Kina satsar nu stort på teknologi och ekonomi. Men det är inte folkets val utan regeringens, betonar Vera, som studerar journalistik i Shanghai.

– Folket har accepterat det som ett naturligt behov, folket har inget val, ens att tänka på saken.
Och det är inte konstigt om mänskor ville satsa på sig själv efter kulturrevolutionen, som innebar ett extremt hårt tryck på alla.
– Nu uppkom möjligheter för ett helt nytt liv, man kunde välja vilken mat, vilka kläder man ville skaffa sig, vilka filmer man försökte se. Sådana blev vi, åttiotalsgenerationen.

– Kulturrevolutionen hade för föräldrarna inneburit att de förlorade chansen till utbildning och i stället tvingades ut på landsbygden. Det var en generation som offrades för revolutionen. Det var till skada för landet, men framför allt en tragedi för individerna.
Nu lägger den äldre generationen stor vikt vid att barnen ska utbilda sig och när alla unga vill utbilda sig kan konkurrensen bli hård.
– Vi åttiotalister är individer, vi har inte minnen av det förflutna, av kulturrevolutionen eller av extrem fattigdom. Vi är är ett resultat av enbarnspolitiken, de flesta av oss har hög utbildning, åtminstone gymnasienivå. Vi har inte upplevt krig, elände eller katastrofer. Våra föräldrar älskar oss. Vi saknar ingenting, vi börjar få jobb och kommer in i arbetslivet. Kulturen har förändrats helt. Kulturrevolutionen påverkade våra föräldrars liv, men inte vårt.
Vera tar som exempel på hur föräldrarna är villiga att ge sina barn allt ett TV-program om skönhetsoperationer hon var med om att göra:
– Det handlade om 18-19-åriga flickor som var vackra men ville bli stjärnor. De kom till skönhetskliniken med sina föräldrar som vill ge sina barn allt. Kommersialiseringen är så stark. Den har två nivåer, dels politiken, dels den dagliga nivån där folk gör sina val och alla har olika preferenser. Samhället blir komplext och det är svårt att generalisera om vad som sker.