På deras vita schaletter står broderat i blått “Madres de plaza de Mayo”. Varje torsdag klockan halv fem går mammorna till dem som avrättades under Argentinas millitärjunta 1976–83 runt torget. De demonstrerar i tysthet i Buenos Aires rusningstrafik.
Här är historien om diktaturen fortfarande vardag. Traumat är alltid närvarande och får starka reaktioner. När Julio Lopez, byggnadsarbetaren som vittnade mot juntans förbrytare för två månader sedan försvann, demonstrerade man. 100 000 personer säger tidningarna.
Hemma i Sverige pallar sig några tiotusentals personer ut på gatorna första maj varje år för att det skall vara så. Annars tassar man runt allt känsligt för att undvika konflikt. Rättigheten att rösta anonymt är istället en skyldighet. Politik ställs utanför det vanliga livet och tas bara fram vid högtidliga tillfällen; vart fjärde år. Och diskuterar gör man bara om man är överens.
Sveriges nationella trauman ligger långt bak i tiden. År 1809 var kriget mot Ryssland slut och stormaktssverige fick nådastöten och blev halvt. Finland var förlorat. Eller när Karl XII fick stryk vid Poltava. Också det av ryssen. Efter två krigslösa sekel och åttio år av fredligt sossestyre har vi blivit lama.
När en rik israelisk före detta propagandaofficer häver ur sig dumheter om att araberna är ensamt skyldiga till mellanösternkonflikten håller jag tyst och tänker nåt om att hon kommer ju från en annan kultur, och de har det ju så bråkigt där nere. När hon hånler åt gatubarn och säger att de “måste ta tag i sina liv” mumlar jag att “det kanske inte är så enkelt och vi är ju födda rika och så…” Men bråk vill jag inte ha. Att vara oense är fult. Det har jag lärt mig.
På Plaza de Mayo demonstrerar man. I dag är det något om globaliseringen. Skolungdomar sjunger, dansar och viftar med plakat och runt om står poliser i mängder. Spektaklet har sina rutiner. Det hör till vardagen i Buenos Aires.
Politik ligger alltid i luften i Argentina. Min spanskalärare utnyttjar undervisningstiden till att ondgöra sig över peronister och vandrarhemsägaren svär bittert över argentinska politiker. Till och med fotboll är något politiskt.
När Europa stod i brand på fyrtiotalet skickade Sverige kommunister till läger och tvångssteriliserade icke önskvärda individer. Men det talas det sällan om. Man pratar inte om något som sätter Sverige på sträckbänken. Vi skall framstå som bäst och vackrast och ett för världsfreden högst betydelsefullt land. Men vår lugna historia och oviljan att ta fram det fula i ljuset gör oss tysta och rädda. Argentina hade under diktaturen sin fiende bland sitt folk och i de egna ledarna. Behovet av att göra upp med sin historia tror jag gör politiken till något levande och vardagligt.
Rasmus Lundgren
