Den prisade vetenskapsjournalisten Maja Hagerman har gjort en tankearkeologisk undersökning i foucaultsk bemärkelse för att ta reda på hur den rasbiologiska diskursen varit möjlig och varför den blev så stark just i Sverige. Genom att plöja igenom tvåtusen år av skrifter och notiser där man nämner germaner, skandinaver, nordbor eller vikingar, har hon kunnat följa en röd tråd som handlar om ett annorlunda och homogent folk i norr. Hagerman blir väl synlig som författare och analyserar på ett kritiskt och pedagogiskt sätt dessa litterära källor. Det gör hennes bok till ett skolexempel i vetenskapskritik, där hon tydligt visar hur tolkningar av betydelsen och äktheten hos skriftliga källor är helt beroende av tidens strömningar. Hagermans tes är att idén om germaners, och därigenom skandinavers, speciella orördhet och renhet baserar sig på Romarrikets behov att förklara varför man inte lyckades erövra norra Tyskland och Norden. Den romerska statsapparaten beställde och producerade berättelser om Skandza – ön i norr där det bodde mytomspunna blonda och blåögda människor. Tacitus och Jordanes var historiker som främst sammanställde berättelser de samlat av krigare och andra som besökt våra trakter. Dessa fick sedan ligga till grund för den process som senare ledde till att arkeologer, etnologer, antropologer, kulturvetare och filosofer skulle etablera något som skulle bli en idé om det fornnordiska urhemmet som germaner härstammade ifrån. Hagerman sammanställer den historiska processen väl och visar samtidigt hur idéerna skapades utifrån det som arkeologer hittat och hur det sedermera också blev en stil – en fornnordisk stil.

På 1500- och 1600-talen expanderade både den europeiska och den svenska historieforskningen bland annat inom filologin, där man försökte fastställa vilka språk som ingick i den s.k. indoeuropeiska språkfamiljen och vilka det var som talat det utdöda språket gotiska. Johannes Magnus’ historia nämner Jordanes berättelse om de mystiska nordborna och därefter rullade forskningen om svenskarnas ursprung igång på allvar. Framstående språkforskare var t.ex. Olof Rudbeck och Georg Stiernhielm, som också blev kända som runforskare. Den svenska stormaktstiden genomsyrade forskningen med den storslagna självbilden som laddades rikligt med metaforer och liknelser från Eddan, från romarnas historier och från goternas och kelternas berättelser. Så småningom betraktade allt fler historiker vikingasagor och gamla romarberättelser som historiska fakta, vilket ledde till en ännu mer intensiv jakt på ursprung både inom arkeologin och inom språkforskningen. De gamla utsagorna fick bli grunden för nya teorier, inte minst intresserade man sig för ”vikingatiden” och de isländska sagorna.
I slutet av 1700-talet ledde den här utvecklingen till att den tyska filosofen Herder för första gången uppfann ”folken”. Idén om att det finns olika folk som knyts ihop av sin kultur, sin boplats och sin historia, fick ett starkt stöd och ledde till en intensifiering av nationalismen i Europa. Utifrån folktanken uppstod en jämförelse mellan folken, vilket i sin tur ledde till att man började rangordna dem. Detta sammanföll tidsmässigt med Darwin, som just skapat teorin om den starkare artens överlevnad, och med svenskarnas egen Linné, som gjorde sig känd som vetenskapsmannen som klassificerade naturen. Att skapa mänskliga raser och börja undersöka dem var med andra ord bara en naturlig del av den gamla kulturhistoriska forskningstraditionen.
På 1800-talet passade man på att även ”uppfinna” vikingatiden, och legenderna om vikingarna som härjade runtom i världen har levt sitt envisa liv sedan dess – samtidigt som, påpekar Hagerman, den svenska unikheten skulle bestå i att det inte förekommit någon påverkan från andra folk och kulturer och svenskarna således bevarat sin särart. Hur detta nu skulle ha kunnat ske – att alla runt om blivit påverkade av svenskheten och vikingarna, medan inga intryck utifrån skulle ha kommit till Sverige. Senare skulle det visa sig att framför allt de arkeologiska bevisen saknas för denna tes om ”ett folk och en kultur” som fått frodas och utvecklas i fred och utan inblandning av andra folk, men det bekymrade inte forskarna då, visar Hagerman. Sverige blev ett internationellt föregångsland inom rasforskningen och det är här Hagermans bok börjar bli riktigt intressant, men också mycket tung och smärtsam för en finskspråkig läsare.

långskallar och kortskallar

Forskaren Anders Retzius var den som började studera ariernas koppling till svenskar genom att mäta skallar. Hans banbrytande skallmätningsmetod blev sedermera grunden för rasbiologin i hela världen. Visserligen var hans uppdelning i långskallar och kortskallar mycket grov, och alla försök att dra gränser eller underordna nya grupper med den metoden misslyckades genom åren. Trots det lyckades Retzius befästa idén om att det huvudsakligen finns två konkurrerande raser, och outtalat var det (de svenska) långskallarna som var den högst utvecklade formen av människa. I Darwins och evolutionslärans fotspår låg det nära till hands att värdera lägre raser som närmare apan i vår utvecklingskedja – och däri ligger grunden för rasismen, som riktats främst mot mörkhåriga och mörkhyade människor. Ju blondare desto mer ”arisk” och långskallig, var tesen.
Vetenskapen sysslade sedan i nästan hundra år framöver med att försöka få fram bevis som förstärkte denna tes, snarare än med att kritiskt granska den. Så småningom involverades framstående forskare och kulturpersonligheter i detta vetenskapliga drev, t.ex. fransmannen Gobineau som skrivit om rasernas kamp, och som ställvis bodde i Sverige och studerade svenska, för att kunna hänga med i forskningen. Senare blev Gobineau god vän med Wagner och sågs ofta hemma hos denne kompositör som vigde sitt liv åt den ariska tanken och åt att skapa en musik som bidrog till folkets känsla för det ariska, germanska och nordiska. Han var väl bevandrad i den svenska mytforskningen och historieskrivningen. Även den unge Adolf Hitler sågs ofta på Wagners operafestspel.
Genom folkskolan spreds så kunskapen om hur svenskarna var stamfäder till goter och svear, och tillhörde dem som hejdat romarna och dessutom ockuperat Rom på 300-talet, för att senare utvecklas till vikingar. En lång rad skolböcker har skrivits om detta ämne allt sedan år 1902 och Sveriges rike. Handbok för det svenska folket av Nils Edvard Hammerstedt.
Tyska rasforskare hämtade virke från Sverige och stora vetenskapliga konferenser hölls för att visa hur kultur, folk, nation och språk hör ihop med en viss geografisk plats, som ”tillhör” en viss ras. Ledande forskare, författare och konstnärer, såsom Hans Hildebrandt, Viktor Rydberg, Anders Zorn, Carl Larsson, Axel och Ellen Key,Oscar Montelius, Gustaf von Düben, Carl Magnus Fürst och familjen Retzius stod i främsta linjen för att visa och befästa den svenska rasens överlägsenhet.
Skolbarnen fick redan på 1860-talet bekanta sig med böcker som berättade om hur samer och finnar är lägre raser och man såg till att särskilt Norrbottens blandade befolkning fick läsa dessa och lära sig om sin lägre kvalitet. Hagermans bok innehåller otaliga citat och hänvisningar till de kortskalliga samernas och finnarnas lägre värde, och till hur viktigt det var att se till att man inte blandade den svenska rasen med dessa grupper.

”här  talar vi svenska!”

Den svenska skolhistorien har fram till 50-talet (och i vissa fall till 70-talet) betonat den skandinaviska gemenskapen, som baserar sig på att man är av samma folk och ättlingar till vikingarna. Främst skedde det genom Claes Theodor Odhners Lärobok i Fädernelandets historia: samt grunddragen av Norges och Danmarks historia från slutet av 1800-talet, som de nuvarande makthavarna har läst fram till 50-talet. Denna bok nämner överhuvudtaget inte vare sig Finland och dess ställning som den östra rikshalvan, eller det finska inslaget i Sverige – det gör inte heller dagens svenska läroböcker i någon nämnvärd mån.
För en sverigefinländare öppnar sig en avgrund när man läser Hagermans bok. Jag har känt fysiskt illamående och psykologiskt motstånd när jag läst boken. Jag vill inte veta – för det gör så ont. Helt plötsligt blir det förståeligt varför det totala och kompakta motståndet mot allt finskt i Sverige finns och hur det fungerar. Alla uttalanden som man under årens lopp hört från den svenska statsmakten – från läkare, barnavårdscentraler, lärare och politiker – om att finska är farligt och skadligt för barnen, att finska barn skall få extra omsorg för att kunna bära traumat från sitt ursprung, om att ”här talar vi svenska” och om att Sverige behöver internationell kompetens – och då avser man inte finsk.
Från mitt eget liv förstår jag plötsligt myndigheternas formulering från 1990-talet: ”barnens svenska knutpunkt finns på dagis, och närheten till det avgör hos vilkendera av föräldrarna barnen skall bo – att det talas flera språk i barnens liv är ett problem”. Jag fattar också nu varför gamla svenska släktingar var så upprörda över att min dotters dop i Lunds domkyrka i slutet av 80-talet, hölls både på finska och svenska – det ansågs som en hädelse av många. (De finska gästerna var upprörda över den kvinnliga prästen.)
Jag inser varför sverigefinländarna inte lyckas försvara sina rättigheter och varför Sverige år efter år struntar i Europarådets tunga kritik mot att utbildningen på finska kraftigt haltar i Sverige, trots statens åtaganden. Och varför varken åklagare, journalister eller politiker i Sverige bryr sig om det. Jag förstår varför det stod i pressen på 60-talet att vi sverigefinländare var ”vita negrer”.
Sanningen är att Sverige aldrig har gjort upp med sin rasbiologiska historia utan bara mörklagt den efter andra världskriget. Däremot fortsatte själva rasdiskursen att leva sitt eget liv långt efter att skallmätningarna hade kommit ur modet, bl.a. i folkhemstanken som särskilt paret Myrdal vurmade för – enligt denna skulle man förstärka och förbättra det överlägsna svenska befolkningsmaterialet. Som jag skrivit i Ny Tid tidigare handlade ju paret Myrdals klassiska verk från 1934, Kris i befolkningsfrågan, just om hur man skulle bygga ett samhälle för den moderna och framstående svenska människan – som visserligen nu hade blivit politiskt medveten.
Detta i sin tur ledde bland annat till de omtalade 60 000 tvångssteriliseringarna i Sverige efter andra världskriget. I gamla protokoll kan man läsa att det räckte med misstanken om att det fanns tattarblod, eller zigenarblod, i unga kvinnor för att få dem steriliserade – så att de inte skulle kunna hota den svenska rasen. Dagens Nyheter-journalisten Maciej Zaremba, avslöjade detta för några år sedan, vilket ledde till en stor debatt utan att någon gick till botten med själva grundtanken med att sterilisera sinnesslöa och annat skadligt befolkningsmaterial.
Den kanske mest smärtsamma uppgiften i Hagermans bok är trots allt det faktum att den svenska rasbiologiska institutionen i Uppsala, den första i sitt slag i världen, hade täta band till finlandssvenska forskare. Däremot översattes nästan inget av det som skrevs i frågan till finska. Därigenom förklaras också det faktum som jag som finska ofta undrat över i Sverige – den framskjutna samhällsposition som många finlandssvenskar har här, och samtidigt den totala och kompakta tystnaden hos dessa när det gäller att försvara det finska språkets ställning i Sverige. Det existerar t.ex. fortfarande inte något finskspråkigt gymnasium, trots åratals kamp för ett sådant.
Hagermans bok klär på ett effektivt sätt av alla andra förklaringar och visar hur gamla idéer och traditioner bär med sig en identitetsfaktor som går vidare i tiden, trots att allmänheten kanske är helt omedveten om dess ursprung. Är det månntro ändå så att krig kan drivas fram utifrån rent ideologiska skäl, utan att ha underliggande ekonomiska syften, så som vi har lärt oss.

Tankearkeologi

Hagerman gör en imponerande tankearkeologiövning och presenterar ett komplext och välskrivet vetenskapsteoretiskt verk. Hennes bok bör ingå i historiekurser men även i vetenskapsteorin, för till vissa delar utgör den rena skolexemplet på hur t.ex. Kuhns teori om paradigmskiften fungerar. Hon lyckas åskådliggöra hur de olika nationella forskningstraditionerna lyckats hantera problematiken mellan arier, germaner, skandinaver och vem som kom först. I den allra febrigaste versionen av den här teorin menade svenska vetenskapsmän att Sverige är urhemmet för alla folk, och svenskarna kunde därmed ta åt sig äran för att vara t.ex. Platons och Darwins förfäder!
Hagermans bok måste snabbt översättas till finska och samiska – för lika mycket som den handlar om att uppfinna förfäder, så handlar den om att utplåna dem – de förfäder som fanns och verkade genom historien på finska, samiska, slaviska eller på baltiska språk. Det är dags att vika undan tidens dimmridåer så att de får stiga fram i ljuset. I förlängningen är den svenska staten skyldig finnar och samer en ursäkt.

---

Maja Hagerman: Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder. Prisma 2006. 464 s.