Anna Rotkirch
J.P. Roos och Anna Rotkirch fortsätter diskussionen om den ”själviska genen” med Per Finne och Dan Lolax som tidigare under hösten förts i vetenskapsbilagan Ikaros.
Vi kommenterade ursprungligen Ikaros i oktober (4/2006) där bland andra Per Finneoch Dan Lolax skrev oinitierat om evolutionsteorin. Vårt svar och deras kommentarer publicerades först två månader senare, den första december (5/2006). För att undvika en lika lång väntan svarar vi nu i Ny Tid.
Vi bad Per Finne och Dan Lolax ge exempel på sociobiologiska och evolutionspsykologiska påståenden utan empiri. Det kunde eller ville de inte. Deras kritik av evolutionspsykologin som lös spekulation är alltså ogrundad.
Ingendera av dem förstår fortfarande vad ”den själviska genen” betyder. Gener beter sig så att de kan leva vidare i kopior av sig själva. Det kan ibland leda till att en individ beter sig på ett sätt som vi till vardags kallar för själviskt. Det kan också leda till att individer hjälper varandra, på ett sätt som vi till vardags kallar för osjälviskt och solidariskt. Bland klassiska exempel på altruism finns myrstackens sammanhållning eller situationer då en individ varnar sin flock med fara för att själv bli uppäten. I fråga om mänsklig solidaritet kan läsaren göra en miniforskning, genom att testa sin lust att rädda sitt barn, sin bror, sin småkusin, sin granne eller en okänd främling från ett brinnande hus.
Själviska gener kan också strida med varandra inom individer. Det är ämnet för Austin Burts och Robert Trivers nya bok Genetic confict: The biology of selfish genetic elements. Till exempel har gener som kommit från pappan delvis andra ”intressen” än gener som kommit från mamman. Blödarsjukan verkar vara en följd av en sådan strid, där en gen strävar att sprida sig, trots att många män dör av den.
Själviska gener kan för övrigt också vara ”lata”. Det enklaste sätt att leva vidare är ju att se till att du som fripassagerare kopieras vidare i DNA, men utan att det överhuvudtaget märks i den levande organismen.
Finnes enda exempel är ett avslutande skämt ur ett av våra teoretiska föredrag (som finns på nätet). Han väljer överlag att diskutera våra tidigare texter, vilket är trevligt men ett välbeprövat knep för att undvika att svara på vår insändare.
Finne missförstår oss då han tror att vi talar om en fullständig förändring i de teoretiska utgångspunkterna i evolutionsteorin. Fältet har utvecklats tack vare en intensiv empirisk forskning och tillämpning av de teoretiska utgångspunkterna som visat sig hållbara. Paradigmet har inte förändrats, utan stärkts. Det är därför som kritiken som riktar sig mot och missuppfattar just de teoretiska utgångspunkterna – naturligt urval, sexuellt urval, släktskapsurval, genens ”själviskhet”, reciprokal altruism o.s.v. – slår så fel.filosofi versus biologi
Så kallade progressiva humanister och sociologer har sedan 1970-talet skrämts av människans ”biologisering”. Kritiken var redan då starkt ideologiskt laddad och missvisande. Kritiken har inte utvecklats (Inga bevis! Fascism! Själviskhet! Reduktionism! Biologism! Essentialism!), medan evolutionsteorin tillämpats allt noggrannare och intressantare inom studier i känslor, släktskap, kognitiva mönster, ärftlighet o.s.v.
Vårt exempel i konferenspapperet, som Finne fann så obegripligt, var Millers tes att motståndet mot evolutionsteorin kan bygga på medfödda kognitiva mönster. Det här menade vi: De flesta av oss vill gärna uppfatta sig själva som osjälviska och uppfyllda av högre ideal. Jag känner mig stolt och nöjd då jag hjälpt en vän i nöd. Om någon säger mig att jag väntar mig att någon gång får hjälp i min tur, förnekar jag det ivrigt. Detta är en universell ingrediens i mänskliga vänskapsband. Därför kan jag irriteras då evolutionsteorin säger att många handlingar som känns osjälviska inte är det ur en genetisk synvinkel. Evolutionsteorin vill visserligen inte vara någon glädjeförstörare, bara förklara hur det naturliga urvalet kunnat leda till samarbete och vänskap hos många olika arter. Men det känns som om någon ifrågasatte mina rena motiv och trogna vänskap.
Vi vidhåller att utsagor likt Lolax’ ”Frågan om ett mänskligt drags biologiska funktion leder oss inte till en mer grundläggande förståelse av det draget” är triviala eller felaktiga. Hur kan han på förhand veta vems förståelse som växer eller krymper av en biologisk förklaring?
Det är klart att det finns utomvetenskapliga sätt att tala om solidaritet och kärlek. Vi motsätter oss filosofer som enbart utgående från sitt eget resonemang definierar t.ex. olika känslor som utomvetenskapliga frågor som inte får undersökas.
I det föregående numret av Ikaros citerades även Hannes Nykänens aforism”’Evolutionen har inget mål. Dess enda mål är överlevnad.’ Här lyckas man med konststycket att först göra ett generellt påstående i avsikt att avlägsna vissa allvarliga, metafysiska problem ur biologisk teori för att i nästa mening återta allt och införa dagens gängse metafysik”.
Det är just här som skon klämmer. Det är en empirisk sanning att levande organismer agerar så att de undviker dödliga faror. Ett spädbarn eller en hund som aldrig hört Nykänens tes gör allt vad den kan för att överleva i en situation den uppfattar som livshotande, utan att den kan sägas vara metafysiskt styrd.
Nykänen har förstås rätt i att uttalandet är paradoxalt. Det är lite samma sak somDawkins själviska gen, som skapat så stora missförstånd. Retoriken tål att diskuteras och nya metaforer behövs. Här kunde filosoferna ha en uppgift, om de inte envisades med att kasta ut hela evolutionen med badvattnet. Ännu bättre vore ifall filosofin tog på allvar insikten att människors känslor och tankar delvis formats av evolutionen. Och vi vidhåller att studieprogrammet i Bergen för biologins filosofi behöver uppdateras.
J.P. Roos & Anna Rotkirch
