828
Kallavuo bygger på en god och trygg grund. Argument lånas av Gandhi och Luther King Jr. samt den norska fredsforskaren Johan Galtung. Kategoriskt ickevåld skall varvas med öppenhet och medmänsklighet. Mediakritiken undertecknas Chomsky. Kallavuo själv stöder sådana förslag som Tobinsskatt och global partipolitik. Det blir mycket skåpmat och en gnutta god repetition.
Resonemanget är starkt i stora drag. Och initiativet välkommet. Men kritiken saknar riktning. Istället för att ge en bredsida åt någon viss rörelse, rinner pamfletten ut i sanden som en oförstående och föråldrad utgjutelse. De konkreta förslagen är verklighetsfjärmade och naivt utopistiska. Slutresultatet blir en mattröd kritik med resonansbotten i sextiotalism.
Vad som främst saknas är en kritisk granskning av tillgången till det offentliga rummet. Visst dryftar Kallavuo dagspressens roll som filter mellan aktivister och allmänhet. Men istället för att jämföra dagens rörelser med Baader-Meinhof, kunde Kallavuo granska de verkliga motiven. Kallavuo funderar mycket över allmänhetens reaktioner och mediernas missbruk av spektakel. Samtidigt glömmer han att många av rörelserna som på någon punkt träffas av hans beskrivning inte löper längs med den här linan. Direkt aktion är ofta uttryckligen ett sätt att påverka direkt, istället för att göra det via symboler och opinion. Att inte dansa efter medias pipa. Kallavuo välkomnar visserligen öppen och fredlig direkt aktion, men hans inställning till sabotage (både öppna och dolda förblir oklar. Som Kallavuo presenterar det, handlar verksamhet i det offentliga rummet idag om ett försiktigt trippande över känsliga tår. Men sabotage kan också vara en enkel prioritering mellan medborgerliga rättigheter och kommersiella värden. Tyvärr tycks Kallavuos politiska verktygsback vara trångare än så.
I sin pamflett Väkivallattomuus ja demokratia (Ickevåld och demokrati) funderar Mikael Kallavuo på förhållandet mellan media, demokrati och aktivism. Fokus ligger på vad Kallavuo kallar för ”våldsam direkt aktion”. Kallavuo uttrycker sin oro över en växande våldsam fraktion inom finsk aktivism. Vilka rörelser och aktioner Kallavuo tänker på klargör han knappt, men omfånget verkar brett. Orosmomenten tycks gå från pälsräder till EuroMayDay, Smash Asem och Kuokkavieras-festerna i samband med självständighetsbalerna på slottet. Rörelser som utövar våldsam hemlig direktaktion har befläckat aktivismens granna fält, menar Kallavuo. Genom sin otålighet och sin negativa hållning har de ockuperat mediautrymme av mer konstruktiva rörelser. Verksamheten sluter och polariserar samhället. Istället för att motverka konservativa krafter underbygger man dem.
Kallavuo drar alla över samma kam. Han ger vaga beskrivningar på rörelser utan att skilja mellan det ena eller det andra. Mitt i allt och utan förklaringar börjar han tala om anarkister. Inga specificeringar ges, men vi får förstå att ”behjälpliga anarkister kunde bli våldsfrihetens försvarare och väktare”. De vettigare ”anarkisterna” borde identifiera potentiella upploppsmakare under demonstrationer, för att sedan informera dessa om att ickevåldsprinciper råder. Och det finländska samhället skall förbli mjukispolitiskt.
Kallavuo bygger på en god och trygg grund. Argument lånas av Gandhi och Luther King Jr. samt den norska fredsforskaren Johan Galtung. Kategoriskt ickevåld skall varvas med öppenhet och medmänsklighet. Mediakritiken undertecknas Chomsky. Kallavuo själv stöder sådana förslag som Tobinsskatt och global partipolitik. Det blir mycket skåpmat och en gnutta god repetition.
Resonemanget är starkt i stora drag. Och initiativet välkommet. Men kritiken saknar riktning. Istället för att ge en bredsida åt någon viss rörelse, rinner pamfletten ut i sanden som en oförstående och föråldrad utgjutelse. De konkreta förslagen är verklighetsfjärmade och naivt utopistiska. Slutresultatet blir en mattröd kritik med resonansbotten i sextiotalism.
Vad som främst saknas är en kritisk granskning av tillgången till det offentliga rummet. Visst dryftar Kallavuo dagspressens roll som filter mellan aktivister och allmänhet. Men istället för att jämföra dagens rörelser med Baader-Meinhof, kunde Kallavuo granska de verkliga motiven. Kallavuo funderar mycket över allmänhetens reaktioner och mediernas missbruk av spektakel. Samtidigt glömmer han att många av rörelserna som på någon punkt träffas av hans beskrivning inte löper längs med den här linan. Direkt aktion är ofta uttryckligen ett sätt att påverka direkt, istället för att göra det via symboler och opinion. Att inte dansa efter medias pipa. Kallavuo välkomnar visserligen öppen och fredlig direkt aktion, men hans inställning till sabotage (både öppna och dolda förblir oklar. Som Kallavuo presenterar det, handlar verksamhet i det offentliga rummet idag om ett försiktigt trippande över känsliga tår. Men sabotage kan också vara en enkel prioritering mellan medborgerliga rättigheter och kommersiella värden. Tyvärr tycks Kallavuos politiska verktygsback vara trångare än så.
Mikael Kallavuo: Väkivallattomuus ja demokratia – avoimia eettisiä yhteisöjä voi luoda vain väkivallattomuudella. Finlands fredsförsvarare 2006.
Mikael Brunila
