Det var alltså förra tisdagen som ungefär ett tjugotal av oss samlats framför den stora teveskärmen på Lippman House i Cambridge för att följa med rösträkningen. Vi var ett hopkok av Nieman fellows, familjemedlemmar och vänner, och några anställda från huset som bänkade oss kring ett stort bord med högar av tilltugg och dricka i väntan på att showen skulle börja. Vi blev inte besvikna.
Försiktigt försiktigt
Det var nästan rörande hur vi i början försökte hålla förväntningarna i schack – i synnerhet amerikanerna i gruppen. Senaten skulle demokraterna kanske inte lyckas ta, tippade man ödmjukt, men de hade nog en helt realistisk chans att vinna en majoritet i kongressen. Jo, det vågade man nästan hoppas på, kanske.
Och kom ihåg att valförlust för demokraterna just nu kanske ändå är klokast, för det skulle skydda dem från den kritik som de garanterat skulle få om de hade makten, och det i sin tur skulle kunna kosta dem presidentvalet år 2008 – och det vill ju självfallet INGEN!
Hellre lite pessimism än för mycket optimism. Så resonerar den som blivit bittert besviken några gånger tidigare. Kanske amerikanerna hade lärt sig denna läxa av irakierna, som ju känner väl till hur livsfarlig optimism kan vara. Men det kanske vi tar en annan gång.
Kvällen framskred i vilket fall som helst, och spänningen steg för varje delstat med demokratvinnare. Vid ett skede började det se ut som om demokraterna skulle vinna kongressen med en klar marginal, men att senaten också? Kunde det vara möjligt?
Mitt i allt dök en flämtande kollega upp med rufsigt hår och råddiga kläder. Hon hade hört rykten om en möjlig storseger för demokraterna och stigit upp ur sängen för att få vara med om den historiska dagen.
Sakta men säkert började det hända. Vid elvatiden på kvällen fick Massachusetts sin nye guvernör. Med ett bekvämt försprång till republikanskan Kerry Healy blev förhandsfavoriten och demokraten Deval Patrick den förste svarte guvernören i delstatens historia, och den andra i hela landets. Av sin nyinvigda hemmapublik på Lippman House fick Patrick givetvis dundrande applåder. Den nye guvernörens livshistoria är en typisk amerikansk success story. Han är född i Chicagos värsta slumområde på femtitalet, utan några lysande framtidsutsikter och till en ensamstående mor som var beroende av socialhjälpen.
Men Patrick lyckades erhålla ett stipendium till en high school i Boston och blev därefter antagen till Harvard, där han studerade juridik och utexaminerades med höga betyg. En tid efteråt jobbade Patrick inom FN i Darfur, men har sedan arbetat mest inom den privata sektorn och på diverse poster som medborgarrättsexpert under Clintonadministrationen. Han är också känd för att ha hjälpt Sydafrikas postapartheidregering att formulera sin medborgarrättslagstiftning. Någon lång karriär som politiker har han alltså inte. Vilket inte hördes kvällen han vann guvernörsvalet. I sitt tacktal talade Patrick som en garvad politiker. För européer, speciellt om man är från Finland, lät han slipad, amerikansk. Det var för högt flygande ord och för mycket idealism.
Men det funkade. Snart sveptes rummet in i ett täcke av… försiktig optimism. Äntligen.
Ohållbara alternativ
Senast då tänkte jag på de unga studerandena som jag hade pratat med tidigare på dagen. Under en föreläsning om amerikansk imperialism diskuterade vi det stundande valet, och då visade sig att enbart en bråkdel av klassen hade tänkt rösta. Svepskälen var tunna och genomskinliga. Man ides helt enkelt inte.
Min vietnamesisk-amerikanska kollega blev alldeles ifrån sig när jag berättade det för henne. Hon tycke att professorn borde ha kastat ut varenda latmask. På vilket annat universitet som helst skulle det ha varit nästan förståeligt, tyckte hon, men på landets bästa? Och på en historieföreläsning dessutom? Oacceptabelt helt enkelt.
Det ska poängteras att det lilla empiriska experimentet på Harvard ingalunda är representativt. Antalet väljare under trettio som röstade i år jämfört med valet för fyra år sedan, har nämligen ökat med över två miljoner, vilket är en avsevärd utveckling. Men överlag hängde valdeltagandet kvar kring 40 procent, något som antagligen skulle ha uppfattats som en katastrof i många andra länder, men inte i USA, där det klassas som normalt.
Jag stannade inte så länge på valvakan, men under de följande dagarna bekräftades ”den blå tsunamin” som svepte över USA, liksom att det första offentliga offret hetteRumsfeld.
Demokraterna har redan lovat dra tillbaka de amerikanska trupperna från Irak om sex månader. Vad som kommer att hända där sedan, är ju en stor och obehaglig fråga. Men alternativet är inte längre hållbart. Och det var kanske just så amerikanerna tänkte när de begav sig till valurnorna förra veckan. Visst är valsegern en protestseger men framförallt de moderata krafternas bestämda frammarsch.
Ultrahögern har äntligen blivit ett ohållbart alternativ i Amerika.
Patsy Nakell
