För den som blev inskolad på 1950- och 1960-talen är det mycket i dagens värld som kan verka underligt. Varför är så många arbetslösa och utslagna? Hur kan några bli superrika utan att till synes behöva göra något märkligt? Varför är vi så fixerade vid personliga egenskaper och brister? Hur kan det komma sig att vi inte tycks ha tid med barn, släkt och vänner? Varför ska alla organisationer hela tiden omstruktureras, så att man inte ens hinner genomföra en reform ordentligt förrän nästa redan planeras? Varför verkar alla satsa på sig själva och varför finns det så litet av det som förr var så viktigt: solidaritet.

Nu har jag emellertid fått reda på hur det hänger ihop. Det är helt enkelt kapitalismen som bytt anda.

Två franska sociologer – Luc Boltanski och Eve Chiapello – gav redan 1999 ut ett storverk, men jag uppmärksammade det först när det kom på engelska med titeln The New Spirit of Capitalism. Den här boken kommer nog att få en lika stor plats som Max Webers om den protestantiska etiken och kapitalismens anda.

Kapitalismens djupaste anda fångades ju av Marx i utropet ”Ackumulera, ackumulera! Det är Moses och profeterna!”, men den andan är ju allt annat än etiskt oklanderlig. Om den hade förts fram i sin råa form skulle den inte ha haft en chans mot sådana rättesnören som understryker medmänsklighet, samhällsansvar och rättvisa.

Vad Weber försökte visa var hur den inställning till sparande och arbete som behövdes för kapitalismens genombrott fanns inbyggd i den protestantiska etiken. Man skulle förvalta sitt pund väl, vara flitig, omtänksam och asketisk. Man skulle ta ansvar för sin familj och sina anställda. Denna kapitalismens första anda passade in på en borgare som samtidigt var ägare, företagare och patriark. Den passade också in på en förnöjsam och lojal arbetare.

I och med att kapitalismen blev storindustriell och byråkratisk med avlönade chefer och kadrar och allt mer anonyma aktieägare behövdes en ny anda. Fokusen förflyttades från den enskilda företagaren till organisationen. Den heroiska gestalten framför andra blev chefen, managern, som ansvarade för den ändlösa expansionen av företaget. I den detaljerade hierarkin var de olika arbetsuppgifterna och kvalifikationskraven väl specificerade.

Om kapitalismens första anda karakteriserades av ett etos som hade sina rötter i affärs- och familjelivet, var det värderingar hämtade från industrin och statsförvaltningen som bar upp den nya andan. Rationalitet, professionalitet och allmänt välstånd legitimerade den fordistiska kapitalismen.

Boltanski och Chiapello har letat efter den nya andan i 1990-talets företagsledningslitteratur. Det visar sig att den skiljer sig mycket från 1960-talets. De finner ett nytt etos – ett med projektverksamhet förknippat normsystem – och en ny logik, som härrör från nätverket som organiseringsform. Nokias slogan Connecting peoplepassar just denna logik.

Kapitalismens nya anda skiljer sig på flera intressanta sätt från de två tidigare. Från att tidigare ofta ha uppfattats som något skumt, som associerades med korruption, privilegier och bästa-broder-relationer, har nätverket blivit den idealtypiska organisationsformen. För att få vara med i ett projekt ska man ha de rätta kontakterna. Den som inte ingår i ett nätverk är exkluderad, utanför, en unemployable, en loser. Ett projekt är ju tidsbundet och när det väl är genomfört gäller det att redan ha nästa projekt i kikaren. Det gäller alltså att oavbrutet söka nya förmånliga förbindelser, att väcka andras uppskattning och förtroende, att vara ”inne”.

I en nätverksvärld är allt flexibelt. Det är inte så viktigt att äga eller att vara chef; det viktiga är att kunna engagera de rätta personerna och att kunna hyra, d.v.s. tillfälligt disponera över, den utrustning som behövs. Det är aktiviteten inte fliten, den rationella asketismen, lojaliteten, den formella utbildningen eller det långsiktiga ansvaret som räknas. Att göra något, att flytta, att förändras – det är det som ger prestige. Stabilitet är synonymt med overksamhet.

Nätverksmänniskor äger sig själva och är produkter av det arbete de lagt ner på att forma sig själva. Genom varje projekt som de deltar i omskapar de sig och skaffar sig nya förbindelser. I den nya logiken är egendom frikopplat från ansvar gentemot andra. Det jag äger kan jag hyra ut, leasa till andra. Emellertid är var och en – eftersom den äger sig själv – ansvarig för sig själv, sin kropp, sin image, sin framgång och sitt öde.

Jan Otto Andersson