– Compañeros, compañeras, vi är under attack! Vi ber alla komma hit för att försvara Radio Universidad.
Radio Universidad, proteströrelsens viktigaste kommunikationskanal, har varit hotad hela veckan, men dagens attack är den tyngsta. Poliser omringar radion, och grannar som lyssnat på radion omringar polisen. Helikoptrar fäller tårgaspatroner över området, folk som samlats för att försvara radion kastar molotovcocktails mot poliserna. Efter sju timmars strider tvingas poliserna dra sig tillbaka. 

Institutionaliserad revolution

På området runt universitetet är spåren efter torsdagens strider tydliga ännu flera dagar efteråt. Förkolnade skelett av bilar och bussar finns kvar på gatorna, och luften är fortfarande tung av rök. Flera noggrant bevakade barrikader spärrar ingången till kampuset, men väl där är stämningen välkomnande. Mat delas ut, och lådor med hundratals liter drycker står radade mot en vägg. Ett litet gult hus har en radioantenn på taket och texten: Radio Universidad Oaxaca.

Studenterna jag talar med verkar vara överens om att Oaxaca bara väntade på en rörelse som den som formats under de senaste månaderna. Delstaten styrs av samma högerparti som enväldigt styrde Mexiko i 70 år, Partido Revolucionario Institucional. PRI förlorade i de nationella valen år 2000, men i Oaxaca har partiets maktperiod fortsatt, och det har också sättet att styra som partiet blivit ökänt för: utbredd korruption och partiledare som kontrollerar byarna på landsbygden genom våld och hotelser. Guvernör Ulises Ruiz Ortiz´ beslut att möta strejkande lärares krav med ett brutalt polisangrepp mot deras strejkläger var alltså bara en fortsättning på en lång tradition av autoritärt styre, där de som protesterar blir våldsamt nedtystade.

Skillnaden var bara den att hans taktik den här gången misslyckades. Polisoperationen den 14 juni blev inte avslutningen på lärarnas strejk, utan början på en folkrörelse som kräver guvernörens avgång och en grundläggande förändring i själva sättet att styra Oaxaca.

Sexton olika folk

Lärarna ockuperade Zocalo på nytt följande dag, den här gången med utbrett stöd av stadens invånare. Några dagar senare bildades APPO, Asamblea Popular de los Pueblos Oaxaqueños. En kort och koncis översättning skulle vara

Oaxacas Folkmöte, men på APPO:s webbsidor förklaras bakgrunden till namnet längre: Asamblea Popular med hänvisning till de möten där byars befolkning traditionellt fattat gemensamma beslut, los Pueblos i pluralis för att respektera att invånarna i delstaten hör till 16 olika folk. En regering som respekterar invånarnas traditioner och ger alla en möjlighet till att delta i beslutsfattandet är APPO:s främsta mål. Organisationen består av lärarnas fackförening med 70 000 medlemmar, 365 olika organisationer och enskilda individer.

Alla kommuner i delstaten har uppmanats att forma sina egna folkmöten, men händelsernas centrum har varit i huvudstaden Oaxaca, med 300 000 invånare. Stadens centrum och byggnader som guvernörens palats, delstatsregeringens kontor och rättshuset har varit ockuperade i flera månader. Polis och myndigheter har inte fungerat i delstaten på flera månader, och grannskapen har organiserat sig och satt upp banderoller med texter som ”Vi bevakar dig, tjuv”. Många är trötta på konflikten, som fört med sig ekonomiska svårigheter, men APPO har fortsättningsvis stort stöd. Och vad människor än tycker om APPO, tycks alla vara överens om att Ulises Ruiz måste avgå.

Ingenjörsstuderanden Diego Cruz Martinez säger att APPO ger en möjlighet till förändring som inte kommer att upprepas.

– Aldrig tidigare har här funnits en lika stark och utbredd rörelse som APPO. Där deltar folk från medborgarorganisationer, arbetare, husmödrar, campesinos, indianer, studerande… Det känns fantastiskt att se alla dessa olika människor i samma rum, och styrkan i alla tankesätt förenade.

Diego Cruz säger att de flesta på hans högskola aldrig tidigare varit politiskt aktiva. Det har inte setts med blida ögon att de är det nu heller, men han bryr sig inte om det.

– Viktigare än utbildningen är att jag är indian, jag talar zapoteco. Jag hör till ett folk som blivit exploaterat i så många år, att vi inte kan stå ut med det längre.

I Oaxaca hör omkring 40 procent av invånarna till ursprungsbefolkningen. De största grupperna är zapoteker och mizteker. Enligt Diego Cruz sätter regeringen inget värde på att det i Oaxaca talas fler språk än någon annanstans i landet. Han är den enda ingenjörsstuderanden från sin region som hör till ursprungsbefolkningen, och säger att han har fått slåss mycket i livet för att kunna studera.

– För de flesta indianer finns det inga möjligheter till utbildning. Så fort någon hör att du är indian, tänker de att du är dummare. Dörrarna stängs för dig. Regeringen vill gärna tro att indianer inte tänker, och fortsätta att utnyttja oss så långt det går. Men folk i min region, Sierra Norte, börjar vara mer vakna och fråga sig vad det blivit av alla förbättringar som regeringen lovat dem. Regeringen säger att vi genomgår en förvandlingsperiod och är på väg mot första världen, men hur är det möjligt under de omständigheter en stor del av folket lever i?

Rik stat, fattiga invånare

Oaxaca har 3,5 miljoner invånare, och av dem lever mer än hälften på mindre än den nationella minimilönen 45 pesos (4 euro) om dagen – detta i ett område rikt på naturresurser som olja och mineraler, och med en ovanlig artrikedom. På grund av delstatens naturresurser och läge vill regeringen locka utländska investerare till området, och Världsbanken och IMF stöder stora projekt för att utveckla industri, infrastruktur och turism i området. Diego Cruz säger att största delen av vinsterna från alla dessa planerade ”megaprojekt” stannar i utländska händer, medan tusentals människor som bor i området tvingas flytta från sina hem.

Indiangruppers och jordbrukares organisationer har hört till de mest högljudda kritikerna av regeringens planer, bland annat eftersom de förutsätter en privatisering av land som tidigare ägts kollektivt av byarnas invånare. Regeringen hoppas på att människor som mist sitt land istället bosätter sig kring de fabriker som ska byggas i området. En liknande såkallad maquiladora-zon finns vid Mexikos norra gräns, men eftersom människorna i söder är betydligt fattigare skulle de utgöra ännu billigare arbetskraft.

Redan nu har många människor slutat bruka jorden eftersom de inte längre kan leva av det och sökt sig till områden med mera arbete. En stor del av Oaxacaborna är på väg till första världen eller redan framme, som invandrare i USA.

– Regeringen har hållit fast vid en föreställning om att Oaxaca lever på turism, men det är en stor lögn, säger Fernando Resudo Duarte, juridikstuderande. Vad folk egentligen lever på är pengar som deras släktingar skickar från USA. Det är bara några få som gynnas av turismen, de stora multinationella hotellkedjorna och vattenparkerna de bygger på våra stränder. Visst finns det folk som lever på att sälja smycken på stränderna åt turister, men vad de tjänar på det är ingenting jämfört med vad några idioter tjänar på sina hotell.

I hans kommentarer upprepas samma misstro mot politiker och partier som även många andra uttryckt.

– Vi har sett det maktmissbruk som följer av att makten ges åt en enda person, säger han. Men vi uppmanar inte bara folk att låta bli att rösta, vi föreslår ett annat alternativ. Det vi försöker skapa i Oaxaca är en regering som ger all makt åt folket. Samtidigt vill vi vara ett exempel för människor på andra håll i landet och visa hur de kan bilda sina egnaasambleas och ta tillbaka sina delstater.

Nu räcker det!

Tidigare på dagen har en demonstration samlat hundratusentals människor på Oaxacas gator, och efter demonstrationen kommer fler och fler människor till universitetskampuset för att hjälpa till, både från Oaxacas landsbygd och andra delstater. I Mexico City fortsätter en hungerstrejk och ett protestläger, och demonstrationer har ordnats på olika håll i landet. I Chiapas har zapatisterna blockerat vägar, och Subcomandante Marcos har i sina skrifter efterlyst solidaritet med Oaxaca.

– Vi valde en annan väg än zapatisterna, en väg utan vapen, men båda konflikterna föddes ur en likadan bakgrund, säger Diego Cruz. Och det som förenar oss är inte bara hur vi har blivit utplånade av kapitalismen eller exploaterade som indianer, utan också motståndet – samma Ya basta! Nu räcker det!

Han tror att även om grannstaterna Chiapas och Oaxaca är de två fattigaste i Mexiko, finns samma problem överallt i landet.

– Även om vissa stater har smartare ledare som är bättre på att dölja det, finns samma repression överallt – och inte bara i Mexiko. Men jag tror att hela världen just nu vibrerar på ett mycket speciellt sätt, eftersom de mest underkuvade höjer sin röst och gör motstånd.

Något som förenar konflikterna i Chiapas och Mexiko är också mängden av internationell uppmärksamhet de fått. Solidaritetsvågen har varit den största sedan konflikten i Chiapas började 1994.

– Stödet vi har fått har varit imponerande, och jag tror att det är det enda som hindrat regeringen från att döda oss, säger Diego Cruz. Tro mig, utan den internationella pressen och solidariteten hade de federala polistrupperna dödat oss så fort de kom till Oaxaca.

Hela Oaxacas TV

Av de lokala medierna är nästan alla strängt kontrollerade av guvernören, och under de senaste månaderna har flera av dem blivit ockuperade av APPO-medlemmar. Av rädsla för flera ockupationer har många kommersiella radiostationer stängts.

Första augusti marcherade 2000 kvinnor till Canal 9, en TV-kanal som kallar sig oaxacabornas egen kanal, och bad om en timmes sändningstid för att sprida budskapet om folkrörelsen. När de blev nekade bestämde de sig för att ta över hela kanalen. En av aktivisterna är Estrella Lopez Ambrosio. Hon har nära till både skratt och gråt när hon berättar om tiden på Canal 9.

– Ingen av oss visste hur en TV-station fungerar! Men med lite hjälp och mycket vilja och samarbete fick vi ut våra egna program i etern.

Köer började samla sig utanför TV-stationen. Alla som ville fick uppträda i programmen, och många väntade i timmar på sin tur.

– Folk som aldrig förr hade uppträtt i media fick en chans att berätta i direktsändning om sina problem och sitt missnöje med guvernören. Det var väldigt rörande, och vi lärde oss mycket både om medier och om människorna som deltog.

Efter tre veckor blev kanalens tekniska apparater sönderskjutna i en nattlig attack av anhängare till Ulises Ruiz. Följande morgon ockuperade APPO-medlemmar tretton kommersiella radiokanaler i Oaxaca. De flesta gavs tillbaka med detsamma, men två behölls för att fortsätta sprida information om protesterna.

Inte ett enda steg tillbaka

Lopez är lärare och har sett hur olika omständigheterna är för barn i staden och barn på landsbygden

– I städerna kan vi som har ett ordentligt arbete mer eller mindre förse våra barn med det nödvändigaste. Men i fattiga byar har barnen inte ens skor på fötterna, och de äter så dåligt att de inte kan ta emot undervisningen. Många flyttar till större städer i hopp om ett arbete med ordentlig lön, men skam till sägandes har de inte en chans. De är tvungna att flytta in i hus med jordgolv och väggar av kartong eller aluminium, och får kanske 30 peso för en hel dags jobb. Det är sådana saker jag talar om när jag säger att det behövs förändring, att vi är trötta på ojämlikheten. Vi vill ha en regering som fördelar resurserna så att alla har tillräckligt för att leva – eller ens överleva, säger Lopez.

– Vi vet att vi tar stora risker, och vi är beredda till och med på att mista livet. Många av oss är föräldrar, och det är klart att vi är oroliga. Men vi vill inte att våra barn ska behöva se lika mycket fattigdom och orättvisa som vi. Därför måste vi fortsätta framåt, och inte ta ett enda steg tillbaka.

---

Laura Böök gör frivilligarbete i Oaxaca och kommer att vara i där i omkring fyra månader.