heller aldrig till lätta moraliteter – Jeanne blir aldrig en bitch som utnyttjar sin ställning, hennes kvinnliga kollegor intrigerar inte mot henne, hennes mans självmordsförsök är inte bara hennes fel. Makt och hur den påverkar mänskor, både privat och offentligt, är ett komplext ämne och när det görs så här elegant, ironiskt, underhållande och mångbottnat känner man sig för en gångs skull tilltalad som en vuxen i biosalongen.
Bästa replik: När Charmant-Killman blir utmanövrerad och regalt rycker på axlarna: ”Till helvete med allt det där”. Så kunde en man aldrig vandra iväg från en karriär utan att det vore en tragedi.
Colour me Kubrick
Det här är en film som på engelska skulle kallas “a one trick pony”, d.v.s. en cirkushäst som bara kan en enda konst. Den konsten är fruktansvärt irriterande redan andra gången och fortsätter sedan på samma sätt till det bittra slutet.
John Malkovich spelar Alan Conway, en sluskig brittisk solochvårare som på 90-talet lyckades lura tio tals mänskor att han var den store Stanley Kubrick. Detta trots att han inte alls liknade honom eller ens hade sett hans filmer.
Själva uppsåtet måste i sitt grandiosa bedrägeri ha låtit som en rolig film. Men Malkovichs version av en ”camp” homosexuell man som talar urusel amerikanska, lurar taxi chaufförer och trippar omkring i asfula kläder är så motbjudande – och hatisk – att det gör ont. Det är heller inte komik att skriva vulgära repliker på temat kuk (Kubrick låter ju som Cute Prick), skratta åt folk från arbetarklassen, göra slappa och så självklara anspelningar på Kubricks filmer att man anar att regissören heller inte sett dem eller att visa hur megalomanisk själviskhet lönar sig. Om det här är humor har jag ingen, och tack gode gud för det. Jag är glad att stackars Stanley är död och inte behöver se detta.
Bästa replik: ”Without being Kubrick I would have been as attractive as a radioactive dogturd”.
Sara Ehnholm Hielm
