805
Och nog är den ju ett mästerverk, The Old Man and the Sea, i all sin yttre enkelhet och inte skrev väl Hemingway någonsin en dålig rad egentligen. Stämningen är perfekt, man dricker kaffe och har en boy och är ärrad och döden och Kuba är ständigt närvarande.
Kanske beror det bara på min situation, det där lilla barnet som sover så djupt att jag knappt ser om det andas och hela sommaren som är så ljus och klar och förunderlig där plötsligt, att jag börjar få svårt att stå ut. Det är vid sidan 26, när Hemingway låter sin huvudperson Santiago delge läsaren sina funderingar om havet, la mar, som jag börjar vrida mig underligt i solstolen: ”Some of the younger fishermen, those who used buoys as floats for their lines and had motor-boats (…) spoke of her as el mar which is masculine. (…) But the old man always thought of her as feminine and as something that gave or withheld great favours, and if she did wild or wicked things it was because she could not help them. The moon affects her as it does a woman, he thought.”
Fisken som Santiago för sin kamp på liv och död mot eller med, är däremot av hankön. För den fisken, han är både great och full-blooded och strong och two feet longer than the skiff och the biggest fish that he had ever seen and bigger than he had ever heard of. Han är Santiagos brother som ska stanna med honom tills han dör. Och jag som beklagansvärt ofta ligger opolitisk i soffor och tittar på ljuvliga TV-serier reser mig upp på barrikaderna, där i solstolen, under de skira björkarna, med den nyföddes sidendoft i näsborrarna och skriker bortom graven att MISTER HEMINGWAY! De spröda björkarna vajar, spädbarnet sover vidare. Jag skriker att OK för all machismo (kön finns och är laddat och böcker kan inte vara politiskt korrekta för då förlorar de i sexighet) och OK för alla förbaskade fiskeredskap som behövs för just den och den fisken, men att själva fisken också ska vara en man. Liksom utan tvekan. En kvinnlig fisk, ja, den skulle väl bara ha hattat hit och dit och låtit månen styra sig. Mr Hemingway, säger jag, por favor! Knappast kunde Santiago ändå, trots sin enorma förträfflighet på alla plan, se fiskens könsorgan genom dess rygg, där den simmade bredvid båten. Om det nu inte var så enormt att det bara lyste igenom, fladdrade upp mot sidorna?
Björkarna vajar, barnet sover. Precis till middagen, grillad lax som smakar svärdfisk, vaknar det.
På sommaren, mitt i amningsångorna, läser jag äntligen Ernest Hemingways Den gamle och havet, The Old Man and the Sea. Kanske den tidlösa tillvaron med den nyfödde, till hälften i denna världen, till hälften fortfarande någon annanstans, ger mig tålamodet, tidigare har jag avskräckts av långsamheten, alla noggrant uppräknade fiskeredskap. Det är ett vackert exemplar jag har, blått och slitet med en stiliserad fisk på pärmen. Det är utgivet år 1956 i London och har av allt att döma tjänat som min morfars lärobok i engelska, eftersom det har ord som gaff och half-garland understreckade och förklarade med hans tydliga blyertsskrivstil i marginalen.
Jag läser gärna Hemingway. Ibland, om än inte lika ofta nu som förr, känns det som om jag själv egentligen var ämnad för djuphavsfiske. Någonstans kan jag förstå att man vill utmana tjurar i Pamplona med risk för livet och till synes alldeles i onödan, eller sitta ensam i båtar i Golfbukten och jaga stora fiskar, ha starka, solbrända händer och tala enstavigt.
Och nog är den ju ett mästerverk, The Old Man and the Sea, i all sin yttre enkelhet och inte skrev väl Hemingway någonsin en dålig rad egentligen. Stämningen är perfekt, man dricker kaffe och har en boy och är ärrad och döden och Kuba är ständigt närvarande.
Kanske beror det bara på min situation, det där lilla barnet som sover så djupt att jag knappt ser om det andas och hela sommaren som är så ljus och klar och förunderlig där plötsligt, att jag börjar få svårt att stå ut. Det är vid sidan 26, när Hemingway låter sin huvudperson Santiago delge läsaren sina funderingar om havet, la mar, som jag börjar vrida mig underligt i solstolen: ”Some of the younger fishermen, those who used buoys as floats for their lines and had motor-boats (…) spoke of her as el mar which is masculine. (…) But the old man always thought of her as feminine and as something that gave or withheld great favours, and if she did wild or wicked things it was because she could not help them. The moon affects her as it does a woman, he thought.”
Fisken som Santiago för sin kamp på liv och död mot eller med, är däremot av hankön. För den fisken, han är både great och full-blooded och strong och two feet longer than the skiff och the biggest fish that he had ever seen and bigger than he had ever heard of. Han är Santiagos brother som ska stanna med honom tills han dör. Och jag som beklagansvärt ofta ligger opolitisk i soffor och tittar på ljuvliga TV-serier reser mig upp på barrikaderna, där i solstolen, under de skira björkarna, med den nyföddes sidendoft i näsborrarna och skriker bortom graven att MISTER HEMINGWAY! De spröda björkarna vajar, spädbarnet sover vidare. Jag skriker att OK för all machismo (kön finns och är laddat och böcker kan inte vara politiskt korrekta för då förlorar de i sexighet) och OK för alla förbaskade fiskeredskap som behövs för just den och den fisken, men att själva fisken också ska vara en man. Liksom utan tvekan. En kvinnlig fisk, ja, den skulle väl bara ha hattat hit och dit och låtit månen styra sig. Mr Hemingway, säger jag, por favor! Knappast kunde Santiago ändå, trots sin enorma förträfflighet på alla plan, se fiskens könsorgan genom dess rygg, där den simmade bredvid båten. Om det nu inte var så enormt att det bara lyste igenom, fladdrade upp mot sidorna?
Björkarna vajar, barnet sover. Precis till middagen, grillad lax som smakar svärdfisk, vaknar det.
Malin Kivelä
