Jag jobbar för public service bolaget (svenska) YLE, som bland annat förmedlar all slags idrott åt tittare, lyssnare och webbläsare. Det kan man kalla gedigen service, eller hur?  Eller kan det – hemska tanke – vara så illa att det är en alltför bra service som erbjuds finländarna för licenspengarna?

Här i Sverige börjar det nämligen låta på det sättet i den debatt om public service som kom igång efter den borgerliga valsegern. Flera liberala (nyliberala?) röster höjs nu om att det är dags för Sveriges Television samt Sveriges Radio att se om sitt hus. Det betyder bl.a. enligt kritikerna att toppidrotten ska bort från public service kanalerna. Den kostar alldeles för mycket. Belackarna menar att stora idrottsevenemang är klockrena exempel på sådant som hör hemma i de kommersiella kanalerna, medan YLE och SVT kan ägna sig åt nyheter och kultur. En smalare och effektivare verksamhet efterlyses.


Men om vi tittar på verkligheten här i Sverige så har ju public service redan tvingats kapitulera på flera idrottsfronter. Och jag är på sätt och vis medskyldig till det. För några veckor sedan insåg sport- och filmfånen i mig att en lång höst och vinter utan engelsk ligafotboll, allsvenskan och NHL-hockey blir för tung att uthärda. Så jag abonnerade snällt på betalkanalen Canal + och för ca 15 euro i månaden är jag nu en i gänget som pröjsar extra för att inte missa en massa godbitar från sportens värld.
Jag kunde ju säga att jag primärt gjorde det för filmerna, men det är bara litet mindre än halva sanningen. För vad ska jag och alla andra göra som vill följa med Wayne Rooney,Sami Hyypiä och ”Foppa” Forsberg?
Sveriges television sänder nuförtiden en massa innebandy, handboll, bandy, brottning… Ja, ni vet, de där idrottsgrenarna som intresserar ibland, typ, när det är OS. SVT får inte ens längre sända sammandrag från fotbollens allsvenska på måndagarna; den rätten har kommersiella TV 4 förvärvat. Fyran sänder dessutom svenska matcher i sin helhet under veckosluten. Å andra sidan kunde inte ens TV 4 sända upplösningen på den svenska fotbollsligan senaste veckoslut, för de rättigheterna hade Canal + köpt. Så det gäller att åka slalom mellan licensfinansierat, reklamfinansierat och betaltelevision för att hänga med på riktigt.
Vad alltså göra när man är slav under kung fotboll? Jo, man abonnerar på betalkanalerna. Man kan diskutera hur mycket 15 euro sist och slutligen är, men det stjälper nu inte ekonomin. En annan sak är givetvis att det rent principiellt bär emot att betala när man kommer ihåg den ”gamla goda tiden”. Då tillbringade jag lördagseftermiddagarna framför teven när de engelska lagen kämpade på fotbollsplaner som närmast påminde om lervällingar. Gissa vem som sände de matcherna? Det var inte Canal + eller Viasat Sport.
Jag vet, det är länge sedan. Jag vet också att det inte går att vrida tillbaka klockan. Men det måste ändå vara tillåtet att fråga om all lukrativ sportbusiness per definition ska gå till andra kanaler än public service. Det som blir kvar hos allmännyttan är då häftiga ÖID (Österbottens idrottsdistrikt) eller HSID (Helsingfors skolors idrottsdistrikt) evenemang. Inga kioskvältare direkt även om de är intressanta för de närmast sörjande. Nej, slaget om idrottspubliken lär fortsätta. Och även om YLE och SVT inte på gammaldags vis längre kan monopolisera toppidrotten, så finns det knappast någon anledning att helt ge upp kampen om idrottspubliken. Vi är ju värda att kämpa för, inte sant?

Kjell Lindroos

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.