936

 

Någon ligger på en väg i Skottland, en annan limmar tankeväckande tarror på offentliga toaletter. Man kan visa tungan åt tanter i päls, undvika avokadon med tvivelaktig bakgrund eller kedja fast sig någonstans. Man kan skriva under upprop, stå och hojta på ett torg, ta över ett hus eller sitta i ett hörn och sura. Och sedan kan man ju ge sig in i partipolitiken. Fast, jag tvekar, undrar om det alternativet alls skall få vara med på min lista. För ingenting, absolut ingenting är så avtändande, så fullständigt super anti-samhällsengagemang som att se alla dessa pliisuga, charmlösa politiker.

Ingenting kan få mig att ifrågasätta den egna aktivismen och jaa, typ medmänskligheten och drömmen om en bättre värld, så mycket som den konsensuskör som utgör dagens partipolitik. Min egen hjälplöshet ger mig magont, men miljoner gånger värre är det med alla dehär viktiga, dedär tuffa människorna med makt som bara rabblar ramsor om hur begråtansvärda saker och ting är? Så klagar man på att ungdomar inte är tillräckligt samhällsengagerade – men vi saknar ju förebilder! Vare sig pressbilderna är från en oroshärd i världen eller ett kommunalt sjukhus möts de av vackra ord i favorit-i-repris-repetition. De har förundrat sig och förfärat sig, förbannat och fördömt, och ändå har väldigt lite hänt.

Kostymifiering. Mygel och kompromisser – ingen ideologi. Och inte ens två procent av Finlands befolkning är partimedlemmar. Tassigt i och för sig. Det får ju en att börja fundera. Någonstans är ju valen, där endast representanter för de olika partierna då kan ställa upp, grunden för vår representativa demokrati. I förlängningen är det alltså väldigt få som kan väljas för att styra och ställa och kombinerar man det med det sjunkandet, valdeltagandet, kan man fundera över hur representativ demokratin våran är. Och tittar man på vem som sedan blir vald är det liksom inte nåt bättre, det är nämligen bara vissa ålders- och yrkesgrupper som är representerade. Någonting måste göras!
Och ur ett språkpolitiskt perspektiv är partipolitiken rätt skrattretande. I merparten av partierna kan man inte fungera på svenska. Och sedan i det där det är kåmilfå att vara supersvenskspråkig, där pratas det knappt politik, mest språklig identitet och finlandssvenskhetens vara eller icke-vara. Och så står man sedan där bland Juttor och Gittor och Didden, ett borttappat barfotabarn i enpartistaten. En supersvenskspråkig ordnörd, en sucker för finlandismer och en som inte ens har en personlighet på finska, eller den ligger liksom någonstans och trycker bakom alla kasusfel och all ångest.
Med Palestina-sjalen käckt på svaj har jag avfärdat alla SFP:are som borgerliga burberryfjantar, bättre folk utan verklighetsförankring, och kort sagt folk jag inte behöver befatta mig med. Jag har röstat grönt och klagat konstant på SFP. Jag har jobbat med skolfrågor och varit fullständigt förbannad när folk inte fattat att det svenska skolnätet
ibland kräver särlösningar, att finlandssvenskarna ju lever i en glesbygd var de än bor, typ. Och jag har alltid blivit så innerligt besviken när jag insett att den ena och den fjärde går omkring och är typ nyckelpigor undercover, när plötsligt också dendär vettiga typen är SFP:are. Och jag har mått fysiskt illa av alla gubbar som förnumstigt, med knarrande röst, konstaterat att ”jaa, alla hittar vi ju hem för eller senare”.

Egentligen har jag ingen som helst lust att ge mig i kast med de kostymifierade, inte ens med nyckelpigsprickiga sådana. Men nånting måste jag helt enkelt göra för att klara av mitt dåliga samvete för allt som är så dåligt och så oppåneråhitådit i denna värld. För en samvetsnarkoman som mig funkar det inte att bara sitta och titta på, ça ne marche pas. Och i något skede började det kännas snudd på fegt att bara sitta där i ett hörn och kräva förbättring, plötsligt börjar det handla om ansvar, ansvar på tusen olika plan. Plötsligt börjar jag fundera på om man inte kunde gå in och försöka vara den förändring man skulle vilja se, eller åtminstone en del av.
Det handlar om en enorm ilska över den brist på representativitet som vi ser just nu. När man är tio år gammal vet man precis hur det är att vara tio år. När man är 21 vet man det inte längre. Då måste man fråga. Att merparten av politikerna är mer än medelålders kan jag godta, men inte det att de aldrig frågar. Inte av tioåringarna. Och inte av 21-åringarna. Istället utgår man alltid ifrån vad barn och ungdomar skall vara för samhället, inte ifrån vad samhället skall vara för barnen och ungdomarna, trots att det är en nästan mer skälig frågeställning. För ungdomarna skapar inte bara morgondagens samhälle; barn och ungdomar utgör en självklar del av dagens samhälle. Vi behöver alltså folk som kan föra ungdomarnas talan. För kostymifierade gubbar har ingen koll på vad ungdomar tycker, tänker och behöver. Vi behöver alltså ungdomar som ställer våra frågor på agendan. Också för ungdomens valdeltagande är det viktigt att det finns kandidater som de upplever som kompetenta och förankrade i deras verklighet. För annars är jag rädd att vi får en ond cirkel där inga unga kandidater kommer in, politiken fortsätter att fjärmas från de unga, och ännu färre röstar i fortsättningen. Vi har ju dessutom demografin emot oss…

Och så står man sedan här och undrar hur den 21-åriga världsförbättraren blev riksdagskandidat för nyckelpigspacket. Det handlar om att jag är supersvenskspråkig och turbotrött på att så fel personer har tolkningsföreträde. Alla finlandssvenskar är inte borgerliga, merparten av finlandssvenskarna ser inte alls slopandet av arvsskatten som det största samhälleliga problemet. En flicka som inte vill bli någon ”samma-på-svenska-tönt” i något av de andra partierna, utan hellre tar upp kampen om ideologi med nyckelpigspacket. För sägas skall att obundenheten handlar om ideologi och bottnar i en stark känsla för rätt och fel, för flickan har hjärtat på vänster sida. Och skall SFP lyckas behålla sin ställning som språkparti, måste linjerna och profilerna bli fler. La lotta continua liksom!