INGEN har bett mig att komma. Men nu står jag här. På Sergels torg. Mikrofonen känns stabil och högtalarna, hör jag, är ruskigt starka, starkare än ett JAS-plan. Om någon vill lämna Stockholm innan jag börjar tala så är det bäst att avlägsna sig nu. Ni har ungefär fem sekunder på er.
Men jag har utrustats med SPECIALÖGON. Jag ser Situation Stockholm. Jag ser Situation Kalmar, Situation Luleå, Situation Göteborg och, för den delen, Situation Europa och Världen också. Jag ser tunga mammor med ont i ryggen och knäna, tunga matkassar på bussen, jag ser mammor från andra länder med stelnad skräck i ögonen, jag ser barn med lika ledsna ögon och jag ser smutsiga trötta pappor som kommer hem från jobbet.
För mig började det med att jag tröttnade på att hoppa hopprep på asfalt. Sedan tröttnade jag på att se mammas mörka ringar under ögonen växa och höra pappas vredesutbrott.
Drömmarna i min trappuppgång var svartvita.
Och mamma hade för lång väg till tvättstugan, och det var trångt att dela rum med flera syskon.
Mamma och pappa tyckte att jag tonårskrånglade men i själva verket hade jag ställt mig i KÖN för att få ett bättre liv. Men det visste jag inte om, istället fäktade jag med armarna och bet på naglarna tills dom blödde och fick inflammation.
Syokonsulenten hade mottagning varje torsdag. Jag klev in utan avtalad tid efter ett besök hos kuratorn. Min syster hade blivit spådd en LYSANDE framtid på tvåårig social linje och nu ville jag veta hur min framtid skulle bli. Samma syokonsulent spådde mig en LYSANDE framtid på kontor- och distributionslinjen men jag sa att jag hade högre ambitioner än så. För jag hade sett hur Marres mamma såg ut när hon gick till jobbet, och hur hon såg ut när hon kom hem. Och jag hade tagit med mig mina ihoprullade solnedgångsplanscher och familjens jobspost till honom, bara för att han skulle fatta. Först slog jag ner honom med blicken, sedan skrek jag honom rakt i örat att jag var helt beredd på att lämna Domusrestaurangen som låg vägg i vägg med mina skolktimmar och AMI. Sedan berättade jag att jag kunde dra halsbloss och koka makaroner och en massa andra bra grejer. Syokonsulenten såg först lite KONSTIG ut men sedan frågade han om jag hade några andra intressen eller så. Det hade jag, men det sa jag att han skulle skita i och visade honom istället en nerskissad tanke och tolv ärr på kroppen som jag ville bort ifrån. Av hans läpprörelser att döma såg det ut som att han ändå fattade att jag hade tänkt mig en annan existens. Så han rådde mig att hoppa av skolan och ta ett beredskapsarbete och komma tillbaka vid behov.
Jag gjorde förstås som syokonsulenten SA och började på ett ålderdomshem, men det stod jag bara ut med några veckor, för dom som hade riktiga jobb där slog dom gamla och stoppade i dom en massa piller i röven, fast dom inte ville ha dom, och så spolade dom inte av TVÅLEN när dom hade duschat dom. Och det slutade med att hon som bestämde på Solbackahemmet skrev i mitt intyg att jag inte hade varit där tillräckligt mycket och att jag aldrig mer borde få en chans i livet. Så jag gick tillbaka till syokonsulenten och sa HEJ DET ÄR JAG IGEN, men då sa han att det var för sent (hoppsan) att börja gymnasiet (hoppsan), och det var då jag skrek att det sket väl jag i och att jag ändå hade tänkt flytta till Västsverige och börja på KOMVUX och att hans jävla jobb var att fixa in mig dit. Då sa han att jag var för ung för att gå på KOMVUX, men då sa jag att det sket jag också i för att jag tänkte börja ändå. För Storstaden hade gjort en oväntad kurva in i mitt synfält och allting gick om man bara ville, för det hade dom sagt i USA på teve.
Och så behövde jag PENGAR till min flytt.
Och så skulle syokonsulenten sköta sitt JOBB.
Jag fick RÄTT.
Syokonsulenten fick FEL.
Jag fyllde arton år när höstterminen började. Studielånet kom som ett STORARV från en avlägsen rik släkting och som tur var hade min övertjocka mormor fått en hjärtinfarkt och flyttat till Sverige så att jag hade någonstans att bo i Västsverige, för det var där hon hade hamnat, för där bodde hennes son som jobbade på SKF. Och det var himla tur att Krille, som jag typiskt nog hade blivit kär i, och kunde dött för, följde med mig, för annars hade jag säkert stannat i Småstaden, och fortsatt som servitris på pizzerian och då hade jag aldrig kunnat börja på KOMVUX och passera klassgränsen och få ett eget skrivbord och kontorsstol med hjul på, telefon och en arbetstid som jag kunde använda till att gå på posten. Men nu lekte livet. Jag bodde i ett skittufft kollektiv nära Järntorget med en musiker som odlade marijuana och hans flickvän och så Krille förstås. Krille hade en elorgel i vårt sovrum och vi lyssnade på ABBA och Bay City Rollers. Fast sedan började jag lyssna på jazz och sånt istället och då flyttade Krille tillbaka till Småstaden i Mellansverige, för han hade eksem på händerna och behövde sötvatten från en speciell sjö, sa han. I själva verket tyckte han att Stalker var en usel film och att jag hade blivit KONSTIG som sa att den var spännande. Sedan träffade jag en mytoman istället. Mytomanen lämnade sin sambo och sitt lilla barn för att han blev kär i mig. Då kände jag mig speciell, men sedan ångrade jag mig jättemycket, för man ska inte lämna små barn i sticket för nya brudar. Han körde taxi och läste Fibban medan jag skaffade mig skyhöga betyg på KOMVUX och behörighet till högskolan, men det fattade jag inte själv och ingen fattade att dom borde BERÄTTAT det för mig.
När KOMVUX var slut sa Maria Borderline att hon hade sökt till socialhögskolan och att det var sista ansökningsdagen och att jag skulle passa som socionom, för att hon hade sett mig hjälpa en omkulltrillad alkis på med byxorna en gång. Okej sa jag då, för jag tyckte det var roligt att gå i skolan och hade inget annat för mig just då, har du en blankett över?
/ – – – /
Men nu lever jag alltså ett oklanderligt medelklassliv. Och så här på klassresans upplopp tycks klasskillnaderna hamna mer och mer i kulisserna. För hur jag än försöker peka på dom vid middagsborden så finns det alltid INTRESSANTARE ämnen. Där jag vistas idag sitter inga andra generationens skrubbpolacker eller industrijuggar vid matborden precis. Inte ens en andra generationens diskfinne finns, förutom jag själv, men det pratar vi inte om, etnicitet alltså, för då skulle vi till exempel kommit in på klassjobbiga grejer.
Vi pratar om essäerna i Göteborgs-Posten, säger att maten är jättegod, vinet, efterrätten, vi pratar lite om EU, lite om Reinfeldt, Persson och Mård Olofsson, dagis, skolan, att vi kanske ska köpa friskt lammkött tillsammans, att vi plockat svamp, bär och gjort plommonsylt och hallonsaft.
Vi pratar om hur svårt lärarna, läkarna och kulturarbetarna har det, hur ORÄTTVIST det är att vara naprapat och starta eget när man samtidigt bygger en lyxvilla och måste anlita svart arbetskraft för att den vita är så dyr.
Vi pratar om psykoterapeuternas villkor, om hur jobbigt det är att jobba så mycket och samtidigt ha små barn, många aktiviteter, en trädgård att sköta, och bär att sylta och safta.
Vi pratar om hur ORÄTTVIST det är att det finns en brytpunkt för hur hög en sjukpenning får vara och hur jädrans KORKAT det är att inte ta ut föräldrapenning fast man egentligen har rätt till det. Sedan pratar vi om hur SKÖNT det var att paddla kanot i Klarälven och att vi sett havsörn och gulärla, sedan skryter vi lite om vilka länder vi bott i och vart vi ska åka nästa gång. Sedan suckar vi och drömmer om att jobba utomlands en period i livet, renovera sommarhuset, sedan kommer vi in på orättvisorna igen och jag håller med om allt värst av alla för att passa bäst in; 3G-master för nära våra fritidsaktiviteter, glest med busstider på natten, dyr bensin, dyra hus, för lite Krav-märkta grönsaker i ICA-butiken och rentav skövling av skogen för att bygga nya pissiga köpcentrum.
Gabriella säger att hon ska gå en kurs i retorik och då känns det, faktiskt, som att jag blir lika ledsen som jag brukade bli på socialhögskolan och halsen nästan gick av när jag svalde. Men maten är jättegod hela tiden, och vinet och efterrätten. Vi skålar och ser ljust på framtiden.
Men sedan säger ett av barnen att mamma har satt in sjuttiofem tusen kronor på banken åt henne. Då frågar ett annat barn om hon också har pengar på banken, och då blir det så där tyst som i en grav igen.
Och sedan är det dags att gå hem, men innan vi går försöker jag ändå säga någonting ur hjärtat liksom. För det känns som att jag svikit mig själv när jag inte berättat att min ena syster i verkligheten blivit avstängd från a-kassan eftersom hon inte haft råd att ringa alla samtal och åka på alla anställningsintervjuer som arbetsförmedlingen kräver, att min andra syster, i verkligheten, misslyckades med narkomanbehandlingen och att det därför känns som att jag måste betala in mer skatt så att det täcker SKAMMEN. Men istället säger jag försiktigt att det kanske också är orättvist, fast på ett annat sätt, att till exempel en vägarbetare måste jobba mitt bland avgaserna och att han då kanske får betala med sin kropp eftersom den kanske slits i ett hårt arbete och att man kanske blir sjuk av avgaser och så. Men då tar det HUS I HELVETE, fast ingen skriker något, och Gabriella säger snällsurt att hon inte förstår vad jag menar, och att jag nog inte fattar, för hon måste ju flytta från hus och hem och fritidshus och bil och båt om HON blir sjuk för HON har så låg sjukpenning, på grund av brytpunktsregeln, och det är så orättvist så att hon knappt ska rösta i nästa val, fast hon försöker se nyktert på saken. Då säger jag att jag förstår vad Gabriella menar och att det förstås är fel men att det kanske finns fler sorters orättvisor än låg brytpunkt för sjukpenning, till exempel att en kassörska kanske aldrig kan få så hög lön att hon kommer upp till en brytpunkt och att hon kanske varken kan köpa bil, båt, hus eller fritidshus under hela sin livstid, och att hon om hon blir sjuk kanske måste flytta från sin trea till en tvåa och att det då blir väldigt trångt för henne och barnen och hennes man.
Då argrodnar Gabriella och tittar snett ner i golvet och säger att vi inte ska prata mer om saken, för dom exempel som jag tar upp är så HIMLA EXTREMA.
Och då tänker jag på alla andra exempel som jag inte tar upp, som är så HIMLA EXTREMA, och stänger munnen för vilken gång i ordningen vet jag inte.
Min kompis Marres mamma som inte har råd att gå till tandläkaren.
Min kompis Lottas mamma som aldrig fick råd att köpa en egen teve.
Min kompis Katalin, som är ensamstående med sina tre barn och jobbar som barnskötare, som aldrig har haft råd att ta körkort eller åka på semester med sina ungar.
Min kompis Miksha Kahalil som jobbar som personlig assistent och som inte har råd att köpa halvårskort på gymmet fast hon har ont i ryggen och har blivit så fet.
Min kompis Monika, som knarkade, som bara får bruna kuvert i brevlådan, fast det är hundra år sedan hon slutade knarka, och som sparar på frukten till sina ungar för att få ihop pengar till skolresan.
Mina kompisar som ligger på kyrkogården av knivhugg och självmord och heroin; Ari, Tommy, Stefan, Carlos och Faduma.
Och släktträdet liksom hotar med att falla över mig. Pappa svetsar ihjäl sig. Mamma, diskar och diskar, städar och städar. Servitrisfarmor STÅR UPP och äter när alla andra sitter, mormor och morfar fabriksarbetar, farfar drunknar på sjön, och farmorsfar timmermannen lever ungefär fram till genomsnittsåldern för en timmerman.
Men Gabriella och jag kramar ändå om varandra när jag ska gå. Puss puss på kinderna. Och jag bestämmer mig för att ALDRIG MER säga något extremt till henne för jag måste fatta att det är för jobbigt för henne att fatta vissa saker. Hon kan ju inte hjälpa att hon inte är uppvuxen på tionde våningen i en Småstad i Mellansverige och inte fått statlig information om hur det kan vara.
Och när det har varit ett val. Till exempel folkomröstningen om EMU. Och Gabriella och jag har pratat vänsterkonsensuspolitik på en middag. Men sedan röstade jag nej av politisk övertygelse. Och Gabriella röstade ja, fast mera som en hoppsan-handling. Och statsvetaren på Rapport visar på en karta att dom rika röstat för, för dom har framtidstro och vågar SATSA, dom fattiga mot, för dom är livrädda att FÖRLORA det lilla dom har, och vips så har Gabriella och jag placerat oss på varsin udde på klasskartan, och ska ändå umgås. Då är enda utvägen att det måste bli tystare än i graven igen. För det är Gabriellas humör som bestämmer vad vi får prata om och inte. Hon är så vän och då är man så SKÖR, men jag tycker egentligen att dom som är väna bestämmer mer än dom som är arga, för dom blir så sura, men det säger jag förstås inte heller. Och själv så tycker jag att vi borde bråkat loss lite om saken. För jag tror att alla skulle må bättre av att ryka ihop om det behövs och sedan förstå varandra efteråt. För varför ska man gå som djur i bur och tro att man äter upp varandra bara för att man har olika klassbakgrund och ögon?
Allvarligt talat Gabriella, vem av oss mår bra av att köra fram och tillbaka på samma motorväg med rutorna uppdragna hela livet?
Allvarligt talat Gabriella, kan man bli osams utan att säga massa dumma saker till varandra?
OSAMS går ju över, fattar du inte?
Sedan så kommer det där ibland. Det indirekta, att okej, jag kanske hade det lite fattigt som liten, men att det var då det, för klassränderna tvättas ur med åren med hjälp av nya SKONA. Den enda skillnaden på mig och Gabriella är att jag kanske samlat ihop mitt hem på loppis, och att det kanske varit lite jobbigt, och hon kanske fått ärva en del av sina saker, men i övrigt så är det väl ändå lika? Vi har ju i stort sett samma lön, samma antal rum, antal barn, antal män, intressen och kläder. Så vad är skillnaden, frågade Gabriella en dag fast hon visste att jag aldrig ätit paté och hon ändå inte ville prata om svaret.
Kära åhörare, Gabriella och mina vänner, skillnaden är att jag har en fot kvar på tionde våningen, i ett hus där det kommer och går folk som ALDRIG i sitt liv skulle söka hjälp hos en legitimerad medmänniska, men som tackar JA till alla subventionerade sjukredskap, som inte har råd att följa Socialstyrelsens rekommendationer, men som köper veckotidningar, som pryder väggarna med reproduktioner, gillar trädgårdstomtar, prydnadssaker, karaoke och att åka Finlandsbåt. Dom har höga frisyrer, Ellosfinkläder eller träningsoveraller, dom har glitterklänningar och kostymer och vita skjortor, dom luktar vitlök och andra kryddor och dom bor hela sina liv i ett område där det inte bor EN ENDA ÄGARE av något slag.
Skillnaden är att jag bor själslig granne med människor som får sina IQ:n bedömda av experter som talar i bokstavskombinationer. Människor UTAN makt och inflytande vars enda makt är att se ner på sig själva och på dom som kanske har det ännu sämre än dom själva. En del av dessa människors barn sover i ofantligt dyrköpta vagnar. Dom hittar inte vägen till bibliotekets sagostunder och dom blir feta fast dom äter EU-märkt choklad och marmelad och fast dom tittar på kostcirkelnyheterna nästan varje dag. Mina grannar bråkar och en del slåss. En del jag känner försöker döda sig själva med sprit och tabletter och knark för dom orkar inte se sig själva i spegeln. Andra är glada om dom lyckas dö, andra vill dö för att få det bättre. Men andra, många många andra, går till jobbet, eller till arbetsförmedlingen varje dag, mammorna städar, dammar och stryker sina gardiner, skurar golven, gör det fint hemma, sköter blommorna och flätar håret på barnen, papporna spelar fotboll och schack med sina ungar. Familjerna ser på samma teveprogram som vi, dom firar samma högtider som vi, födelsedagar, namnsdagar och dom tycker om att dansa ibland och att äta mat tillsammans, ja dom typ trivs med sina liv för det mesta, ungefär som du och jag, fast kanske inte riktigt lika ofta. För många i underklassen har jävligt mycket BEKYMMER och känner få som kan avhjälpa bekymren. Dom kan typ inte bara LYFTA LUREN och få juridisk rådgivning eller ett recept utskrivet, dom kan inte heller bara ringa en fastighetsägare och be om en bostad till sina barn som ska flytta hemifrån. Dom har ingen att låna pengar av, inget att ärva och dom lever så nära klasskillnaden att dom knappt känner till den.
Så SKILLNADEN, Gabriella och mina vänner, är att jag bor granne med människor som ibland dör innan dom hinner leva. Människor som INGEN ser på teve, eller hör sommarprata på radio. Mina grannar kanske inte ser ut exakt som vi gör i medelklassen, dom kanske inte äter exakt samma mat, och dom gör inte exakt samma saker, men dom har precis samma LÄNGTAN, samma DRÖMMAR, samma MÅL som vi.
Dom vill få det bättre och dom gör sitt bästa.
Dom vill att deras barn ska ha det bra.
Dom vill komma så långt dom kan i livet och dom vill använda sina kunskaper och talanger.
Dom lämnar sina länder kanske för att det har varit eller är krig, kanske för att dom blivit våldtagna, förföljda, men kanske också bara för att få det bättre, kunna sätta sina barn i skolan, som den polske rörmokaren, den ukrainske svetsaren, den lettiska hotellstäderskan, det somaliska affärsbiträdet, jordgubbsplockarna, lingonplockarna.
Vad är det egentligen för SKILLNAD på en svensk läkare som åker till Norge för att jobba för att få en högre lön och en polsk byggarbetare som åker till Sverige för att jobba för att få en högre lön? Vad är det för SKILLNAD på när svenskarna dumpar lönerna i Norge och på när polackerna dumpar lönerna i Sverige?
Jag förstår faktiskt inte. Arbetsnomader har väl funnits i alla tider? Mina föräldrar var det, Katalins, Hadish, och Fadumas var det. Det handlar om att vi bara har, vad vi säkert vet, ett liv, två armar, två ben och ett huvud och att vi gör så gott vi kan utifrån dom förutsättningar vi har och kan se i det ENDA liv vi känner till.
Hör ni dom väl dolda hånen och skratten som riktar sig mot underklassen? Klassföraktet som inte skulle VARA MÖJLIGT att rumsrent avlossa mot någon annan etnisk grupp. Som att allt i medelklassen är bättre. Som att alla skulle vilja bli medel medelklass. Det finns saker i medelklassen som jag tror dom flesta skulle TACKA NEJ till om dom kunde. Till exempel svart städhjälp, tystnaden, tigandet och gnället. Jag tackar gärna nej till svart städhjälp, tystnad, tigande och gnäll. Förortsfolket som helst ska in i medelklassvillan och bli riktiga människor kanske vill fortsätta att ha det städat, tycka om trädgårdstomtar, prydnadssaker, karaoke, glitterklänningar, mörka kostymer, vita skjortor, veckotidningar, reproduktioner, åka Finlandsbåt. Dom kanske fortfarande vill ha höga frisyrer, Ellosfinkläder eller träningsoveraller. Dom kanske vill svära och bråka så det hörs, spela poker och äta fläsk, surkål, pizza och vitlök så det stinker. Alla avskyr inte sina jobb och många har försonats med att dom flesta av drömmarna aldrig slog in. Och så har man det kanske ganska bra ändå.
Jag gillar att åka Finlandsbåt, jag gillar fläsk och karaoke, jag tycker om att städa och ha det städat. Fast underklassen tjänar flera tusen kronor mindre än du och jag VARJE månad, VARJE år, i HELA sitt liv vill dom kanske vara i fred och utvecklas i egen takt och efter egen förmåga, efter egen vilja och mot ett eget håll? Men fattar ni, dom kanske är VÄRDA lite högre löner, lite bättre pensioner, lite större bostäder, lite andra utsikter, semestermöjligheter, ja lite mer av allt det livets goda som medelklassen har så mycket av och som överklassen drunknar i, utan att tigga om det, eller hur?
Och när jag försöker berätta för Gabriella att det är hit jag åker när jag åker hem, att jag kanske ser andra saker än hon från tionde våningen, att jag hela mitt vuxna medelklassliv befunnit mig i KLASSMÄSSIG MINORITET kring middagsborden, och att det till exempel kanske är därför det finns en skillnad mellan oss, fast vi i stort sett har samma lön, samma antal rum, antal barn, antal män, intressen och kläder, så slutar hon att bjuda mig på middag. För Gabriella har hår till midjan och åker hem till ett betalt hus med havsutsikt. Jag har hår till midjan och åker till en kommunal bostad med hus-på-hus-utsikt. Buskbollar i rabatt på rabatt. Och Gabriella tillstår, men vill inte prata vidare om det, att det är en STOR skillnad på att kunna få ut ett arv i förskott av sina föräldrar och att aldrig ha ett arv att vänta. Hon kan tillstå, men vill inte prata vidare om det, att det är STOR skillnad på att kunna få ett lån när det saknas pengar och att alltid planera sin ekonomi så att det finns pengar så det räcker.
Vet ni, kära människor här på torget, att allt jag har lärt mig om dom goda kryddorna, maträtterna, smaksensationerna, dofterna, utsikterna, böckerna, filmerna, teatern, musiken, vinet, porslinet, dom sköna tingen, kommer från medelklassen. Och det är där jag har det bra. Men allt jag har lärt mig om utsatthet kommer underifrån. Det är där jag gråter, skriker, sörjer, älskar och det är därifrån jag ser hur orättvist det är VARJE dag, i hela världen.
Jag undrar en sak. Varför har till exempel inga politiker fattat det politiska beslutet att det ska planteras VINBÄRSBUSKAR och ÄPPELTRÄD i förorterna istället för buskbollar i rabatt efter rabatt? Varför har till exempel inga politiker fattat det politiska beslutet att ett höghus ska byggas där det finns havsutsikt och båtbryggor? Varför har till exempel inga politiker fattat det politiska beslutet att alla i en förort ska äga en bit MARK, eller åtminstone ha tillgång till en bit mark? Varför ska till exempel just kyrkan och kristna människor äga mark, men inte dom egendomslösa? Varför ska barn bo så att dom inte har möjlighet att träffas?
Snälla snälla Gabriella, varför är det så svårt att prata ALLVAR på riktigt någon gång? Om vi gjorde det kanske vi skulle börja gråta tillsammans, för det är så svårt att vara vänner, när det nu finns klass-berlinmurar och köns-berlinmurar och hudfärgs-berlinmurar. Vi är ju överens om att vi trots allt lever i ett samhälle där det går att genomföra en klassresa, varför kan vi då inte tala om klasskillnaderna mellan OSS SJÄLVA ens? Eller ser du dom inte, förstår du dom inte? Varför ser vi inte samma saker Gabriella, tänker inte DU på det när du ska sova?
Och det är därför jag är här på Sergels torg, fast ingen har bett mig komma. Vi människor ser inte samma saker. Och jag är ledsen om jag låter arg, för det är jag. För tyvärr, där jag kommer ifrån gråter man inte. Skulle man börja gråta skulle jorden SVÄMMA över, och det är det ingen som vill, för vi har redan nog med växthuseffekt.
Vi i medel- och överklassen kan känna SKULD. Det är därför vi inte får påminna oss om hur illa människor har det. Det värsta är att jag tycker att vi i medel- och överklassen har skuld. Precis som många män bär skuld till misshandel av kvinnor och barn bär många i medel- och överklassen skuld till många av orättvisorna mellan folk. Underklassen SAKNAR typ makt att förändra sin situation. Medel- och överklassen ÄGER typ makt att förändra underklassens situation. Vi tar oss till MÅNEN med hjälp av våra samlade ekonomiska resurser, vår samlade intelligens, vår gemensamma vilja. Men vi klarar inte av att satsa motsvarande insats på en generations vuxna och barn för att utjämna orättvisor och klassegregation i övertygelse om att detta på sikt skulle gynna oss alla. Hur INTELLIGENTA kan vi kalla oss då?
Varför är det så viktigt att några har det sämre än andra i ett samhälle?
Varför är det så viktigt att några har det sämre än andra i världen?
Nu lever vi i det tvåtredjedelssamhälle som förutspåddes av så många.
GRATTIS!
Vi som äger överflödet inreder våra kök och pyntar våra hundar, och sopbergsjorden bara växer och växer när vi byter upp oss till bättre och bättre motorbåtar och jeepar. Det som förvånar mig är att vi verkar vara så förvånade över att till exempel den kriminella utvecklingen utvecklas i samma takt. Och lösningen på dom här problemen är inte FLER POLISER.
Jag förstår att det kan vara JOBBIGT att ha för mycket pengar, för lite TID, att vara lyckad och drivas till att bli ännu mer LYCKAD.
Jag förstår att man inte alltid fattar vad SKATTEPENGAR går till.
Jag förstår också att det kan vara svårt att DELA MED sig.
Men för helvete, vi måste tänka över livet, kära medel- och överklassvänner. Man kan inte, och man ska inte värdera lidande, men går det inte att erkänna att några har jävligt mycket sämre förutsättningar än andra?
Går det inte att göra något åt det, på RIKTIGT alltså?
Ni som är stenrika äger ju tillräckligt många öar, herrgårdar, sommarlyxvillor, en del av er har marmortoaletter, egna helikoptrar, ni äger stora bankvalv, mark och hotellkedjor, ni har gator uppkallade efter er, ja hela kvarter, ni är avporträtterade, ni står som byster och kopparstatyer och ni har så många smycken att dom måste förvaras i kassaskåp, varför är det inte intressant för er att vara med och göra livet lite drägligare för fler? Åtminstone för dom som är hungriga, som saknar vinterskor, som fryser, som är törstiga, som delar ett rum med kanske tio personer, som bor i ett skjul, som sover under bar himmel.
Vet ni vad jag tycker? Jag tycker att en UNDERKLASS-sociolog ska göra en vetenskaplig avhandling av oss i över- och medelklassen.
Vad pratar vi i medelklassen om, vad pratar vi INTE om?
Hur gör vi när vi roar oss, vad skrattar vi åt och hur visar vi ilska?
Varför är det som att svära i kyrkan att säga ”gubbjävel” i vissa familjer?
Simmar medelklasskvinnor med huvudet en halvmeter ovanför vattenytan?
Går män med slipsnål oftare på porrklubb än män i blåställ?
Varför går vi i medelklassen så mycket i terapi?
Varför demonstrerar inte vi i medel- och överklassen för att fler invandrare ska bo i våra områden, i lika fina hus som vi?
Varför vill vi i medelklassen frivilligt fortsätta att leva på andras bekostnad?
Varför står vi i medel- och överklassen ut med att folk sliter ut sina kroppar och själar för oss?
Varför städar medelklassen så sällan och så dåligt och varför tycker vi i medelklassen att vi har det så himla dåligt ställt hela tiden fast vi har det så bra?
Är medelklassen självgod och skenhelig som min bästa supermedelklasskompis säger?
Utgår vi från att alla har det och tänker som vi?
Skulle en medelklassman aldrig slå sin fru och skulle en medelklasskvinna någonsin vråla JÄVLA UNGE till sina barn så att en granne hörde det?
Hur kommer det sig att en så liten klick rika människor med vardagsjuveler vill fortsätta att äga så mycket när andra inte har mat på bordet till barnen bara några kvarter bort?
Hur kommer det sig att vi klarar av att se flugor i ögonen på barn bara några landsgränser bort när vi knappt klarar av en liten myra i våra egna kök?
Jag bara typ undrar, för jag har liksom aldrig sett en studie om över- och medelklassen eller allvarligt pratat om hur vi fungerar på en middag.
Hejsan hoppsan (fallerallera), nu är tiden visst ute, fryser gör jag också, men jag kommer tillbaka nästa torsdag. Och nästa och nästa. Hela hösten är bokad. Trist för er om ni inte är här då. För nästa vecka ska det handla om hur EXPERTER förvånas över hur smågossarnas limpsadlar kan växa ut till armékängor. Om hur PAPPOR går upp i rök och om varför MÄN som talar om småbarnens förutsättningar alltid bär en väst av diagram och tabeller. Det ska handla om hur kvinnorna KASTADES av arbetarklasståget och sist men inte minst ska det handla om varför varenda människa går MISTE om något och varför jag trots att jag inte riktigt orkar klamrar mig fast i det ljuva ljuva medelklasslivet.
Susanna Alakoski
