Ulrika Nielsen recenserar antologin Mandomsprov.

Mandomsprov – en antologi om manlighet är en knepig bok att förhålla sig till. Tio finlandssvenska män skriver var sin essä som varvas med mejl-diskussioner utifrån texterna. Männen är mellan 26 och 60 år. Essäerna är mycket olika i stil och perspektiv, men för det mesta högst läsvärda. Mejl-diskussionerna är bitvis rätt slappa, men det hör kanske till genren. Boken är ett svar påRapport från planet Mamma som kom ut för ett par år sedan. Skillnaden är att där hade kvinnorna en särskild aspekt av kvinnlighet att förhålla sig till – moderskapet. Här är det – ja, vad är det, ”manlighet”? De bästa essäerna presterar Janco Karlsson och Stefan Brunow. Karlssons essä har något slags min som är helt unik. Den ger mig livslusten åter på något paradoxalt och avigt vis. Brunow funderar på ett fascinerande sätt kring homosocialitet, d.v.s. det homoerotiska begär som inte har homosexualitet som slutmål, utan en särskild sorts gemenskap och intimitet mellan män.

Många andra texter är välskrivna och underhållande att läsa men ju mer jag läser desto mer börjar det skava. Det som skaver ger upphov till diskussioner och frågor jag ställer till inte minst mig själv. Jag frågar mig till exempel: skulle jag överhuvudtaget kunna förhålla mig till min kvinnlighet utan att vid något tillfälle vidröra mitt inte alls oproblematiska förhållande till män? Å andra sidan: skulle det här verkligen vara rätt forum? Om jag skulle tacka ja till att skriva en personligt hållen essä om kvinnlighet i en antologi av det här slaget, skulle jag inte då försöka hitta ett sätt att göra det på, ett sätt som jag i någon mening kan komma undan med, helst med äran i behåll?
Det är just det som de här männen gör. Kommer undan alltså. Här ventileras nog faderskap och fotboll och militär- eller civiltjänstgöring och flera andra roller och verksamheter som traditionellt kopplats till männens värld, men om man inte somAnders Ahlbäck är homosexuell undviker man att diskutera till exempel sexualitet på ett personligt plan, och definitivt inte de mörkare eller snarare de mer ambivalenta och konfliktfyllda sidorna.
Flera av männen i boken är feminister eller pro-feminister, nästan alla idealiserar kvinnor och alldeles särskilt Mårten Westö (som intressant nog säger sig ha haft svårt att få ihop det med de högt älskade). De flesta tycks ha ett förvånansvärt oproblematiskt förhållande till sig själva och till andra män och kvinnor. Vad jag undrar är; vad händer när politiken kommer i konflikt med praktiken, alltså med begäret? Diskussionerna tenderar att bli alltför ofarliga, ytliga och inte så lite undflyende. Har ingen av de här männen haft någon relation till porr till exempel?
En av de få som vidrör något verkligt är Peter Sandström som bidrar med antologins modigaste text. Sandström hör till dem som periodvis mobbades under skoltiden och valdes sist på gympan, en gång lyckades han få in tre korgar under basketmatchen, något som inte borde ha kunnat hända, vilket osäkrade positionerna i omklädningsrummet efteråt. En av pojkarna med makt säger: visa den då. Man begär alltså att Sandström ska visa pitten som han själv i något skede och liksom i självförsvar påstått att är lång. Han visar den inte och inget händer. Efteråt står han kvar i omklädningsrummet och skakar. Kuken (i konkret och överförd mening) som maktmedel diskuteras förvånansvärt nog inte i diskussionen som följer på texten.
Trygve Söderling hör till de få som ägnar sig åt ordentlig begreppsanalys och man kan hålla med om mycket av det han säger till exempel:”ord som manlig och kvinnlig blir obegripliga. Annat än i historisk mening och som lek, flirt, tvetydighet. Homo-, bi-, trans- och queerkulturerna hjälper oss att ta kål på essenssnacket.” Samtidigt är det problematiskt att argumentera bort hela manlighetsbegreppet när kvinnan och mannen på gatan fortfarande använder det hela tiden. Det är en sak vad intellektuella och någorlunda medvetna och belästa personer har kommit fram till genom sina akademiska studier och en annan sak hur ”vanligt folk” tänker och agerar. Och de flesta av oss härbärgerar motstridiga tankar, känslor och begär. Söderling tangerar något intressant; ”lek, flirt, tvetydighet”, men inte heller detta fördjupas.
Mandomsprov är en tankeväckande bok som glimmar till då och då men som helhet är den alltför feg och undvikande; komplexiteten bortmanövreras konsekvent. Jag kommer att tänka på några ord av konstnärinnan Louise Bourgeois: Det är först när en människa fullständigt genomlyst sig själv som hon kan börja föra en dialog med omvärlden. Av de här männen (forskare, författare, journalister etc.) hade jag förväntat mig ett mer brännande samtal.

Mandomsprov – en antologi om manlighet. Red: Philip Teir och Mårten Westö. Söderströms 2006. Essäer av: Anders Ahlbäck, Bert Bjarland, Stefan Brunow, Janco Karlsson, JP Roos, Peter Sandström, Trygve Söderling, Philip Teir, Thomas Wallgren, Mårten Westö.

Ulrika Nielsen

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.