I oktober 2006 åkte 30 finska aktivister med vapenvägrarförbundet till Skottland för att blockera kärnvapenbasen vid Faslane. Det skotska häktets gästfrihet åtnjöts av 20. En av dem var Ny Tids civiltjänstgörare Mikael Brunila.

Tony Blair är idel leende. Han kräver 40 miljoner pund i tilläggsanslag för kärnvapenprogrammet i Skottland. Det nuvarande programmet löper ut 2025. Men Blair tycker annat; programmet skall förlängas till 2055. Och Nordkorea skall avstå från provsprängningar.
Nu sitter Blair i polisbilen med oss. Och ler. När den svenska aktivisten klär av sig karnevalsmasken blir bilen plötsligt tom på brottslingar.
*
Vi var ungefär 30 stycken som åkte till Skottland. En busslast aktivistfinnar alltså. Det var blockaden Faslane365 som lockade. Arrangörerna i Skottland hade planerat vår logi med humor. De finska fylleaktivisterna fick bo i en kyrka i Glasgow. Som radarpar hade vi en svensk grupp av samma storlek.

Faslane365-kampanjen lägger ribban högt: varje dag i ett års tid är det meningen att blockera kärnvapenbasen vid Faslane, norr om Glasgow. Grupper för blockaden har rekryterats från hela Storbritannien och en del från övriga Europa. Varje grupp skall bestå av ungefär 100 personer som upprätthåller blockaden i 48 timmar. I praktiken blir det ändå bara några timmar per grupp. Kampanjen sparkade igång den 1 oktober 2006

Begreppet blockad är fritt för tolkning. I fallet Faslane finns en minsta gemensam nämnare: aktionerna skall vara pacifistiska – varken verbalt eller fysiskt våld får förekomma. Dessutom skall man försöka hindra trafiken till basen. Tillvägagångssätten är ändå inom den givna ramen fria för tolkning.
Basen vid Faslane är enorm. Det är en stad omgiven av dubbla Nato-stängsel (taggtråd med rakblad), vovvar och vakttorn. Dessutom kryllar det av poliser i trakten. Innanför Babylons murar hittar man allt den västerländska människan behöver för att tillfredsställa sina basbehov: sportfaciliteter, affärer och pubar. Kolosser till byggnader sticker upp ovanför säkerhetsarrangemangen; bostadshus á la östblock och gigantiska varvshus där domedagsvapnen är undangömda. (Egentligen är kärnspetsarna inte placerade på Faslane utan på en annan bas i närheten. Det är ubåtarna som skall avfyra dem som bor här).
Faslane har två egentliga ingångar: den norra och den södra porten. Före aktionen bestämde vårt nordiska team att den svenska gruppen tar den norra porten och den finska den södra.
I skuggan av Mordor hittar vi det Vita tornet: Ett fredsläger – The Peacecamp – har bott granne med södra porten sedan 24 år. Själva basen byggdes för 25 år sedan.
Fredslägret kryllar å sin sida av livsstilsanarkister. Det består av gamla husvagnar, trädkojor och rankiga skjul. Här skall man inte tala högt om kommande aktioner, eftersom stället är avlyssnat.
Den finska gruppens uppskissade plan var att bygga en flera meter hög trefot på vägen till basen samt blockera med mer traditionella medel.
*
När vi går till sängs långt in på natten dagen före aktionen är allt redo. Vi är alltså ett tiotal finländare som övernattar här på fredslägret. Resten kommer med buss imorgon. Hela dagen innan har vi stressat med att få materialet för trefoten till fredslägret som utgångspunkten för vår aktion. I nattens mörker har vi smugit i terrängen kring basen och kollat var vi skall slå till. Lekt krig med andra ord. En av hushippierna på fredslägret har visat oss det bästa kryphålet för en blockad. Vi skall gå längs med en ås vid vägen till basen. Klippa upp ett stängsel i vår väg. Och sedan rusa ned för backen ut på vägen med hela ekipaget – trefot och blockadprylar.
Morgonen gryr unken och äcklig i skjulet där jag sovit. När alla kommit ur säng börjar ett huvudlöst irrande och sista stunds fixande. Än så länge kan vi bara vänta. En busslast med aktivister är på kommande från stan. Vi ska mötas i fredslägret och sedan slå till. Men tiden går och ingen buss syns till. Vi ringer. Bussen har blivit stoppad. ”Alla har blivit häktade”. ”Om ni tänker göra något, så gör det nu”, heter det i luren.
Ett panikkryddat organiserande börjar. Vi hukar oss och ger oss iväg upp längs med åsen vid vägen. Viskningar, hukningar och order. Precis som riktigt krig. Precis som på TV. Framför oss glappar stängslet. Vi lyfter trefoten. Ruset känns ända ut i fingertopparna.
Nedför backen bär det av. En bil åker förbi. ”Ducka!”, lyder min viskning i imperativ.
Sen öppnar jag åter käften: ”Nyt … nyt, nyt!”, går ramsan i takt med mitt hjärta.
Asfalten under fötterna aktiverar snabbspolningen. Två poliser lunkar hundra meter bort. De är alldeles klart överraskade men skyndar ändå inte. Vi skuffar upp trefoten, fumlar och jäktar. Vår fallossymbol står men vacklar. Jag och min kompis Daniel klättrar uppför två av stockarna. Gårdagens slitande med trefoten väger minst ett ton i mina armar. Daniel är uppe fortare än kvickt och slänger ner ett rep. Trefoten vacklar och aktivisterna som stöder fötterna ropar oroligt. I brådskan sattes den inte upp alldeles exemplariskt. Till slut måste jag hoppa. Men Daniel sitter i kronan och drar fram sin flöjt. Polisen möts av skotska toner. Vid sidan om vägen står resten av vår grupp och håller upp banderoller. En dirigerar trafiken i forststyrelsens reflexväst.
Bredvid trefoten blockerar tre aktivister vägen med sina egna kroppar. De har bildat en människokedja med fogar av kätting. Systemet är inte speciellt sofistikerat: i traditionell trädkramarstil fäster man sin hand vid grannens hand med kättingar och karbiner. Men fogen skyddas av ett rör; plast, metall eller någon snillrik konstruktion (t.ex. takfilt och hönsnät lindade kring varandra så att polisen måste byta specialsågens bett i ett).
”Vi har en blockad”, hörs det från trefotens krona. Mycket riktigt. Trefoten blockerar vägens ena fil och personkedjan den andra. En stor lastbil saktar in och stannar. Bilkön börjar växa.
I polisens ögon har vi just fullbordat en genial plan. Först åkte bussen en bit upp med vägen och drog alla styrkor till sig. Ett tiotal häktades. Samtidigt smög vi ut ur skogen och satte upp vår blockad. När vår blockad är rest finns nämligen knappt några poliser i sikte. De har fullt upp med den första gruppen. Och de är inte sena om att meddela oss om det. ”Great blockade boys”, hörs det upprepade gånger.
När överraskningsmomentet är förbi får polisen ordning på sina led. Snart kryllar av dem. Stiltjeläge inleds. Polisen tar oss med silkesvantar. I 25 år har man blockerat här och de har vant sig, lärt sig koreografin. Med omsorg börjar se såga upp rören. ”Säg till om det gör ont”. ”Är du all right?”. Polisen behandlar oss som människor.
Trefoten ger snutarna huvudbry. Senare berättar häktade finnar om hur löpelden spridits på polisradion. ”They have a tripod.”. ”Yeah, it’s fuckin’ huge!”
Slumpen är åter på vår sida. Våra stockar är för svaga så de börjar böja sig inåt. Samtidigt står trefoten så instabilt att jag och två andra måste stöda var sin fot för att hålla upp den. Polisen skakar på huvudet och ojar sig. De säger sig vara oroliga för Daniel och föreslår att han kommer ner. Knappast.
Polisen visar sig vara riktigt van med tripods. Blockaden har inte hunnit vara speciellt länge förrän en suspekt paketbil bromsar in i närheten. Poliser utrustade med hjälmar och pannlampor börjar lyfta ut aluminiumrör till byggnadsställningar. De kan stegen i den här dansen bättre än väntat. De har en speciell ställning för att ta isär fanskapet. När de rensat bort våra fastkedjade hjältar kan de börja slussa trafik i begränsad skala. Men blockaden består. Hjälmsnutarna kommer till trefoten och börjar klia sig på huvudet. Sedan förklarar de för oss hur oduglig vår konstruktion är. Men desto bättre för oss visar det sig. Risken är att Daniel brakar ner vilken sekund som helst. De måste alltså bygga en stödstruktur för att inte den stackars aktivisten skall stöta sig. Och vi vinner tid.
”Get a job!”. En förbi susande bilist är fyndig. Men polisen håller huvudet kallt. Det enda som överträder deras professionalism är stänk av deras ironiska humor.
”Är det här er hobby eller ert arbete att plocka ner folk?”, undrar Daniel. ”Lite både och”, svarar en polis snett.
När polisen fått sina stödstrukturer fästa på trefoten är vi som står och stöder fötterna överflödiga. ”Om ni inte stiger till sidan av vägen nu, måste vi arrestera er”, berättar en officer lugnt. ”Jag stannar tyvärr här”, meddelar vi en efter en. Polisen river loss oss från stockarna med behärskat våld. Sedan blir vi bortburna som de hjältar vi är. Vid sidan om har polisen kommit igång med den egentliga byggsatsen: för att kunna plocka ner Daniel bygger de en rörlig ställning på hjul. Sedan drar de på sig var sitt seldon och börjar kräla upp mot Daniel.
Vid det här laget har vi andra redan blivit bortkörda. Polisen som leder mig är väldigt mänsklig. Och emot kärnvapnen? 70 procent av skottarna är emot hennes majestät Elisabeths krigsspetsar och några svarta får måste det ju finnas även i den kungliga våldsapparaturen. ”Jag kan inte ha åsikter i tjänst”, informerar min personliga eskort.
Stiltje övergår i tråk. Vi möter svenskarna, som framgångsrikt blockerat norra porten, i poliscombin och skjutsas sedan till någon småort i närheten. Här går celldörren. Men vi äntrar cellen med en delseger i medvetandet. 42 finländska och svenska aktivister blev häktade. Basen blockerades i rekordlånga två och en halv timmar.
Faslane är ett undantag i polis-aktivist relationer. Alla av oss hade inte turen att vistas sina knappa 30 timmar i häktet  inom den parentesen. Polisen i småbyn var trevliga. Men redan de som fördes till Glasgow fick smaka på respektlösheten.